► Vad händer i Frölunda? Framför allt – vad måste hända?
► Något. Garanterat. Jag tror inte situationen löses av att allt bara rullar på. På något sätt måste spelare, och kanske tränare, ruskas om lite.
► Exakt hur? Sorry, jag sitter inte inne med svaren, men låt mig ge er mina tankar.
► Häng med, läs detta långa epos, fundera, diskutera. Den som vill – vi kör en Facebook live 19.30. Länken här.
SNABB TILLBAKABLICK FÖRST, bara för att ge en bakgrund:
Ryan Lasch bar Frölunda i några år, framför allt i power play, när spelet hackade, och det gjorde det ibland, så lyckades Lasch ofta svinga sitt trollspö i PP och vända/vinna matcher.
Inte alltid men ofta.
Jag går så långt som att säga att ett fungerande PP-spel och Frölunda hade varit ett stabilt topp 4-lag i dag.
Nå, Lasch ville lämna, Frölunda valde ny väg, satsade på att Jan Mursak skulle vara den han en gång var, att Johan Sundström skulle hitta tillbaka, att Lucas Raymond skulle få fin utveckling, att Max Friberg skulle ta steg, att spelskickliga backar som Stefan Eliiott, Jesper Sellgren och Mattias Norlinder skulle ge offensiven ett helhetslyft och få den mer poängproducerande.
Förutom Friberg har inget slagit speciellt väl ut. Kan finnas skäl till det, förklaringar, men fakta är det lik förbaskat.
Svårt att göra mål, spelarna har märkt det, blivit osäkra, otåliga, och ju längre säsongen gått desto mörkare har det blivit. Trenden är sedan en tid den samma som i fjol så hår års, klart nedåtgående.
Misslyckat lagbygge? Ja, så här långt. Kritisera Frölunda? Kan man förstås göra, samtidigt som det är lätt att vara efterklok. Själv ställer jag mig inte först i kön, det såg lovande ut i höstas, jag såg inte Frölundas framtid på det här viset. Topp 4 kändes rimligt.
Nå, Frölunda valde väg inför säsongen, man valde också att under säsongen inte ringa Ryan Lasch och be om hjälp, det kan man tycka bu eller bä om, den diskussionen kan och får gärna tas en annan gång, Frölundas framtida vägval är självfallet ett hett ämne – men här och nu är det fullständigt ointressant.
En enda sak gäller – detta arbetarlag, där tänkt spets som Mursak och Sundström är just det, hårt arbetande spelare snarare än stjärnor, måste ur den onda spiralen, få stopp på snöbollen, kalla’t vad ni vill.
Laget är kanske inte fullt så bra som flera av oss trodde, men kom igen – så här jäkla illa ska det inte behöva se ut! Jag är inte den som skriker ”kris” i första taget, stor respekt för ”vargen kommer”, men det har gått för långt nu.
Malmömatchen (0–4) hade kunnat viftas bort om det inte var åttonde (!) gången Frölunda blev nollat i vinter, nionde förlusten på tolv matcher, och de fyra hemska PP-minuterna gett besked om att detta är ett lag med synnerligen svagt kollektivt självförtroende.
Grubblande, tveksamma, osäkra spelare måste ruskas om, enheten Frölunda behöver på något sätt komma samman med ett unisont: ”Nu får det fan vara nog.”
Hur? Ja, det är the million dollar question, det. Lätt att tala om reset-knappen, svårare att hitta rätt på tangentbordet.
Jag reagerade starkt härom veckan när Roger Rönnberg talade om att man behövde en match som CHL-finalen mot Red Bull München för att liksom få tillbaka självförtroendet, tron.
Det är illa om det är på den nivån.
Jag tycker mig se en del uppgivna spelare, inte för att de inte vill (de vill massor) men för att de inte får till det och misströstar. Det har varit för många genomklappningar i vinter, för många gånger där gruppen sett allt annat än harmonisk ut, den gemensamma tanken har ofta saknats, och det säger mig att allt int står rätt till.
Dålig effektivitet, få målskyttar eller ej, dagens Frölunda är ett lag som utan problem ska kunna spela en rejäl, beslutsam ”fem man tillsammans”-hockey av smör och bröd-typ och i alla fall alltid ha chansen att vinna.
Så är det inte alls i dag (man går till match utan att ha en aning om vad man kommer få se) och jag tror inte det hjälper att bara fortsätta träna, fortsätta öva på ingångar, utgångar, ta pucken mot mål et cetera.
I motgång försvinner lätt glädjen. Om Frölunda inte tar in en ny röst (det gör man inte) så kanske Roger Rönnberg behöver ändra sin?
Han kan bli, något som Joel Lundqvist flera gånger påpekat, väldigt mörk i motgång.
