► Frölunda har ett sätt att spela, ett sätt att vinna – om inte power play hux flux skulle börja fungera kontinuerligt:
► Vinna kamper, vinna dueller, jobba ner motståndet.
► Just nu finns inget av detta.
► Utan självförtroende, med ängsliga frustrerade spelare, kan laget åka hiss nedåt i tabellen.
► Tankar om det och mina fem bästa i 4–5-förlusten mot Leksand här.
***
JAG STOD ETT tag med Frölundas Simon Hjalmarsson som sa, efter veckans andra förlust:
– Vi borde inte sakna självförtroende, vi ligger ju i toppen av tabellen.
Borde är en sak.
Verkligheten en annan.
Trots tabellpositionen, trots den starka insatsen i Karlstad i lördags, har Frölunda i veckan åkt ut i Scandinavium och saknat avgörande faktorer som:
## En tro på det man ska göra.
## Ett lugn och tålamod.
## En självsäkerhet, trygghet, det som ger modet att spela så hårt, så rejält, så bestämt, så mål-attackerande som är ett måste för att vinna hockeymatcher utan spetsiga avslutare.
Utan allt detta är Frölunda inget topp 6-lag i SHL.
– I tredje perioden, sa Simon Hjalmarsson, det var fler som tog intiativ då, som gav sig fan på att ta sig in på mål. Som Anders Grönlund som tog pucken nästan hela vägen (från eget mål) och slog in en retur. Mer sådant hade vi behövt.
Det fanns i tredje. Höll på att räcka till poäng. Men sådana handikapp duger inte att lämna, och Frölundas osäkra, ängsliga, tveksamma, avvaktande uppträdande i 40 minuter torde oroa spelare, ledare och supportrar.
– Första tio minuterna i andra är nog det sämsta vi presterat, jag vet inte vad som hände. Fem mot fyra, fem mot fem, alla väntade på att någon annan skulle göra något. Det blir sällan bra då, sa Hjalmarsson.
Klassisk idrottspsykologi. Spelare som tvivlar tar ett steg tillbaka, blir ängsliga, passiva, hoppas någon annan ska kliva fram.
För ett kollektiv som Frölunda, utan spets som till exempel Rögle och Leksand, är det direkt förödande.
För att Roger Rönnbergs gäng ska vinna krävs att det ”kuggar i” med det hårda jobbet, bra forechecking, först på lösa puckar, vinna kamper, skaffa sig läge att nöta ner.
När ängslan och frustration får det att se ut som i går, när det krampaktiga följer med in i power play, när målvakten inte kan plocka fram en högklassig räddning eller två … tja, då vinner inte Frölunda.
Det är den enkla sanningen.
– Vi tappar tillståndet totalt i andra perioden, sa Roger Rönnberg och syftade alltså på det mentala.
Jo, tack – det syntes. Precis som hur snabbt det där tillståndet kan komma tillbaka. Tredje perioden var mycket bättre, Jan Mursak kvitterade så när till 5–5, säg att han gjort det, säg att Frölunda vunnit på övertid, då hade vi hyllat moralen.
Nu blev det inte så, det offensivt spetsiga laget vann, och det fanns absolut inget att säga om den saken, men om Frölunda förmått göra period 1 & 2 som nummer 3, då hade den där Leksandspetsen inte synts fullt så mycket.
Så små är skillnaderna i SHL. Så lite skilde till slut den här torsdagen, trots att Frölunda kändes uträknat vid 0–3 och 2–5.
Det visar med all önskvärd tydlighet vad Frölunda på något vis behöver hitta:
En större trygghet, få tillbaka tron, inte gå ner sig när en förlust hemma mot LHC följs av två baklängesmål mot Leksand.
Det här är en mental knut som är jätteviktig att lösa. Fixar inte tränarteamet och spelarna detta kan Frölunda börja åka hiss nedåt i tabellen. Tio poäng ner till sjuan Leksand – som dock har två matcher färre spelade. Det går fort med trepoängssystemet.
Jag kan inte hjälpa att undra: denna osäkerhet i gruppen, kommer den sig av att spelarna själva ser hur hårt de måste jobba för varje mål?
Kanske.
Finns bara en lösning: fler aktioner som Anders Grönlunds vid 4–5, fler som Lucas Raymonds vid 3–5.
