► Glöm förlusten mot Rögle ett tag och tänk så här:
► Frölundas uppvaknande med modifierat, förståndigt spelsätt ger hopp om en okej säsong.
► För att den ska bli riktigt bra krävs mer – av fler.
RESPEKT FÖR ATT flera supportrar, inte minst de som gjorde resan till Ängelholm, var missnöjda med Frölundas insats mot Rögle i år.
Än en gång stod tränaren Roger Rönnberg och talade om dålig attityd in i matchen.
Jag förstår om ni hade hoppats slippa höra det igen.
Men Frölunda hann under sex matcher visa att man fattat vilket spår som är rätt.
Jag tror inte den insikten är borta.
Svar gives på lördag (Malmö hemma).
Har jag fel är hela resonemanget nedan meningslöst, då är Frölunda illa ute av andra anledningar, men jag tror alltså inte det är så, jag tror gårdagen mer var en följd av att när människan tror sig kunna pusta ut lite, då gör hon gärna det.
Nå, häng med här oavsett vad ni anser.
Min känsla.
1. Om Frölunda håller i sitt uppvaknande, stannar kvar på rätt spår, då är säsongen räddad, då är det minst en topp 10-plats, det är spel i åttondelsfinal, det är … tja, inte totalt elände i alla fall. Så pass hög är klassen när alla uppträder med ödmjukhet att slutspel känns som en självklarhet.
2. För att en topp 6-plats ska kvala in under s-rubriken, för att Frölunda ska kliva fram som ett lag med drömmar om att kunna gå riktig långt, då krävs mer – av fler.
Så här tänker jag:
Frölunda just nu är ett lag där alla jobbar häcken av sig (igen: kan vi glömma Röglematchen för argumentationens skull?), där det är väldigt lätt att ge fint betyg för just jobbet, för viljan, för intentionerna, för att det lovar gott.
Men – någon gång måste det där goda komma.
Det krävs produktion.
Inte bara intention.
Ni behöver inte se de inringade spelarna här bredvid som ”sågade” eller ”hårt kritiserade”, det är mycket enklare än så.
Jag konstaterar bara att siffrorna måste upp.
Ska Frölunda vara att räkna med fram i mars krävs mer – av fler.
Nu har jag tjatat in den formuleringen så det räcker, men jag tycker den är viktig.
Ta Christoffer Ehn, till exempel. En spelare jag är mycket förtjust i – men han måste få till sina avslut.
Mats Rosseli Olsen, kan så mycket, gör så lite – utöver arbetsinsatsen.
Ponthus Westerholm, många goda initativ, händer för lite.
Max Friberg, djuriskt hårt jobb, alla små saker rätt, men någon gång måste han peta in den lilla svarta saken också.
Joel Lundqvist, spelar med Ryan Lasch och då krävs bättre sikte.
Sebastian Stålberg, möjligen elakt att ha med honom här, spelar dock med lagets just nu bäste center, bör göra fler mål i den miljön.
Kanske är det Roger Rönnbergs vilja att ha ett fyrkedjorslag som drar ner produktionen (miljön inte alltid den gynnsammaste?), kanske är det spelarnas kvalité som brister, kanske är det den lagmässigt svaga starten som skapat dåligt självförtroende – och om några veckor ser siffrorna mycket bättre ut?
Jag vet inte. Har inga färdiga svar. Men det var funderingar jag ville ventilera med er en dag när jag skrivit hockeynews-krönika, tränat, fått ur mig de är raderna och snart ska iväg och äta kvällsmat med Carola.
Ni som vet vet.
Ni som inte … får leva utan vetskapen.
Till dess – ha en go’ onsdag, alla!
