Sök här...

Fem punkter efter final 6: Luleå–Brynäs 5–2

Fem punkter efter final 6: Luleå–Brynäs 5–2

Fem punkter efter final 6: Luleå–Brynäs 5–2

Fem punkter efter final 6: Luleå–Brynäs 5–2

HemSmått och gott
Av: Henrik Leman
4kommentarer

Luleå 5-2-vann sjätte SM-finalen hemma mot Brynäs, en 29 år lång väntan är därmed över, första guldet sedan 1996 är säkrat via 4–2 i matcher. Brynäs har gjort en enastående bra säsong givet att man kommer från allsvenskan – men Luleå var bästa laget den här vintern. Grattis, Thomas Fröberg, Thomas Berglund & Co.


1. Tack och bock, Linus.

Som man unnade Linus Omark den här triumfen, som man unnade honom att nå målet. Med minsta lilla medstuds hade den kommit 2022 mot Färjestad, nu dröjde det till 2025 mot Brynäs. Omark må vara 38, han var nog ännu bättre för tre år sedan, men … oj, killen kan fortfarande svinga sitt trollspö (minns de två viktiga målen i semifinal 4 mot Frölunda). Vi såg ännu ett sådant där underbart pass från kontoret (bakom mål), fattades bara att Pontus Andreasson skulle ha nätat.

Var det här det sista vi såg av Linus Omark i SHL?

I så fall – tack och bock för all underhållning.

Framtida sportchef i Luleå? Ja, enligt pappa Knut.


2. 3–1 – ett talande guldmål.

Luleås 3–1-mål illustrerade närmast perfekt varför man var strået vassare än Brynäs, vilka detaljer som avgjorde.

1. Victor Söderström med ett slarvigt uppspel för Brynäs, pucken fastnade i mittzonen, Luleå ställde om sedvanligt snabbt och sylvasst tre mot två.

2. Erik Källgren räddade första skottet, i returkampen var dock Brendan Shinnimin betydligt hetare och starkare än Charlie D’Astous och ytterligare någon brynäsare.

Detta var genomgående för finalserien. Punkt 1, absolut – men framför allt punkt 2. Tillsammans med Matteus Wards målvaktsspel var det så här Luleå vann finalserien. Det totala försvarsspelet, disciplinen – och en häpnadsväckande effektivitet.

Staden Luleå andas hockey. Hela Norrbotten. På samma vis som man kan unna en profil som Linus Omark den här framgången kan man skänka en tanke till alla hockeyfrälsta luleåiter. Nu väntar vi bara på bilder från ett Luleå där de röda fanorna är utbytta mot vita jeans.

Marcus Hardegård gratuleras efter sitt 2–1-mål. Foto: TV4 (skärmdump)


3. Luleå växte – inte Brynäs.

I semifinalen mot Frölunda gjorde Luleå 5–1 och 2–0 i match 5 och 6. I finalen mot Brynäs – 6–2 och 5–2. Snacka om styrkebesked.

Luleå gjorde ett perfekt slutspel på så vis att man hela tiden växte, var som bäst när det behövdes. Spelare klev fram, som Samuel Ward, som Frederic Allard, som Erik Gustafsson, som Marcus Hardegård, som Pontus Andreasson, som Linus Omark, som Brian O’Neill – för att bara nämna några. Som lag var Luleå den bäst fungerande maskinen, individerna hade ett kroppsspråk som talade om självförtroende, det gav resultat över hela banan.

Brynäs, på samma vis som Frölunda, sjönk ihop i de två sista matcherna. Inte uselt – men inte alls bra nog. Passningsspelet, rörligheten, det som vi var bortskämda med i grundserien och även i delar av slutspelet, det fanns där inte längre. Försvarsspelet, noggrannheten – alldeles för svagt.  Det tidigare så självklara var plötsligt tveksamt och frustrerat. Som det kan bli när man möter en övermäktig motståndare.


4. Luleås och Andreassons tur nu.

När man är i zonen, då är pucken ens bästa kompis. David Liljas skott gick en halvmeter förbi Erik Källgrens stolpe, pucken träffade dock Pontus Andreasson, stannade på honom, bohusläningen fick tom kasse för viktiga 1–1; hans tolfte i slutspelet.

När pucken studsar så där rätt, då vinner man gärna SM-guld, då blir man gärna skyttekung. 3+18 på Frederic Allard, han vann poängligan (och blev MVP). 12+8 på Andreasson, han blev därmed nummer två.


