► Vinterns upplaga av Frölunda fascinerar mig. Med elva omgångar kvar av grundserien finns ännu ingen stabilitet värd namnet.
► Högt och lågt. Upp och ner. Jag begriper ingenting.
► I går förstod jag mig inte riktigt på Roger Rönnberg heller. Kedjan jag gillade mest spelade minst. Varför?
► Det måste hända något nu. Det måste infinna sig en jämnhet på i alla fall hyggligt hög nivå. Men talar något för det? Jag vet faktiskt inte.
► Här får ni mina fem bästa, och en massa annat.
JAG PRATADE OM det i en Instagramstory före matchen, hur svårt det är att veta vad man får med Frölunda 2020/2021.
Känslan är att man lika gärna skulle kunna köra krona eller klave före matchen.
”Ah, en bra dag.”
”Ah, en dålig dag.”
Hockeyns fancystatistiker fortsätter pumpa ut sina siffror om Frölundas fina corsi, men det är naturligtvis av oerhört litet värde när ett lag bara ibland förmår utnyttja sitt spelövertag.
Mot Malmö fanns inte ens ett sådant.
Det var i halva matchen istället jumbon från södra Skåne som dominerade med rejält agerande, rörligt anfallsspel och en Adam Johnson med raketmotorer på grillorna.
Frölunda var långa stunder så tamt, så osynkat, så slarvigt att 2–2 faktiskt var ett tacksamt läge inför tredje perioden. Inte fanns mycket att anmärka på 2–3-resultatet heller, även om den sena utvisningen och Ponthus Westerholms PP-kanon förstås kom lite snöpligt.
Jag tror inte ett dyft på att spelarna inte ville nog mycket, det där med bristande hunger som Roger Rönnberg sa, och han medgav det själv, det var ett slarvigt ordval.
Problemet är snarast större, det tycks finnas en osäkerhet i gruppen, en otrygghet, en känsla av att alla inte alltid drar åt samma håll – jag vet inte hur man annars ska förklara att efter 41 omgångar så står Frölunda fortfarande där och skriker efter en lägstanivå hög nog att räcka till en säker topp 6-plats.
Lika bra, lika intensivt, aggressivt och synkat som det var mot Örebro och Leksand före uppehållet, lika spretigt och förvirrat var det mot Malmö.
Inte alltid, absolut inte, det fanns några fina sekvenser, det kunde lätt ha slutat 3–2 Frölunda istället (jag tänker på Robin Alvarez och Nicklas Lasus chanser), men summa summarum så var det över 60 minuter inte nära att vara bra nog.
Jag förstår verkligen att idrottslag underpresterar ibland, inte alls kommer upp i önskad nivå. Men den här ojämnheten som finns i vinterns Frölunda, den förvånar mig, jag trodde inte laget skulle sjunka så här djupt igen – men tji fick jag.
***
Förstår ni hur vass Emil Sylvegårds skymning vid Ponthus Westerholms 3–2 var? Patric Hörnqvist-klass.
Malmö avgör med sekunder kvar av den tredje perioden! #twittpuck #shl 👀 pic.twitter.com/9GPqtbCsJA
— TV4 Hockey (@TV4_Hockey) February 16, 2021
***
Roger Rönnberg sa att hans spelare såg ”ruskigt rostiga” ut, och det var lätt att se.
En kedja var stundtals riktigt stark i Frölunda, skapade väldigt ofta Malmöoro, det var den med Johan Sundström, Jan Mursak och Elmer Söderblom. När jag, efter att ha fått ur mig matchtexten, kollade istiderna blev jag grymt förvånad:
Den kedjan spelade minst: 37.45 totalt.
Patrik Carlssons trio låg på 39.31, Nicklas Lasus på 43.59 och Joel Lundqvists på 49.44.
Svårförståeligt. I alla fall för mig. Ja, inte att Lasus hade mycket speltid, men de andra två …
Då ska ändå Kalle Henrikssons 6.04 portioneras ut, men inte till Sundströmskedjans fördel, för där såg jag aldrig skåningen.
Det här var en match där Frölundas spelare var i behov av hjälp, jag saknade en matchcoach som gjorde om lite, spelade heta mer, spelade kalla mindre (Lucas Raymond var aldrig riktigt med, kände jag, Linus Nässén också rätt sval), men nu är ju inte Rönnberg den typen.
Vi som inget begriper får verkligen respektera det, det är norrlänningen som har pokalerna att visa upp.
Men att Sundströms kedja fick så lite speltid, att förtroendet fortsatt är så så starkt för Max Friberg och Joel Lundqvist tillsammans … jag kliade mig en aning i min hårfattiga skalle.
***
Var utvisningen på Joel Lundqvist hård? Tja, när man detaljstuderar reprisbilder så… kanske det. Men jag tycker faktiskt inte det förändrar något av vad jag skrivit i den här krönikan.
***
Mot LHC på torsdag måste det se så mycket bättre ut för Frölundas del. LHC som kom till Leksand (0–2) utan Markus Ljungh och i går tappade Andrew Gordon, Alexander Johansson och målvakten Niklas Lundström.
Blytunga avbräck. Återstår att se hur illa det är.
Broc Little är i alla fall tillbaka.
***
Om 2–3 mot Malmö visade att Frölunda borde ha värvat? Haha, i så fall borde Fredrik Sjöström ha värvat ett helt nytt lag sett till hur det såg ut i stora delar av tisdagsmatchen.
Det ena har verkligen inget med det andra att göra.
***
Okej, mina fem bästa:
1 – Niklas Rubin
* Höll Frölunda kvar med flera stora räddningar, gav laget chansen att ta poäng.
2 – Filip Johansson
* Såg tajmad ut, aktiv, en av de som gick att känna igen.
3 – Mattias Norlinder
* Två utmärkta framspelningar till 1–1 och 2–2. En sådan här kväll räcker det långt.
4 – Elmer Söderblom
* Också med tajming, med en vilja att hela tiden tävla.
5 – Nicklas Lasu
* Företagsam, försökte verkligen, aggressiv, påkopplad.
