► En gång är ingen gång. Två gånger är en gong-gong. Två gånger kan också vara början på en taskig trend.
► Frölunda behöver inte, känner jag, hängas för en mindre bra match efter flera vinster.
► Men … Roger Rönnberg har lite att fundera på inför lördagsfajten mot Malmö.
► Jag fick också fundera – för att hitta mina fem bästa.
NÅGRA INTRESSANTA FUNDERINGAR så här först:
Med Joel Lundqvist in i laget och Pontus Widerström ur det samma förlorade Frölunda.
Så enkelt?
Självklart inte.
Och jag är inte ett skvatt förvånad över att Joel direkt tog plats som center i ”sin” kedja, även knuffade ut Lias Andersson från första PP-enheten.
Joel är kaptenernas kapten, Roger Rönnbergs förlängda arm, hans härförare.
Joel behöver underprestera flera gånger för att flyttas nedåt i hierarkin. Och även om Joel inte alls målat i höst som han hoppats på med radarpartnern Ryan Lasch tillbaka så … nä, kraftiga underprestationer kan vi inte prata om.
Däremot har andra höjt sig när Joel tagit plats på långa skadelistan, lite som svenska landslagslirare i fotboll gjorde så fort Zlatan Ibrahimovic försvann.
Nu kväver ju inte Joel som Zlatan, snarast lyfter han, men … kan det ha varit en Joel-effekt vi såg? Liksom ”Ah, Joel är tillbaka, nu kan vi pusta ut lite.”
Säger inte att det var så. Men värt att fundera över.
Liksom – är det givet att fortsätta med äktenskapet Lundqvist/Lasch i all evighet?
Det tycker inte jag. Därmed inte sagt att de ska skiljas åt redan nu. Men jag tror Rönnberg i alla fall måste våga tänka tanken, alternativt hitta annan tredjelänk än Mats Rosseli Olsen. Varför inte Joel Mustonen?
MRO:s arbetskvalitéer gav bra balans så länge #81 gjorde #20 till målkung, men när så inte är fallet längre …?
Nå, att Frölunda förlorar en hockeymatch efter fyra raka segrar, i en jämn liga där det skiljer ytterst lite – som objektiv betraktare känner jag absolut inte något behov av att ta fram motorsågen.
Det var onödigt, men få lag maxpresterar jämt.
Säg att domarna låtit Mike Weber komma undan i andra perioden, säg att Frölunda klarat vad som i så fall varit 4/5-spelet – det kanske räckt.
I andra matcher har Frölundas box play räddat, den här gången brast det.
Skillnaden mellan förlust och vinst kan ibland tyckas större än den är.
Visar Frölunda bra driv, bra disciplin, bra ödmjukhet mot Malmö – då är det nog ingen fara på taket.
Om inte … så tar vi det på lördag.
Och vad gäller Pontus Widerström … jag saknade hans energi. Och jag tror inte jag var ensam.
Nå, mina fem bästa då, och det var inte helt lätt:
1. Lias Andersson
* Bär mig lite emot eftersom jag tycker schablonmässiga crosscheckingar är så jäkla onödiga, samtidigt förstår jag Lias: ibland utvisning, ibland inte. I övrigt Frölundas bäste.
2. Victor Olofsson
* Grym avslutare, Frölunda hade behövt klona honom. Aktiv, bra på det mesta.
3. Ryan Lasch
* Han skapar, oroar, ställer frågor till motståndarna precis varje gång han är på isen.
4. Jonathan Sigalet
* Fortsätter hålla en jämn, hög standard – den modifierade Frölundahockey passar honom verkligen.
5. Matt Donovan
* Det var några tillfällen då han borde spelat enklare, men han ville massor, gav allt hela tiden, gjorde också mål.
***
Höjdpunkter här för den som vill.