5. Beröm till Brynäs och Gällstedt.

Besvikelsen är förstås stor i Brynäs, i Gävle med omnejd, men det är på sin plats att lyfta fram det enorma jobb Niklas Gällstedt gjort med det här laget. Det var aldrig en vanlig nykomling han coachade, Jakob Silfverberg och Victor Söderström var spelare alla SHL-lag nog ville ha, men lik förbaskat, i min värld finns bara en konkurrent om titel ”Årets tränare” i svensk hockey.

Vem? Roger Melin, så klart. Det han gjorde med AIK – wow!

 

 

Luleå 5-2-vann sjätte SM-finalen hemma mot Brynäs, en 29 år lång väntan är därmed över, första guldet sedan 1996 är säkrat via 4–2 i matcher. Brynäs har gjort en enastående bra säsong givet att man kommer från allsvenskan – men Luleå var bästa laget den här vintern. Grattis, Thomas Fröberg, Thomas Berglund & Co.


1. Tack och bock, Linus.

Som man unnade Linus Omark den här triumfen, som man unnade honom att nå målet. Med minsta lilla medstuds hade den kommit 2022 mot Färjestad, nu dröjde det till 2025 mot Brynäs. Omark må vara 38, han var nog ännu bättre för tre år sedan, men … oj, killen kan fortfarande svinga sitt trollspö (minns de två viktiga målen i semifinal 4 mot Frölunda). Vi såg ännu ett sådant där underbart pass från kontoret (bakom mål), fattades bara att Pontus Andreasson skulle ha nätat.

Var det här det sista vi såg av Linus Omark i SHL?

I så fall – tack och bock för all underhållning.

Framtida sportchef i Luleå? Ja, enligt pappa Knut.


2. 3–1 – ett talande guldmål.

Luleås 3–1-mål illustrerade närmast perfekt varför man var strået vassare än Brynäs, vilka detaljer som avgjorde.

1. Victor Söderström med ett slarvigt uppspel för Brynäs, pucken fastnade i mittzonen, Luleå ställde om sedvanligt snabbt och sylvasst tre mot två.

2. Erik Källgren räddade första skottet, i returkampen var dock Brendan Shinnimin betydligt hetare och starkare än Charlie D’Astous och ytterligare någon brynäsare.

Detta var genomgående för finalserien. Punkt 1, absolut – men framför allt punkt 2. Tillsammans med Matteus Wards målvaktsspel var det så här Luleå vann finalserien. Det totala försvarsspelet, disciplinen – och en häpnadsväckande effektivitet.

Staden Luleå andas hockey. Hela Norrbotten. På samma vis som man kan unna en profil som Linus Omark den här framgången kan man skänka en tanke till alla hockeyfrälsta luleåiter. Nu väntar vi bara på bilder från ett Luleå där de röda fanorna är utbytta mot vita jeans.

Marcus Hardegård gratuleras efter sitt 2–1-mål. Foto: TV4 (skärmdump)


3. Luleå växte – inte Brynäs.

I semifinalen mot Frölunda gjorde Luleå 5–1 och 2–0 i match 5 och 6. I finalen mot Brynäs – 6–2 och 5–2. Snacka om styrkebesked.

Luleå gjorde ett perfekt slutspel på så vis att man hela tiden växte, var som bäst när det behövdes. Spelare klev fram, som Samuel Ward, som Frederic Allard, som Erik Gustafsson, som Marcus Hardegård, som Pontus Andreasson, som Linus Omark, som Brian O’Neill – för att bara nämna några. Som lag var Luleå den bäst fungerande maskinen, individerna hade ett kroppsspråk som talade om självförtroende, det gav resultat över hela banan.

Brynäs, på samma vis som Frölunda, sjönk ihop i de två sista matcherna. Inte uselt – men inte alls bra nog. Passningsspelet, rörligheten, det som vi var bortskämda med i grundserien och även i delar av slutspelet, det fanns där inte längre. Försvarsspelet, noggrannheten – alldeles för svagt.  Det tidigare så självklara var plötsligt tveksamt och frustrerat. Som det kan bli när man möter en övermäktig motståndare.


4. Luleås och Andreassons tur nu.

När man är i zonen, då är pucken ens bästa kompis. David Liljas skott gick en halvmeter förbi Erik Källgrens stolpe, pucken träffade dock Pontus Andreasson, stannade på honom, bohusläningen fick tom kasse för viktiga 1–1; hans tolfte i slutspelet.

