► Jag fascineras, och förvånas, av tystnaden som råder inom svensk idrott.
► Varför gör ingen en Jonas Gardell?
► Varför protesterar inga tunga ledare?
► Varför denna foglighet?
DET HAR GÅTT två veckor sedan folkhälsomyndigheten (FHM) snabbt tog ner hela idrottsrörelsen på jorden, effektivt dödade den optimism som väckts i och med inrikesministern Mikael Dambergs och kultur- och idrottsministern Amanda Linds presskonferens.
Ena dagen pratade FHM:s Anders Tegnell om att noga följa fotbollens exempel (supercupfinalen) där 30, 40 procents publikkapacitet var tanken.
Andra dagen berättade han om rekommendationen – endast en höjning från 50 till 500 personer.
Oavsett arena. Samma krav i Scandinavium som i lilla Oasen i Kungälv.
Många var vi som tog oss för pannan och undrade vad det var frågan om, fotbollens Mats Enquist uttryckte sig på ett talande vis: ”Den här förändringen är helt meningslös”, sa Sef-chefen.
Okej, så vad har hänt sedan dess?
Massor med protester? Ilskna idrottsledare som klättrat på barrikaderna, som tänt eld på fotbollar och hockeyklubbor utanför riksdagshuset?
Nix. Det här är Sverige, långt från Frankrike med dess upproriska bönder som lastar av koskit utanför presidentpalatset när de inte får som de vill.
Från kulturens håll hade vi Jonas Gardell som skrev ett ilsket debattinlägg och krävde Amanda Linds avgång.
Från idrottens … i princip tystnad.
Det fascinerar mig. Förvånar mig.
I Schweiz kommer man jobba med två tredjedelar av sittplatskapaciteten från oktober, i Finland gäller 500 åskådare per sektion, alltså förutsatt att en arrangör kan sektionsindela på ett så bra sätt att personerna i de olika i sektionerna inte kommer i kontakt med varandra.
Det går förstås.
Om man vill.
Givetvis kombinerat med andra åtgärder, noga kontrollerade insläpp, enkelriktade trappor, inga gästande supportrar, ingen ståplats, munskyddskrav, et cetera.
Igen: det går – om man vill.
I SHL finns det smått overkligt lukrativa C More-avtalet, men även där riskerar en publiklös höst (och mer?) slå mycket hårt.
För klubbarna i allsvenskan kan det bli en sportslig katastrof.
Säkert är läget lika allvarligt inom fotbollen (och andra idrotter).
Det är här jag undrar varför inga idrottsledare ställer sig upp och skriker högt, protesterar, med emfas ställer krav på att få släppa in fler åskådare under ordnade former.
När folk trängs i kollektivtrafik och köpcentra varje dag, när pandemin inte tar ny fart utan snarare lättar (en del experter hävdar till och med att faran är över), varför denna passivitet från idrottsrörelsen, varför denna foglighet?
Jag förstår faktiskt inte.
Det hade varit läge för ett nödrop, ett S.O.S, ett mayday.
Istället mer eller mindre radiotystnad.
En miljard ska i höst portioneras ut via RF (riksidrottsförbundet). Är den verkligen nog för att dämpa alla oroliga röster?
***
Remissvaren är inne från alla instanser, från idrotten, från FHM, från polisen. Vi väntar nu på ett regeringsbeslut där det slås fast vad som gäller från oktober, vad det där undantaget i ordningslagen betyder i praktiken.
Max 500 åskådare, rekommenderade FHM.
Idrotten ville få ta in betydligt fler.
Polisen gick ut och sa att man inte ens kunde klara 500.
Snart borde vi veta vad hur det blir.
