► Det är fredag, och nu har ni chansen, för många av er delar ju inte alls mina synpunkter om Frölunda.
► Kasta iväg era frågor. Jag lovar svara på så många jag hinner.
► Men jag är glad om ni läser texten först.
DET VAR VÄRST vilken kritikstorm det blev efter Frölundas 1–2 mot Skellefteå.
Nästan så man kunde tro att Frölunda spelat SM-vinnarhockey stora delar av hösten och först nu på slutet börjat dippa.
Så är det ju inte.
Frölunda har underpresterat sett till alla förhandstips, jag är bara en av många som trodde på mer före säsongen, och jag ser ett lag långt mindre färdigt än tidigare säsonger, med andra problem, dels med den kollektiva förståelsen för vad som krävs, dels med offensiven.
Skadan på Sean Bergenheim har stört, han såg vass ut inledningsvis, hade betytt mycket.
Skadan på Pathrik Westerholm var inte heller bra, han och brorsan var en twin deal, nu åker Ponthus mest omkring och gör ett hårt jobb som inte överträffar Jesper Emanuelssons eller Oliwer Fjellströms.
Men så här är det ju, och det är detta jag känner flera har missat:
Efter hemska 0–4 mot Brynäs och 3–7 mot Växjö fick Roger Rönnberg och Frölunda dra i bromsen, ta ett steg tillbaka, fokusera på grunder som vinna närkamper i egen zon, spela klart defensivt innan man ger sig iväg offensivt.
Den typen av basic-saker, alltså. Så illa var det.
Jag hoppas ni förstår det, ni fans, ni läsare.
Sedan 4–0 på LHC, sedan 3–2 på Liberec, sedan 1–2 mot Skellefteå i en match där Frölunda mycket väl kunde ha gjort några mål till (men också ha släppt in fler).
Jag tror folk måste se till vad Frölunda 17/18 är, inte den guldfavorit det snackades om utan ett lag som fortsatt i november famlar efter grunder.
Ett som kan växa till något intressant om det vill sig väl, ett som kan få det riktigt jobbigt om inte.
Med det i bakhuvudet var inte det här så jävla illa som många av er vill göra gällande.
Med det i bakhuvudet kände jag att Frölunda fortsatt var (är) inne på rätt spår.
Om man tror att ett famlande lag hux flux ska se ut som en guldfavorit, då begriper jag att varje förlust är skäl till gråt och tandagnisslan – men så naiv bör man inte vara.
Det vore också klädsamt om man insåg motståndarens inneboende potential. Skellefteå har också haft hösttrubbel, men i grunden är det här ett lag som kan ta guld. Jag menar … kolla laguppställningen.
Frölunda – så här långt, är bäst att tillägga – är klart sämre än förväntat, stundtals är offensiven … tja, om inte impotent så i alla fall i behov av visst pillertrillande.
Med de glasögonen var det här inget gigantiskt steg bakåt.
Detta sagt, visst finns skäl att diskutera Frölundas lagbygge, kritisera det, som jag ser många av er gör.
Absolut.
Men det är en annan sak.
En vi absolut kan snacka om, dock. Varför inte redan här och nu.
Men jag köper inte alls att just 1–2 mot Skellefteå framkallar den diskussionen.
Nå, innan ni kommer loss med era frågor (jag ser fram emot dem), jag fick inte med mina fem bästa i går, här är de:
1. Sebastian Stålberg
* Med ökat självförtroende kommer mycket, mod att hålla i pucken, ta den på mål, till exempel. Nära målskytt.
2. Simon Hjalmarsson
* Ledde den bästa kedjan, med Stålberg och Jesper Emanuelsson (större delen av tiden).
3. Adam Almquist
* Stabil numer på rätt hög nivå, målskytt, gör få misstag.
4. Jonathan Sigalet
* Fortsatt formpil upp, ser så mycket tryggare ut nu, hade en puck i virket också.
5. Johan Mattsson
* Ville säkert ha tillbaka andra målet, men inte ens han kan ta allt, många stora räddningar.