När pucken studsar så där rätt, då vinner man gärna SM-guld, då blir man gärna skyttekung. 3+18 på Frederic Allard, han vann poängligan (och blev MVP). 12+8 på Andreasson, han blev därmed nummer två.


5. Beröm till Brynäs och Gällstedt.

Besvikelsen är förstås stor i Brynäs, i Gävle med omnejd, men det är på sin plats att lyfta fram det enorma jobb Niklas Gällstedt gjort med det här laget. Det var aldrig en vanlig nykomling han coachade, Jakob Silfverberg och Victor Söderström var spelare alla SHL-lag nog ville ha, men lik förbaskat, i min värld finns bara en konkurrent om titel ”Årets tränare” i svensk hockey.

Vem? Roger Melin, så klart. Det han gjorde med AIK – wow!

 

 

Fler notiser

Fler notiser

Luleå 5-2-vann sjätte SM-finalen hemma mot Brynäs, en 29 år lång väntan är därmed över, första guldet sedan 1996 är säkrat via 4–2 i matcher. Brynäs har gjort en enastående bra säsong givet att man kommer från allsvenskan – men Luleå var bästa laget den här vintern. Grattis, Thomas Fröberg, Thomas Berglund & Co.


1. Tack och bock, Linus.

Som man unnade Linus Omark den här triumfen, som man unnade honom att nå målet. Med minsta lilla medstuds hade den kommit 2022 mot Färjestad, nu dröjde det till 2025 mot Brynäs. Omark må vara 38, han var nog ännu bättre för tre år sedan, men … oj, killen kan fortfarande svinga sitt trollspö (minns de två viktiga målen i semifinal 4 mot Frölunda). Vi såg ännu ett sådant där underbart pass från kontoret (bakom mål), fattades bara att Pontus Andreasson skulle ha nätat.

Var det här det sista vi såg av Linus Omark i SHL?

I så fall – tack och bock för all underhållning.

Framtida sportchef i Luleå? Ja, enligt pappa Knut.


2. 3–1 – ett talande guldmål.

Luleås 3–1-mål illustrerade närmast perfekt varför man var strået vassare än Brynäs, vilka detaljer som avgjorde.

1. Victor Söderström med ett slarvigt uppspel för Brynäs, pucken fastnade i mittzonen, Luleå ställde om sedvanligt snabbt och sylvasst tre mot två.

2. Erik Källgren räddade första skottet, i returkampen var dock Brendan Shinnimin betydligt hetare och starkare än Charlie D’Astous och ytterligare någon brynäsare.

Detta var genomgående för finalserien. Punkt 1, absolut – men framför allt punkt 2. Tillsammans med Matteus Wards målvaktsspel var det så här Luleå vann finalserien. Det totala försvarsspelet, disciplinen – och en häpnadsväckande effektivitet.

Staden Luleå andas hockey. Hela Norrbotten. På samma vis som man kan unna en profil som Linus Omark den här framgången kan man skänka en tanke till alla hockeyfrälsta luleåiter. Nu väntar vi bara på bilder från ett Luleå där de röda fanorna är utbytta mot vita jeans.

Marcus Hardegård gratuleras efter sitt 2–1-mål. Foto: TV4 (skärmdump)


3. Luleå växte – inte Brynäs.

I semifinalen mot Frölunda gjorde Luleå 5–1 och 2–0 i match 5 och 6. I finalen mot Brynäs – 6–2 och 5–2. Snacka om styrkebesked.

Luleå gjorde ett perfekt slutspel på så vis att man hela tiden växte, var som bäst när det behövdes. Spelare klev fram, som Samuel Ward, som Frederic Allard, som Erik Gustafsson, som Marcus Hardegård, som Pontus Andreasson, som Linus Omark, som Brian O’Neill – för att bara nämna några. Som lag var Luleå den bäst fungerande maskinen, individerna hade ett kroppsspråk som talade om självförtroende, det gav resultat över hela banan.

Brynäs, på samma vis som Frölunda, sjönk ihop i de två sista matcherna. Inte uselt – men inte alls bra nog. Passningsspelet, rörligheten, det som vi var bortskämda med i grundserien och även i delar av slutspelet, det fanns där inte längre. Försvarsspelet, noggrannheten – alldeles för svagt.  Det tidigare så självklara var plötsligt tveksamt och frustrerat. Som det kan bli när man möter en övermäktig motståndare.


