► Nej, man behöver inte vara ”Sverigevän” för att tro att ett svenskt fotbollslandslag är bättre utan Zlatan Ibrahimovic.
► Trist när TV-chef vill göra identitetspolitik av frågan, tycker jag.
HINNER VÄL BARA se slutet av Sveriges VM-kval i fotboll mot Bulgarien i kväll, följer Frölundas match mot Klagenfurt till sitt slut, men jag lider lite av krocken.
Sverige är roligare, mer aptitligt att följa än på länge.
Tack vare att Janne Andersson (älskar karln) fört in en helt annan glädje.
Tack vare bristen på en larger than life-spelare som Zlatan Ibrahimovic.
Nej, jag tror inte alls det här landslaget skulle bli bättre om den långe övertalades till en comeback.
Ja, jag tror just avsaknaden av zuperstjärnan gjort att laget vuxit, att sammanhållningen blivit bättre, att fler kunnat kliva fram och ta större roller.
Lagsport är inte ha den eller de största stjärnorna.
Lagsport är att få ett fungerande kollektiv.
Jag suckar när det skrivs om att Janne Andersson borde be Zlatan göra comeback, spontana känslan jag får: ”Har ni inte förstått något?”
Zlatan kvävde lite för ofta mer än han lyfte.
Det behöver inte tas som kritik mot honom, kan lika gärna ses som att övriga spelare inte var kaxiga nog att ta plats.
… eller att det var väldigt svårt att kaxa upp sig när en förbundskapten, ett helt förbund, svassade runt The Big Z som vore denne själva reinkarnationen av varje tänkbar gud i världen.
Ingen vettig människa debatterar väl att Zlatan är en stor fotbollsspelare.
Men Ola Toivonen och Marcus Berg har lyft och bildar ett fungerande anfallspar utan honom.
Många spelare har tagit större ansvar, tagit större roller, och det är slående – även för mig som bara följer laget via media – hur leendena ökat i antal sedan Zlatan och Erik Hamrén lämnade.
Underbare Janne Andersson har lika sköne Peter Wettergren vid sin sida, jag såg ”PW” i morse på TV, glatt skämtande med mediepacket.
Visst, det är lätt att vara glad i medgång, men det är också lättare att nå den där medgången när glädje och trivsel är naturliga ingredienser.
Nå, allt detta babbel för att jag blev så bedrövad i går när jag såg en Expressen-artikel om Emir Osmanbegovic, sportchef på TV-bolaget Discovery Networks (Kanal 5, Eurosport).
En opinionsundersökning som Aftonbladet gjort visade att 45 procent av de som svarat inte ville se Zlatan i landslaget.
Det kan man absolut ha åsikter om.
Det kan man debattera – på sakligt vis.
45% röstade nej. Knappt hälften är säkert "Sverigevänner" och Zlatan är inte svensk enligt deras sjuka resonemang.
Men de andra 25%?— Emir Osmanbegović (@Osmanbegovic) August 30, 2017
Men Osmanbegovic kände sig tvungen att göra identitetspolitik av allting, det var förstås ”Sverigevänner” (här sannolikt med betydelsen sådana som inte gillar invandrare, eller i alla fall inte för många) som röstat emot Zlatan.
Jag tänkte bara … men herregud! Vilken nedlåtande attityd.
Som om det inte gick att ha åsikter om fotboll och spelare, om vad som är bästa vägen till framgång, utan att prompt blanda in ursprung och efternamn.
”Idioti som överträffar både Brexit och Trump”, skrev Osmanbegovic på Twitter.
Nå, tänkte jag, det kanske inte är svårare än att de där 45 procenten förstår fotboll bättre än Osmanbegovic?
… som säkert är en trevlig prick ändå. Men identitetspolitik är jag väldigt oförtjust i.
***
PS: Jag skrev ju i går att det kan bli annat än hockey. Ibland. Det här var ett sådant tillfälle.
