► ÖREBRO: När nära vännen Max Friberg fick låret uppskuret klarade inte Joel Mustonen att se TV-bilderna. Han kastade sig på telefonen för att få mer information.
► Mustonen, denne hockeynomad, känns lika mycket svensk som finsk, snart ska han bli det på riktigt:
► – För mig är det något som inte känns helt rätt innan jag har ett svenskt pass.
► Coronasviterna? Inte borta, men på god väg.

DET HÄR SKA handla om Joel Mustonen, ex-frölundaiten, hans väg tillbaka från Covid-19, den fascinerande hockeyresan, de många hemmen, den spelare han hoppas bli, men det är omöjligt att inte börja med en resa tillbaka i tiden, till den fjärde november:

## Scandinavium, Göteborg, Max Friberg får låret uppskuret av Markus Lauridsens skridsko, lämnar ett långt spår av blod efter sig när han får hjälp av Markus brorsa Oliver att ta sig av isen. Det är alldeles tyst i arenan, publiken håller andan.

## Behrn Arena, Örebro möter Skellefteå, i en av pauserna, inne i omklädningsrummet, får Joel Mustonen höra: ”Matchen i Scandinavium är avbruten, det är någon skada.” Efteråt får han veta vem det handlar om, ser rubrikerna om blodet, om den vassa skridskoskenan, förstår vad som hänt och blir alldeles kall. Det är ju Max Friberg, årsbarnet (-92), hans mycket nära vän.

– Jag ringde alla jag kände i Göteborg, till slut fick jag tag på Viktor Ekbom som berättade för mig att det inte var någon fara med Max, minns Mustonen.

Men han såg aldrig TV-bilderna.

– Nej, det klarade jag inte.

Otäck, obehaglig kväll. Men tack och lov gick det alltså bra, så bra att Max Friberg snart är tillbaka och spelar med Frölunda.

– Det visste jag, att det skulle gå fort, säger en leende Mustonen som förstås har bra koll på kompisens läkkött och disciplinerade inställning till rehab och träning.

Själv har Mustonen sin egen inställning till livet, i alla fall tycks det så för oss utifrån, här beskriven med Paul Youngs ord: ”Wherever I Lay My Hat (That’s My Home).

Just nu är hatten placerad i Örebro dit Mustonen flyttade tillbaka efter nästan fyra år i Frölunda och Göteborg. Tillbaka. Så lite ”hem” är det ju.

– Jag har så många, säger Mustonen och ler brett.

Basen är inte längre Skellefteå utan Umeå.

– Det har blivit Umeå de senaste två åren i och med att min sambo är därifrån. Jag hänger bara med för jag har ju som inga rötter i Skellefteå, mina föräldrar bor i Finland, syrran bor i Stockholm.

Få rötter, desto mer nomadliv för killen som föddes i Uleåborg, Finland, men snabbt hamnade i Sverige:

– Mitt liv, första fyra åren i Kiruna, sedan Tingsryd, och så Skellefteå … där var jag kanske nio år, sedan flyttade jag när jag var 20, 21. Jag har jättemånga barndomsvänner där (Skellefteå), det kommer alltid att vara hem, ”hemhem”, liksom, även om det inte är min bas längre.

Fascinerande uppväxt. Men unge herr Mustonen gick ju bara i pappa Pasis fotspår, själv rycker han på axlarna och säger:

– Jag har ju levt så från födseln i och med att farsan gjorde samma sak, det är naturligt för mig, jag vet ju inget annat.

Pasi, som de senaste åren tränat Finlands damlandslag, basade för Team Kiruna,Tingsryd, Skellefteå och Asplöven under Joels 17 första år på jorden.

Därav nomadlivet. För den som inte begrep. Säsongen 13/14 var far och son Mustonen förresten tillsammans i Liiga-laget Pelicans, sedan drog Joel – som då redan hunnit seniorspela även för Skellefteå, Timrå och Västerås – till Örebro.

Fortsättningen kan ni. Via Frölunda tillbaka till Närkes stolthet.

Där njuter Joel Mustonen verkligen av hockeylivet.

Primärt just för att han har ett.

Förra vintern blev förstörd av långtidscovid (sannolikt var astman en bov i dramat), ett tag var inget vad gäller hockey och framtid självklart.

