Jag har så svårt att fokusera på själva hockeyn just nu
► Frölunda ser starkt och homogent ut. Imponerar verkligen. Ett vanligt år hade fokus legat där. Nu undrar jag:
► Får publiken någonsin komma tillbaka den här säsongen?
► Lever alla SHL-klubbar i … tja, säg februari? Vilka spelare har de kvar efter rejäla lönesänkningar?
► Det går inte att blunda för verkligheten.
EFTER ATT HA sett ett vuxet, starkt och stabilt Frölunda 3–0-besegra Brynäs i går kväll hade jag gärna ägnat tid och utrymme åt …
… Niklas Rubin vars tre nollor på fyra matcher ju är helt enastående.
… det kollektivt starka försvarsspelet som gör att Rubin faktiskt sällan behöver glänsa med ”stora” räddningar; han läser spelet bra, står rätt, är stabil, gör räddningar, men får också bra hjälp.
… Jens Olsson som även för mig är överraskande bra, och då minns ni kanske att jag tyckte värvningen var vettig, men att veteranen skulle stå ut så här, det hade jag inte räknat med.
… Jesper Sellgren som var lysande under sina 21.16 på isen, full av energi och initiativ, samtidigt som han skötte defensiven.
… Mats Rosseli Olsen vars handleder överraskade, men jag har faktiskt tidigare skrivit att jag gillat hans säsongsstart.
… Lucas Raymond som fortsätter ta bestämda steg in i vuxenvärlden, kommer till skottlägen – och gör mål.
… Robin Alvarez kloka hockey och hans vägvisande skottäck.
… Jan Mursaks återkommande höga klass.
… kapten Lundqvists starka jobb match efter match.
… det faktum att Frölunda, förutom att man jobbar ner motståndarna, även kan plocka fram den spetskvalitet som behövs för att vinna matcher; i går var det Rosseli Olsen och Raymond.
Det här kunde man grottat ner sig i mer, även tittat på Johan Sundström som vinge för en kväll, att han, Patrik Carlsson och Robin Alvarez var den kedja som klickade minst bra, men jag hade inte riktigt den energin.
Säsongen 20/21 är som ingen annan. Osäkerhetsmomenten fler än någonsin. Det pratas ibland om matcher på liv och död, jag är glad att jag brukar avstå, ord har nämligen betydelse, och starka sådana ska sparas till dess att läget är rätt.
Det är det nu.
Säsongen blir en kamp på liv och död för många klubbar. I SHL, i allsvenskan, och även ner i seriesystemet om regeringen inte ens kommer tillbaka och godkänner 500 (vilket hjälper mindre klubbar i lägre serier).
Gårdagen gjorde mig pessimistisk. Det är bara 25 personer i riket som får intensivvård för Covid-19, det har varit låga nivåer rätt länge, trots flera månader av trängsel i kollektivtrafiken, trängsel i köpcentra och ett allt mer vanligt samhällsliv.
Men det testas mycket, just nu ligger andelen positiva prov på 2,9 procent, den siffran har ökat de senaste veckorna, läste jag i Svenska Dagbladet.
– Vi ser en svag ökning av personer som vårdas för covid-19 inom sjukvården, sa Mattias Fredricson, enhetschef på Socialstyrelsen, till SvD.
Det skrivs om en smitta som ”tar fart”, och folkhälsomyndigheten utesluter inte lokala restriktioner vad gäller antal personer i köpcentra.
Man kan tycka det är väldigt mycket hängslen och livrem, att vi nu har siffror som jag tror inte skiljer sig så värst mycket från vanlig influensa, och att idrotten – följande de egenframtagna säkerhetsprotokollen – borde kunna få ta in åskådare i alla fall enligt finsk modell (500 per sektion).
Man kan tycka att elitidrottens betydelse för samhället, inte minst den ekonomiska, skulle mötas av större förståelse från regeringshåll.
Man kan tycka att det ansvarstagande som fotbollen och ishockeyn visat med sina nyss nämnda protokoll borde leda till att den lilla risk som publik på idrottsevenemang kan medföra skulle kännas okej att ta för regeringen och FHM.
Eller så tycker man tvärtom. Det är självfallet något att respektera.
Poängen är att jag inte ser några tecken på att idrotten är nära att få leva ens ett tillnärmelsevis vanligt liv, det kan mycket väl bli så att inte en hockeymatch den här säsongen spelas inför fler än 500 åskådare. Kanske inte ens 50?
Torsdagen var ännu en tung smäll för landets alla klubbledare, nu väntar vi in fler som följer i Djurgårdens och Linköpings fotspår och sänker spelarlönerna eller i alla fall aviserar att göra det.
Och kanske tvingas säga upp folk.
Hur den där miljarden som RF snart förfogar över ska fördelas blir intressant att se. Frölunda, till exempel, förlorar en miljon kronor per hemmamatch. Jag tror det är lågt räknat. Och då har ändå den Mats Grauers-ledda klubben en stabil ekonomi.
Långt ifrån alla i SHL är i den situationen. Och framför allt inte i allsvenskan.
Ingressens frågor är därför relevanta. Tyvärr. Det hade varit mycket roligare med rent sportsligt fokus, men det kändes lite fånigt den här gången.
Vi vet inte om alla SHL-klubbar överlever säsongen.
Vi vet inte hur mycket spelarlönerna måste sänkas för att överlevnadschansen ska vara realistisk på en del ställen.
Vi vet inte hur spelarna reagerar, om de har andra val i länder där publiken kanske får komma till på annat sätt än i Sverige.
Vi vet så jäkla lite. Men händer det inget dramatiskt i dag och morgon så vet jag att nog inte är tillbaka förrän söndag då vi får se Frölunda träna inför Skellefteåmatchen.
Nä, inte ens det vet jag. Kanske kan jag inte hålla mig. Henrik Lundqvist ska ju landa i Washington.
Nå, låt oss sluta på ett roligare sätt för er tappra läsare, Frölundas fem bästa i går:
1 – Jesper Sellgren
* Stod ut hos mig. Skrev om honom högre upp.
2 – Niklas Rubin.
* Håller genomgående mycket hög klass.
3 – Jan Mursak
* Kommer det en match där slovenen inte är topp 5?
4 – Lucas Raymond
* Blir starkare, modigare, bättre hela tiden.
5 – Mats Rosseli Olsen
* Jobbet, fräckheten, nu också målgörarhänderna.
***
TILLÄGG: Fick frågan av två läsare: ”Men om riksdagen beslutar om ännu ett miljardbelopp till idrotten, då?” Självklart förändrar det saker, självklart ett bra steg mot liv. Borde kanske ha nämnt, trodde det var uppenbart. Men ser vi verkligen riksdagen göra detta?
— Henrik Leman (@henrikleman) October 9, 2020
Tack för er förståelse.
