► Jag stod ett tag med Ryan Lasch i dag. Sällan har en intervju varit så full av kontraster.
► Först en eftertänksam, sorgsen, allvarlig amerikan apropå lördagens minnesdag.
► Sedan en uppspelt Frölundastjärna när ämnet var de snart öppnade arenorna och ”den bästa känslan i världen.”
► Livet, på något vis. Välkomna att ta del av det.

DET ÄR SHL-premiär på lördag den elfte september, det är förstås stort, något många av oss längtat efter – men dagen är så mycket mer.

20 år sedan terrorn slog till i USA.

20 år sedan terrorister styrde två flygplan in i World Trade Center och ett tredje in i Pentagon.

20 år sedan cirka 3000 dog och 6000 skadades.

20 år sedan bilder kablades ut som … än i dag är det svårt att tro de är verkliga och inte en del av en katastroffilm skapad i Hollywood.

Jag vet exakt var jag var, i Stockholm på upptaktsträff inför SHL, jag stod med legendaren Anders Hedberg som chockat berättade att han hade vänner som jobbade i World Trade Center, bara att tänka tillbaka framkallar rysningar än i dag, säkert har ni liknande minnesbilder.

För amerikaner är det givetvis än mer känslosamt, fortsatt ett öppet sår. Min uppfattning var att Ryan Lasch, 34, blev mer och mer berörd ju längre vi pratade, det var den eftertänksamme människan snarare än hockeyspelaren som berättade:

– Jag minns precis var jag var den morgonen, på väg till skolan. När vi kom in i klassrummet var TV:n på, så var det aldrig annars, det var alltid straight to business. Den här dagen förändrade historien, det är ett som är säkert. Jag vet inte vad jag ska säga … det är en tung dag.

** Att spela hockey på 20-årsdagen?
– Jag hade faktiskt inte tänkt på det, jag försöker hålla isär hockey och annat, men det är annorlunda att vara här än på amerikansk jord. Den här dagen är fast i minnet hos alla amerikaner, alla vet exakt var de var.

I det här läget tänkte jag styra in fortsättningen av intervjun på hockeyn, det var då Lasch tittade ner i marken för ett tag, funderade, sänkte rösten och sa:

– Jag har inte ord för att förklara, men det var så mycket som förändrades den dagen. Historien. För evigt.

En helt annan förändring, långt mindre viktig, däremot mer påtaglig och aktuell, är ju det besked Sveriges regering lämnade i veckan:

Från och med 29:e september kan idrottsarenor fyllas med folk igen.

30:e september, Frölunda–Örebro, det borde vara 12 044 då.

Ryan Lasch hade, föga förvånande, lättare att hitta orden när det här ämnet kom upp:

– Jag kan inte vänta på den dagen, det här betyder så mycket.

Hela poängen, påpekade Lasch, med att vara i Frölunda är ju att se ett fullsatt Scandinavium, att få uppträda inför de som i förlängningen betalar hans lön:

– Vi har de bästa fansen i Sverige, pretty much i Europa. Vi var flera spelare som var uppspelta och förväntansfulla och textade varandra när beskedet kom.  Att spela inför 12 044, att få vinna inför 12 044 – det är den bästa känslan i världen.

På lördag mot Brynäs, och även i de två nästkommande hemmamatcherna, släpps bara cirka 3000 personer in.

Även dessa ska vinnas.

Även i dessa står viktiga poäng på spel.

Jag pratade med Lasch om hans omgivning, gamle kompisen Patrik Carlsson (ända sedan Södertäljetiden 10/11), Mats Rosseli Olsen, och amerikanen var tydlig:

– Vi älskar att spela med varandra, vi älskar varandra utanför isen. Patrik och jag har spelat mycket tillsammans, ”Rosse” och jag har börjat säsongen ibland, i höst har vi inte spelat så mycket ihop eftersom ”Rosse” var med norska landslaget, men vi har unika egenskaper alla tre och vi kommer fortsätta att växa tillsammans.

** Så här långt, Ryan – plus och minus på Frölundas start.
– Plus, vi tar steg hela tiden, bra steg mot hur vi vill se ut. Jag gillar hur vi ser ut i forechecken, att vi är på samma sida, att vi är starka i mitten av banan. PP, PK (box play), där har vi varit bra men vi kan bli ännu bättre. Minus, vi behöver vara bättre med pucken, vara på samma sida där, om vi snabbt ska upp i banan eller spela ”back-back.” Där kan vi förbättra oss. Mycket handlar om puckföraren, hur han gör sina val.

Jag var lite nyfiken på vad Lasch tyckte om sin egen säsongstart, men det var då han kom in på Carlsson, på Rosseli Olsen, på kedjan.

Så där värst förtjust i att tala om sig själv är inte den här lille kaliforniern. Desto mer ”action” på isen istället. Med klubban. Förvånansvärt bra och ofta så här långt – för att ha varit augusti och tidig september då veteraner inte alltid brukar stå ut.

På lördag är det SHL-allvar.

På lördag är det också något annat, men när Ryan Lasch är på isen, då är det fullt hockeyfokus.

***

För den som vill veta mer om hur det gick till när Ryan Lasch – som egentligen tagit adjö av Göteborg – hamnade i Frölunda igen, hur stor roll Roger Rönnbergs telefonsamtal  spelade, hur viktigt treårskontraktet var … jag rekommenderar min sommartext nedan.

Snabbresumé: Det handlade aldrig om att komma tillbaka till Frölunda och snabbt lämna igen, tvärtom talade Lasch om en vilja att ”… komma tillbaka och bygga upp något, hjälpa Frölunda bli framgångsrikt igen.”

Ryan Lasch: "Jag känner ingen press, det får man av annat i livet"

I sommarheta Kalifornien är Ryan Lasch lika cool som vanligt, trots enorma förväntningar bland Frölundas supportrar: – Jag är ingen frälsare, känner absolut ingen press, det får man av annat i livet. Hockey är bara kul. Jag älskar att spela inför våra fans.

***

För den som vill. Flera vill nog inte. Men ändå. Det är ju frivilligt att titta.