► Janne Jalasvaaras tackling på Matt Donovan var klockren.
► Bäst av allt:
► Det var inget snack om den efteråt.
► Vi kanske har kommit någon vart.
NÄR HJÄLMEN FLÖG av på Matt Donovan var min första tanke: Oj, huvudtackling.
Men oj, det var det ju inte alls. Kolla själva.
Rögles Janne Jalasvaara delade ut en riktigt fin tackling i matchen mot Frölunda. #twittpuck pic.twitter.com/lNon9ieAHT
— TV4 Hockey (@TV4_Hockey) December 22, 2017
Röglebacken Janne Jalasvaara tajmar perfekt, ser att Donovan tittar ner på pucken, glömmer att hålla upp huvudet, helt enkelt är för puckkåt – och så trycker han till.
Med axeln.
Utan uppåtgående rörelse.
Utan att sikta på huvud.
Utan att ta i okontrollerat så att tacklingen därmed blir farlig.
Jalasvaara bestraffade Donovan för dennes misstag, men han visade ändå respekt.
I mina ögon – en klockren tackling.
Bra även av Donovan som … visst, han tittade ner på pucken, men han hade inte borrat ner skallen i isen, amerikanen hade kvar förståelsen för vad som kan hända med den egna kroppen, vilka risker som finns, om man inte ser upp.
Och vet ni vad, efteråt hörde jag inget som helst snack om tacklingen.
Ingen som gnällde. Underbart!
Domarna gjorde rätt.
Spelarna gjorde rätt.
Tränarna gjorde rätt.
Detta, kände jag, var kanske ett tecken på att hockeyn kommit någon vart med sitt fokus på att både tacklare och puckförare har ett ansvar.
I min värld är fysiskt spel en viktig ingrediens i hockeyn, det finns för att puckskickliga spelare inte ska kunna glida runt och leka bäst de vill.
Donovan försökte.
Jalasvaara satte stopp.
Jag äskade det. Jag älskade efterspelet.
Håller ni med?