Det enkla receptet för Frölunda: ”Tänk inte så jäkla mycket, sluta fundera, vänta inte på att någon annan ska göra något, ta pucken mot mål, gå hårt på returer. Är det fart och kraft som är vägen fram – använd då detta, för jösse namn!”
Lätt att säga, lätt att skriva, svårt att göra.
Men vem fasen har sagt att (idrotts-)livet ska vara enkelt?
***
Simon Hjalmarsson sa något jag höjde på ögonbrynen åt, GP-Johan berättade att Anders Grönlund varit inne på samma spår:
Spelarna åkte och skrek för mycket, skällde på varandra, på isen och i omklädningsrummet.
Det visar på den enorma frustration som finns.
Den behöver kanaliseras på annat vis, spela hockey där fler vågar ta initiativ, fler går i bräschen, fler vill göra skillnad.
***
En del skriker nu efter Ryan Lasch, ser jag. Suck. Ryan Lasch är en PP-artist, men han hade inte hjälpt mycket den här kvällen när ängslan och osäkerhet rådde i laget.
Frölunda var i 40 minuter utan tro, utan självförtroende, och här är knäckfrågan:
Hur får spelarna tillbaka kaxigheten?
Det finns guldkapacitet när allt stämmer, tveklöst. Frölundas problem är att så mycket måste stämma, målvaktsspel, försvarsspel, presspel, tålamodet ska finnas, och så ska några puckar petas in, tryckas in, jobbas in.
Här finns att fundera över. Minst sagt. Det hade verkligen behövts att en spelare som Jan Mursak (hans tredje period var bra) började påminna om den han var förra gången han var i Göteborg, att Lucas Raymond tog avstamp i den här matchen (stort steg framåt) och fortsatte synas, att Johan Sundström lyckades gräva upp något mer ur kapacitetssäcken.
Det är lite för mycket av en grå massa ibland.
För den som trodde på en (sedan rättad) Expressen-rubrik i går: Ryan Lasch har inte krävt monsterstora pengar i coronatider, han tackade nej till HV71 av andra anledningar. Däremot stämmer det, enligt mina källor, att HV kunde kunde tänka sig att lassa upp en 150 000 i månaden. Man erbjöd en sådan summa. Fick nej ändå.
***
Det finns spets i Frölunda, poängterade Roger Rönnberg på presskonferensen. Det behöver synas mer av den i vår i så fall.
***
Jag glömde faktiskt kolla om Linus Nässén fick en smäll, det var så mycket annat att göra, men jag antar det. Smäll, alltså. 11.55 var för lite istid annars för killen som fick Max Friberg och Joel Lundqvist att se mer ut som hot i början av matchen. Eller så var det allt PP-spel som satte ner Nässéns närvaro på isen. Så var det kanske. Men det är kanske läge att stoppa in honom? Det känns dumt att han en spelare som både vågar och kan skjuta på bänken.
***
Jag har lyft fram kravställande Leksandstränaren Björn Hellkvists fina jobb tidigare, jag gör det gärna igen, och det var kul att även Roger Rönnberg (bilden) gav beröm på presskonferensen.
Superkedjan är förstås oerhört viktig, men det finns en trygghet i Leksands spel, det verkar finnas en gruppdynamik som är alldeles utmärkt, en som gör att individer växer, inte minst de unga; Emil Heinemans mål var vackert, Calle Själins insats över 60 minuter utsökt.
Av de ”gamla” (förlåt) är ju Patrik Zackrisson så mycket bättre den här säsongen.
Leksand är väldigt mycket mer än sin superkedja.
Leksand är spännande.
Leksand är äntligen att räkna med i svensk hockey igen.
***
Mina fem bästa i Frölunda:
1 – Lucas Raymond
* Mycket mer av ett hot än tidigare, att han tog det där skottet med snabba skottet med backhand var talande, han väntade inte, han gjorde något.
2 – Patrik Carlsson
* Bra PP-mål, försökte verkligen, vann en del dueller, tog initiativ.
3 – Stefan Elliott
* Samma här, en av de som inte väntade så mycket på att någon annan skulle göra det.
4 – Simon Hjalmarsson
* En av få som vann närkamper, som kunde skydda pucken, som därmed såg till att Frölunda ibland kunde hålla i den.
5 – Anders Grönlund
* Okej, brutalt frånåkt vid Carter Campers 4–2, men agerandet vid 4–5 var precis sådant som Frölunda behöver, och han var helt okej i övrigt.