Kanske ska Rönnberg ta ett steg tillbaka bara för en stund, stanna hemma och städa huset en dag, låta kapten Lundqvist leda en träning eller två, om inte annat så för att få spelarna att fatta att mycket av det här är på deras ansvar?
Kanske behöver Rönnberg modifiera sitt tränartänk när det går emot, vara en tuffare matchcoach?
I går hade jag bänkat Stefan Elliott efter 0–1, inte för att sänka honom, jag hade klappat om, bedyrat min kärlek, mitt framtidsförtroende, men som en markering till övriga spelare: ”Det här duger inte.”
Synd om Elliott? Kanske, men för en större sak får man utstå en del. Ibland. Som en undantagsgrej.
Jag hade också övervägt att i vissa matcher inte fullt ut spela Frölundahockey. Som mot Malmö, till exempel, varför inte backa hem några gånger, köra lite styrspel ett tag, säga till Oliver Lauridsen och Patrik Hersley: ”Okej, få se nu om ni kan vara konstruktiva och styra spelet.”
När jag tävlade i tennis servade jag inte alltid på min starka sida, jag gick mot backhand/forehand lite beroende på var motståndaren var sämst. För mig var det en självklarhet.
Respekt för det här med tro på sig själv, vilja styra och bestämma, inte anpassa sig, jag menar inte alls att Frölunda totalt ska lägga om kurs, men man kan väl ändå anpassa sig lite, försöka göra det lite svårare för motståndaren? Jag förstår faktiskt inte varför ledningen vägrar sätta myror i huvudet på motståndarna ibland, förändra lite, chocka lite, så som Conny Evensson gjorde när han förändrade spelsättet i kvartsfinalen mot Djurgården 2002.
Nå, vad det kommer ner till är detta:
Gruppen Frölunda måste komma samman, bestämma sig för något. Så här kan det inte se ut, då fortsätter raset.
Spelarna behöver ta ett ansvar.
Tränarstaben behöver göra det.
Det är en vacker tanke det här med att alla fem ska anfalla, det borgar för en attraktiv, rörlig hockey, problemet är ju alla tvivel som sås när den inte ger utdelning.
Fram till mitten av februari var Frölunda rent spelmässigt helt okej, ni som intresserar er för det här med corsi vet att den var fantastisk, sedan kom bottennapp mot Malmö och Linköping – och nu har Roger Rönnbergs gäng gått från ”spela bra men inte göra mål” (det är ett stort problem, tro inget annat) till att ha oerhört svårt att ens få till ett spel värt namnet, ett stabilt uppträdande som över 60 minuter ändå ger viss segerchans.
Tre vinster och nio förluster på de tolv senaste. Mentalt stukade spelare som ofta faller ihop vid motgång.
Max Friberg & Co är, för att tala med Bruce Springsteens språk, riders on a downbound train.
Låt mig upprepa: jag sitter verkligen inte inne med svaren. Men det krävs mer än att bara fortsätta jobba, köra på i samma spår. Det leder inte till något bra ställe.
Några funderingar till sist:
## Släpp alla tankar på att slåss om SM-guld, strunta i placeringar i tabellen, fokusera på små saker, en bättre prestation nästa byte, nästa period, nästa match. Visar det sig leda till räddad topp 6? Bingo! Betyder det i alla fall att formen inför en åttondel är okej? Bra. Går det ändå åt pipan där? Okej, världen går inte under. Ska man någon gång ha en misslyckad säsong är det i år när ett långt slutspel bara är en kostnad.
## Kom samman som grupp, ”nu gör vi det här”, tala ut, låt alla lyfta sina tankar, sina funderingar, enas om en gemensam tanke. Betona glädjen, lyft alla goda prestationer, framhåll det som varit och är bra.
## Ta lite ledigt, gör något annat. Läs en bok, njut av små saker, fungerande avlopp, rinnande vatten, sådant som är en lyx för många i världen. Hockeyproffs lever privilegierade liv. Rensa skallarna. Hämta energi.
## På en rent spelmässig not, sluta med det här att Stefan Elliott ska vara quarterback i PP. Sätt Patrik Carlsson där. Han har hockeyhjärnan och händerna.
## Sorry, Modo – men Theodor Niederbach ska förstås stanna i Frölunda.
***
Om någon vill diskutera dessa rader, Facebook live 19.30 i kväll onsdag.
Kanske är indianen ett ämne, den blir ju kvar ett extraår.
Om det på allvar är folk som tycker att Roger Rönnberg borde sparkas och vill diskutera detta så kan jag redan nu slå fast vad jag tycker: absolut inte!
TILLAGT: Så här såg det ut när vi körde Facebook live.
***
Bland det sjukaste jag läst på ett tag.
