► Under grundserien undrar jag alltid – varför vill SHL ha alla dessa hakningar?
► Under slutspelet mer detta – varför vill SHL ha allt detta tjafs, bråk och stök efter avblåsningar?
► Kanske är det så det blir i en liga där en fajt straffas så hårt.
► Kanske saknas bara viljan.
► Kanske tror SHL att spelarna vill ha det så här.
► … eller så är det bara jag som är snett ute i den här frågan. Argumentera gärna emot då.
LÅT MIG FÖRST slå fast följande eftersom jag skriver för en sajt baserad i Göteborg:
Jag har full respekt för Malmös sätt att spela slutspelshockey med ideliga små slagsmålsungar och tjatter efter nästan varje avblåsning.
Man anpassar sig efter det regelverk som gäller.
Testar och tänjer på det för att se om det blir en reaktion (sällan).
Gör allt för att vinna.
Något konstigt i det? Nix pix. Inte alls. Jag hade gjort precis samma sak om jag varit en del av ett lag som rent spelmässigt inte riktigt kan matcha sin motståndare men istället kan ta fram andra vapen och tror sig vinna på det.
Alltså: kan vi hålla två puckar i luften samtidigt? Tack.
Vad jag vill åt är principen, själva företeelsen, inget annat.
Tuff hockey gillar många. Jag också. Fysiskt spel är ett element som är viktigt, dels säljer det biljetter, dels särskiljer det hockeyn från många andra lagidrotter.
Rejäla, schysta proppar under spelets gång, för att vinna omedelbar fördel, för att skapa oro hos motståndaren nästa gång han har pucken.
Jag gillar. Många gillar. Skapar skön hetta i matcherna.
Men allt detta jävla (flåt) trams efter avblåsningar, en crosschecking här, en knytnäve där, en, två, tre ….snart tio spelare som står och munhuggs och … tja, det huggs en del med klubbor också.
Är det tuffhet?
För mig blir det mest fånigt.
Jag är helt med på att lag – som känner att de behöver vinna på annat än rent spelmässiga kvalitéer – testar domarna för att se hur mycket de kommer undan med.
Vad jag inte fattar (och det kan förstås vara bara jag) är varför SHL tycker det är helt okej när spelare A från lag B åker en tio meter ner till målvakt C i lag D för att sätta en hyggligt hård crosschecking i ryggen på spelare E när det är blåst sedan länge?
Det övergår mitt förstånd varför det inte omedelbart är två minuters utvisning.
Jag lovar, spelare lär sig snabbt (det gjorde handbollsspelarna för 30 år sedan när det inte längre var okej att ta med sig bollen vid frikast emot).
Jag älskar när det smäller (inom rimliga gränser) i slutspelshockeyn, jag uppskattar när två trötta spelare med adrenalin sprutande ut genom öronen får stå och veva en kort stund utan att prompt bli utvisade.
Situationen uppstod under spelets gång, kamp om pucken, ilskan följde med, två spelare viftade lite med grytlapparna, sedan var det över. Gott så.
Men de standardiserade fånigheterna, liksom att ”Oj, nu blev det avblåst, nu måste jag hitta någon att crosschecka, brotta ner eller håna” … jag förstår mig inte på det.
Jag vet ju att spelare gör det de kommer undan med, så fungerar vi alla, och i en liga där vi bestraffar slagsmål hårt behöver spelare inte stå upp för sina aktioner, därmed hammar vi till syvende og sidst här:
Det är upp till SHL, via domarna, att bestämma hur man vill ha det.
I NHL, om en motståndare skulle åka från båset och ställa sig och håna Edmontons Connor McDavid i 20 sekunder så … tja, Milan Lucic, Zack Kassian eller Jujhar Khaira hade nog sett till att det gjort ont.
Om Emil Sylvegård på onsdagskvällen tar en ny tur fram till Frölundas målvakt Johan Mattsson och under rätt många sekunder berättar att han ska göra honom illa så lär domarna inte göra något, Frölundas spelare kommer balansera på en knivsegg för att inte göra för mycket.
Nu tar vi det igen:
Detta är inte något gnäll på Sylvegård, skön kille utanför isen, på den samma gör han precis allt för sitt lag, anpassar sig till vad som för tillfället är okej.
Respekt för det. Inget annat.
Men:
Jag hade verkligen tyckt det var kul om det räckte med visad tuffhet under spelets gång: ta en smäll för att göra ett spel, täcka skott, skydda målvakt. bryta in framför motståndarnas, eller bara använda kroppen till en bra tackling.
Jag hade verkligen tyckt det var skönt om en avblåsning betydde något.
Inte för att detta är den största frågan i mitt liv, inte för att jag på något sätt är emot att annat än ren spelskicklighet vinner matcher (mental styrka är en stor del av sporten hockey), men … ärligt talat:
Efter avblåsnings-tramset börjar bli så in helsike tröttsamt.
Jag har så svårt att se att det är detta som säljer biljetter.
Men – jag är helt med på att jag kan ha fel. I så fall gör förstås SHL helt rätt genom att göra ingenting alls.
Låt mig avsluta med ett citat från SHL-veteranen (slutade 2016) Anton Axelsson. Jag tycker det är rätt talande:
– Sambon frågade om jag såg fram emot slutspelet. Då sa jag ”Nja, inte kvartsfinalerna så mycket, och speciellt inte de två första matcherna i den. Det är något slags VM i vem som kan vara häftigast.” Fast jag vet inte om jag var så mycket bättre själv. När man lever i det så är man i sin egen lilla värld.
***
Nu ska jag njuta av Luleå–Växjö. Vilken match ser ni?
***
