► Rögle fortsätter köra över Skellefteå, därför är man snart i SM-final.
► Fysiken igen. Rena rama tacklingsfesten i Catena Arena, och till slut gav den utdelning.
► Men … jag undrar hur illa det är med Moritz Seider.
► Många SHL-lag borde också undra – hur Rögle får så bra utveckling på sina spelare. Anton Bengtsson förra säsongen. Erik Andersson nu.
SPELMÄSSIGT JÄMNT I semifinal 2, Skellefteå startade bra, bjöd på motstånd i tre perioder den här gången, inte bara i en som i fredags.
Lik förbaskat:
Ingen slump att Rögle höll undan och vann med 2–1.
Ingen slump att Rögle vunnit båda de här tajta matcherna och nu drar till norra Västerbotten med tre matchbollar.
Lite bredare. Lite spetsigare. Lite säkrare. Lite bättre.
Och mycket tuffare.
När stjärnan Daniel Zaar inte kunde medverka klev hårt coronadrabbade Leon Bristedt in i handlingen, sköt 1–0 (bra, eget förarbete) och spelade fram till Erik Anderssons matchavgörande 2–1.
När Moritz Seider försvann gick bara allkonstnären Joey LaLeggia ner och tog en backplats igen.
Inga konstigheter. Rögle bara kör. På något vis är det som att spelarna bestämt sig: ”Nästa säsong har vi nog inte det här laget, det är nu vi har chansen att ta guld, det är nu vi ska göra’t.”
Rena rama tacklingsfesten, en för alla, alla för en, till slut orkade Skellefteå inte riktigt, och att 2–1 kom när gästerna – annars disciplinerade och bra – tappade folk högt och bjöd på en omställning, det kändes rätt logiskt.
Rögle jagade livet ur sina motståndare. Fullföljde, satsade, tacklade i varje tänkbar situation.
Gillar man den typen av hockey – då var det här häftigare än det mesta. Matchen var så tät att man knappt kunde få plats med ett A4-papper mellan spelarna.
– Vi ville markera fysiskt, ligga på dem, de har spelat fler matcher än vi, sa Erik Andersson i C More.
En annan intressant markering är ju den här:
I fjol var det Nässjökillen Anton Bengtsson som jag tycker lyfte efter flytten från HV71 – i år är det Erik Andersson (från västgötska Nittorp) som börjar visa resultat.
Båda spelar nu, upplever jag, på en högre nivå än tidigare.
Erik Anderssons prickskytte vid 2–1 var hur läckert som helst, Anton Bengtsson var magnifik i fredags och hade en skön raid i den här matchen.
Den här drivhuseffekten kommer Rögle ha massor av nytta av på sikt när man ska värva spelare, men det kan också vara ett gyllene recept redan nu.
Rögle har lite fler spelare än Skellefteå som kliver fram, som backar upp de (som ska vara) ledande. Som Andersson, Bengtsson, Adam Edström, Taylor Matson, Brady Ferguson, Leon Bristedt.
Skellefteå – som gjorde en bra match, inget snack om det – fick ett supermål av Oscar Möller, ser Jonatan Berggren och Andreas Wingerli fortsätta lira med fart och kvalité, jag gillade också hur Philip Broberg klev fram och tog för sig, men det känns som det skulle behövas mer av fler.
Men det är svårt mot ett lag som jagar livet ur dig, som spelar maximalt fysiskt i varje tänkbar situation.
Jag ser inte Rögle tappa 2–0. Hur små marginaler det än må vara … jag gör faktiskt inte det.
***
Skum situation när Moritz Seider klev av, till synes träffad av Oscar Möllers hjälm i huvudet (absolut inget oschyst). Är det hjärnskakning så är det givetvis ett tufft avbräck för Rögle.
Och förbaskat tråkigt för oss som vill se mer av den framtida stjärnbacken i NHL.
***
Klart jag förstod att Skellefteå rasade när Leon Bristedts 1–0 blev godkänt, men det fanns ju faktiskt en skillnad.
På fredagskvällen hade Niclas Burström skridskon inne i målgården, det var tydligt att Christoffer Rifalk blev störd.
Burströms grilla tog bort Rifalks klubba, och där denna skulle ha varit gick pucken in.
Glasklart.
På lördagseftermiddagen stod Lucas Ekeståhl Jonsson utanför målgården, hans klubba petade på Gustaf Lindvalls benskydd ett tag innan Bristedt sköt, och här hade domarna en bedömning att göra:
Stördes Lindvall tillräckligt för att målet skulle blåsas bort?
Bedömningen: nej, Lindvall hann göra sig redo, pucken gick in runt axeln, den lilla klubbpetningen ansågs inte ha stört. Jag höll kanske inte riktigt med, men nu gjordes bedömningen så här.
🚨 Domare Linus Öhlund förklarar bedömningen av målet! #twittpuck pic.twitter.com/n4io9daK1D
— TV4 Hockey (@TV4_Hockey) April 24, 2021
Jag var inblandad i Twitterdebatter om detta, många tyckte att målgårdsregeln inte alls är så tydlig som jag beskrev den i den här krönikan.
Men det är den ju. Regeln är så tydlig den kan vara.
Grejen: vi kommer aldrig bort från att det ändå alltid finns bedömningar som domarna måste göra, där kommer det varje gång finnas folk som tycker att dessa är fel.
Det gör inte regeln otydligare.
Det visar bara hur svårt det är att döma hockey.
Men inget med regeln är inkonsekvent, det är viktigt att poängtera.
Leffe Boork resonerade klokt, tycker jag.
Jag tycker till skillnad från Kronwall o Lindström att vid gårdagens mål är målvakten klart störd mot sin klubba och spelare i längre yta o tid i målgården. Idag petar klubban mot benskyddet men stör inte mv i efterkommande parad. Plus att mindre yta o tid spenderas i målgården!
— Leif Boork (@LBoork) April 24, 2021
***
Jag ställer mig väldigt tveksam till längden på straffet här. Fem matcher. I ett slutspel. Då ska det vara något riktigt allvarligt. Det är det inte i fallet Ilari Melart vs Rodrigo Abols, tycker jag.
Melart stängs av i fem matcher för tacklingen och missar därmed resten av semifinalserien! ❌👇 https://t.co/b1I0nCPyX8
— TV4 Hockey (@TV4_Hockey) April 24, 2021
Melart backcheckar, vill sätta stopp, tacklar slarvigt, jagar inte huvud, träffar (delvis) fel, absolut matchstraff, men … sedan?
Jag trodde på en match. Om Melart nu är återfallsförbrytare, låt gå för två då.
Men fem? Sorry, jag köper inte det. Jag tycker lite synd om Melart och Växjö här. Släng in att Juuso Vainio är skadad, tufft läge i fortsättningen för Smålandsklubben.
***
"Restauranggästerna vill ha utvisning."
Se där ett citat man inte hade räknat med före corona.— Henrik Leman (@henrikleman) April 24, 2021
***