– Fanns gott om tid då att tänka ”Den dag jag spelar, då ska jag vara tacksam”, minns Mustonen och fortsätter:

– Man måste ju förstå mitt fjolår. Jag är verkligen tacksam, kul bara att jag kan spela hockey. Jag är ju inte på den nivån jag var före, jag kan blixtra till någon match här och där men har svårt för att hålla upp det. Här har jag ett större ansvar i till exempel PK, där lärde jag mig mycket, tycker det är skitkul, så vissa delar av mitt spel tycker jag nästan att utvecklat den här säsongen. Det är väl lite det att … jag har väl tjatat om det där i flera år, men … att hitta en balans mellan den spelare jag var före Frölunda, innan jag blev så himla formad till en viss typ av spelare. Samtidigt är jag ändå nöjd med jobbet jag lagt ner, box play, det defensiva, där tycker jag att jag håller en hög nivå, men sedan finns det ju mer, det finns ju en målskytt där någonstans, en som vore kul att leta fram.

Civilt lider inte Joel Mustonen av coronaeffekterna, på så vis mår kroppen bra, men hockeymässigt, allt är inte som det ska. Än.

–  Jag var ju i mitt livs form 19/20, har inte riktigt hittat tillbaka dit, men jag kan ju spela, jag kan träna, jag orkar bra. Jag märker en jätteskillnad från det att vi klev på is bara till nu, men det tog hårt på kroppen det som var i fjol. Fyra månader och lite halvdassig träning, egentligen ett år av problem med lungor och allting, det tar sin tid – men jag har ingen superstress. Egentligen är det inget jag känner, tänker inte att ”Fan, i dag är det segt”, mer att jag märker att det fanns ett helt annat tryck i kroppen förut. Jag kan se det på mig själv i spegeln. Bara att träna ikapp, det kommer ju – men det tar sin tid.

Att byta medborgarskap också. Men en vacker dag ska det bli av. Joel Mustonen må ha finska föräldrar, snacka båda språken flytande, men har man levt större delen av livet i Sverige, så …

– Det känns faktiskt lite konstigt att vara helfinsk. Jag hade skaffat mitt svenska medborgarskap för länge sedan om det inte vore för det där med landslagsspel. I juniorlandslaget, det var någon agent som sa till mig att det kunde ställa till det om jag gjorde det, så struntade jag i det. Sedan höll jag faktiskt precis på att fixa det för två år sedan, jag tänkte att ”Nu kommer jag aldrig att spela i landslaget”, hade börjat fylla i papper, och då fick jag en kallelse (två A-kamper). Då tänkte jag ”Okej, jag tar det efter karriären.”

** Du ska göra det, bara en fråga om när?
– Ja. För mig är det något som inte känns helt rätt innan jag har ett svenskt pass. Sedan känner jag mig finsk också. Dubbelt är nog vem jag är.

Passar bra in i Örebro för tillfället. Nästan lika finskt som svenskt med spelare som Kristian Näkyvä, Rasmus Rissanen, Jani Lajunen, Juuso Puustinen, Robert Leino och Miika Salomäki.

Mer i avdelning ”tacksamhet” för Mustonen här:

– För mig har det varit skitbra att få in sex andra finnar så jag får använda språket. I Frölunda hade vi ju inte en enda finsk spelare. Kul att få hålla igång språket. Det försvinner lite med året, det är ett komplicerat språk.

Komplicerat? Finska? Det menar du inte, Joel …

***

”PK” som Joel Mustonen talar om i texten, det är penalty kill, hockeyspråk för det som på svenska kommit att heta ”box play.”

***

På 21 matcher med Örebro i höst har Joel Mustonen 2+3, det är här han ser att det ska finnas mer att plocka ut framgent. +5 är dock på lagets övre halva.

Gillar ni texten? Dela den!

Använd gärna era sociala medier, ge andra chansen att upptäcka rakapuckar.com. Ju fler som läser desto större chans för sajten att få ett långt liv. Gillar ni läsningen här inne hjälper ni alltså er själva genom att trycka på någon av dela-knapparna som finns under varje text.

Följ på Facebook så får ni veta när en ny text ligger ute.

Följ på Twitter av samma anledning

Följ på Instagram för bilder och "stories."