► Jag önskar jag kunde vara lika exalterad som ni.
► Jag gör det verkligen, menar inte på något sätt att ta ifrån er glädjen.
► Men hockeyfesten som de flesta svenskar laddar för, den som börjar i dag – för mig är den inte riktigt på allvar.
► Absolut inget illa ment. Inget nedlåtande. Men det är ett ”VM”, inget VM. Tycker jag.
► Kampen om Stanley Cup, däremot …
DET SPARAS INTE på något när Viasat-koncernen ska sända från Danmark, Niklas Jihde, Erik Granqvist & Co har inte gjort annat den senaste tiden än att snacka upp sändningarna från vårt rödvita grannland.
Hey, man har till och med kallat hem Jonatan Lindquist, NHL-korrespondenten som byggts upp till stjärna via utmärkta TV-sändningar och texter från Nordamerika.
När Stanley Cup-slutspelet går in i sitt avgörande skede, när världens bästa liga är hetare än någonsin, då ska Lindquist hem till Europa och bevaka tröstturneringen.
## Jag blev faktiskt förvånad.
## Säkert för att jag har så uselt affärssinne.
Att ha stjärn-Jonatan på plats i Danmark är nog mycket bättre business för Viasat än att ha honom i Nordamerika – för det som är ”VM” för mig sitter djupt i den svenska folksjälen.
Och jag har stor respekt för det.
Verkligen. Tro inget annat.
Därför önskar jag er hockeyfans massor av njutning under de kommande 16 dagarna.
Jag hade gärna hakat på, gått igång, sprudlat av lust och längtan.
Men … det går inte. No can do.
Idrott måste vara på allvar för mig, och det här som nu börjar är ett andraval för de spelare som inte får lov att vara där de hade velat:
Mitt uppe i NHL-slutspelet.
Connor McDavid, Johnny Gaudreau, John Klingberg, Jevgenij Dadonov … visst, det dräller av häftiga namn, klart det kan bli underhållande.
Igen: jag önskar er all glädje, jag önskar spelarna all framgång.
Men för mig blir det lite (lite, skrev jag) Harlem Globetrotters över det hela.
Uppvisning. Med inslag av allvar.
Varje storstjärna på plats i Danmark lider av att hans lag missade NHL-slutspelet eller åkte ut för tidigt.
Nu tröstar de sig med att representera sina länder i en turnering på andra sidan av Atlanten.
Det gör de säkert med glädje, alltid en ynnest dra på sig en landslagströja, men hur jag än kämpar med mig själv går det inte att komma ifrån fakta:
## Det är en tröstturnering som börjar.
## Som ett fotbolls-VM samtidigt som de tolv bästa lagen i Premier League gjorde upp om mästerskapet i England.
Kul. Men inte på allvar.
Inget VM. Ett ”VM.”
Min njutning just nu återfinns på nätterna eller kanske snarare tidiga morgonar; jag har precis sett P.K. Subban, Filip Forsberg & Co i Nashville 2–1-besegra Winnipeg och utjämna till 2–2 i en högdramatisk matchserie.
Tidigare snabbspolade jag mig igenom de två perioder jag inte orkade i natt, när Pittsburgh slog Washington (3–1) och ordnade 2–2 även där.
Alla spelare i de kvarvarande NHL-lagen är kanske inte lika stora profiler som en del som nu spelar i Danmark.
Men det de gör är på allvar.
Belöningen efter en lång säsong.
Slutspelet som varje hockeyspelare värd namnet vill vara en del av.
Om han inte får chansen, och bara då, är ”VM” en okej tröst.
Det betyder inte på något sätt att hockeyn vi ser från Danmark är tråkig, säkert blir det underhållande på alla sätt och vis, förnämligt guidat av skickliga Niklas Jihde och hans stab, och bara att ta del av Erik Granqvists passionerade analyser är ju värt några minuter av ens tid.
Lik förbaskat är det som ett fotbolls-VM samtidigt som Premier League spelas.
Kul. Spännande. Men inte riktigt på allvar.
För mig.
För er är det annorlunda, och än en gång – mycket nöje!
Bäst följer ni förstås Danmarks-turneringen via HockeyNews.se där Mattias Ek och Henrik Sjöberg sprutar ur sig texter.
Men är ni smarta så lyder ni ett gott råd:
I natt, 01.00 (eller som jag, i morgon bitti i efterhand) är det match 4 mellan Boston och Tampa – som leder 2–1. Mama mia, det är hockey när den är som bäst, det.
Tycker jag. Som inte har några problem med att vi gillar olika.
Kanske bjuds vi på något sådant här igen (30 sekunder in). The Rat Goes Turtle …
