► Jonathan Johnsons crosschecking på Dennis Everberg i går var småpotatis jämfört med mycket annat.
► Men det satte fingret på det jag ogillar mest med hockey, det jag skrivit spaltmeter om, och jag ställer frågan igen:
► Varför vill hockeyn ha det så här? Varför? Jag. Kan. Inte. Förstå. Det.
JAG HAR SÅ svårt att släppa detta med att sporten ishockey glatt accepterar crosschecking som ett naturligt inslag.
Varför? undrar någon. Inte fasen vet jag. Har frågat men aldrig fått ett vettigt svar.
När Skellefteås Jonathan Johnson crosscheckade bort Rögles Dennis Everberg från semifinal 3 (och kanske mer, sannolikt var det gamla skadan som slogs upp) var det absolut inget allvarligt sett till hur hockeyn fungerar till vardags.
Jämfört med Moritz Seiders upprepade, närmast brutala crosscheckingar i helgen (en domare stod nära men höjde givetvis inte armen) var Johnsons klubbtryck i sidan på Everberg som en nätt smekning en ljum sommarkväll.
Oj! Dennis Everberg lämnar isen efter den här situationen. pic.twitter.com/O9SOgrWtqM
— TV4 Hockey (@TV4_Hockey) April 26, 2021
Men det hade ju inte behövt vara så här.
Johnson crosscheckade för att han visste att det är okej.
Seider crosscheckade för att han visste att det är okej.
Deras kolleger kommer fortsätta crosschecka för att de vet att det är okej.
De som styr över hockeyns regelverk har bestämt att så länge du inte crosscheckar någon i ansiktet (med lite tur kan det också gå bra) eller beter dig brutalt likt Jakob Lilja mot Jens Olsson den där gången – då är det okej.
Varför? Jag vet inte, säger jag ju! Jag kan verkligen inte begripa varför hockeyn vill ha det så här.
Lika mycket som jag älskat Rögles underbara fysiska spel i slutspelet, lika mycket avskyr jag när fysiken går från användande av kropp till klubba.
Om jag inte skrivit om detta förut? Jajamän, flera gånger. Till exempel här och här. Men inte fasen har det hjälpt …
Envis som jag är blev det således en text till.
Istället för att uppfinna ännu ett hjul, låt mig återanvända några formuleringar angående de fördelar som finns om hockeyn en dag skulle chocka mig och verkligen förbjuda crosscheckingar.
## Spelarnas hälsa.
Stenhårda crosscheckingar i mage, bröst, rygg, till slut träffar klubban nacke, ansikte, huvud, och en vacker dag går det riktigt illa. Skaderisken är – helt i onödan! – stor när klubban används som ett horisontellt vapen.
## Offensivare hockey.
Om försvarande spelare tvingas använda kroppen för att hålla motståndare borta, må det vara i box play, i uppställt försvarspel eller i mer av ett löpande spel, så att säga – då blir det mycket svårare.
Den första punkten är ju på sitt sätt den viktigaste, vi vill inte se skador, vi vill se spelare kunna spela, inte i onödan bli skadade för att det ligger i sportens kultur att domare ska blunda för en viss förseelse.
Den andra är högintressant i ett mer idrottsligt perspektiv, för vad händer om crosschecking en dag inte accepteras? Jo, detta:
a) Skickliga spelare gynnas – tröga spelare missgynnas.
b) Försvarande spelare triggas att träna rörlighet, smidighet för att med kroppen, inte klubban, som vapen försvara sig.
Och vet ni vad? Jo … tadaa – det behövs ingen regeländring, det är bara att följa befintlig regelbok.
Till sist – detta handlar inte om den och den spelaren eller det och det laget, det är ett generellt resonemang om ett hockeyproblem. Absolut inget annat. Jag är alltså inte ute efter att såga vare sig Seider eller Johnson, om man tror det tappar man bort det viktiga i hela resonemanget.
Tack för den förståelsen.
Utöver allt detta ser jag förstås mycket fram emot semifinal 4 i kväll, för underhållningen som Rögle och Skellefteå bjuder på är svårslagen.
Synd att Örebro–Växjö måste gå samtidigt. Varför inte en match med start 18.00, den andra med start 20.00?
***
Jag utlovade en intervju med en stor Frölundaprofil i dag tisdag. Sorry, det får bli onsdag eller torsdag. I gengäld får ni den nog i två delar, för om jag kan få till det så att texten blir lika bra som snacket så är den verkligen värd det.
Tack för förståelsen.
***
Apropå tack, ni härliga, betalande läsare fick ett sådant i går – och ett tips. Ni får ta mig tusan bara inte missa Jens Linds magiska Tumbadokumentär.