4. Luleås och Andreassons tur nu.

När man är i zonen, då är pucken ens bästa kompis. David Liljas skott gick en halvmeter förbi Erik Källgrens stolpe, pucken träffade dock Pontus Andreasson, stannade på honom, bohusläningen fick tom kasse för viktiga 1–1; hans tolfte i slutspelet.

När pucken studsar så där rätt, då vinner man gärna SM-guld, då blir man gärna skyttekung. 3+18 på Frederic Allard, han vann poängligan (och blev MVP). 12+8 på Andreasson, han blev därmed nummer två.


5. Beröm till Brynäs och Gällstedt.

Besvikelsen är förstås stor i Brynäs, i Gävle med omnejd, men det är på sin plats att lyfta fram det enorma jobb Niklas Gällstedt gjort med det här laget. Det var aldrig en vanlig nykomling han coachade, Jakob Silfverberg och Victor Söderström var spelare alla SHL-lag nog ville ha, men lik förbaskat, i min värld finns bara en konkurrent om titel ”Årets tränare” i svensk hockey.

Vem? Roger Melin, så klart. Det han gjorde med AIK – wow!

 

 

Luleå 5-2-vann sjätte SM-finalen hemma mot Brynäs, en 29 år lång väntan är därmed över, första guldet sedan 1996 är säkrat via 4–2 i matcher. Brynäs har gjort en enastående bra säsong givet att man kommer från allsvenskan – men Luleå var bästa laget den här vintern. Grattis, Thomas Fröberg, Thomas Berglund & Co.


1. Tack och bock, Linus.

Som man unnade Linus Omark den här triumfen, som man unnade honom att nå målet. Med minsta lilla medstuds hade den kommit 2022 mot Färjestad, nu dröjde det till 2025 mot Brynäs. Omark må vara 38, han var nog ännu bättre för tre år sedan, men … oj, killen kan fortfarande svinga sitt trollspö (minns de två viktiga målen i semifinal 4 mot Frölunda). Vi såg ännu ett sådant där underbart pass från kontoret (bakom mål), fattades bara att Pontus Andreasson skulle ha nätat.

Var det här det sista vi såg av Linus Omark i SHL?

I så fall – tack och bock för all underhållning.

Framtida sportchef i Luleå? Ja, enligt pappa Knut.


2. 3–1 – ett talande guldmål.

Luleås 3–1-mål illustrerade närmast perfekt varför man var strået vassare än Brynäs, vilka detaljer som avgjorde.

1. Victor Söderström med ett slarvigt uppspel för Brynäs, pucken fastnade i mittzonen, Luleå ställde om sedvanligt snabbt och sylvasst tre mot två.

2. Erik Källgren räddade första skottet, i returkampen var dock Brendan Shinnimin betydligt hetare och starkare än Charlie D’Astous och ytterligare någon brynäsare.

Detta var genomgående för finalserien. Punkt 1, absolut – men framför allt punkt 2. Tillsammans med Matteus Wards målvaktsspel var det så här Luleå vann finalserien. Det totala försvarsspelet, disciplinen – och en häpnadsväckande effektivitet.

Staden Luleå andas hockey. Hela Norrbotten. På samma vis som man kan unna en profil som Linus Omark den här framgången kan man skänka en tanke till alla hockeyfrälsta luleåiter. Nu väntar vi bara på bilder från ett Luleå där de röda fanorna är utbytta mot vita jeans.

Marcus Hardegård gratuleras efter sitt 2–1-mål. Foto: TV4 (skärmdump)


3. Luleå växte – inte Brynäs.

I semifinalen mot Frölunda gjorde Luleå 5–1 och 2–0 i match 5 och 6. I finalen mot Brynäs – 6–2 och 5–2. Snacka om styrkebesked.

Luleå gjorde ett perfekt slutspel på så vis att man hela tiden växte, var som bäst när det behövdes. Spelare klev fram, som Samuel Ward, som Frederic Allard, som Erik Gustafsson, som Marcus Hardegård, som Pontus Andreasson, som Linus Omark, som Brian O’Neill – för att bara nämna några. Som lag var Luleå den bäst fungerande maskinen, individerna hade ett kroppsspråk som talade om självförtroende, det gav resultat över hela banan.

Brynäs, på samma vis som Frölunda, sjönk ihop i de två sista matcherna. Inte uselt – men inte alls bra nog. Passningsspelet, rörligheten, det som vi var bortskämda med i grundserien och även i delar av slutspelet, det fanns där inte längre. Försvarsspelet, noggrannheten – alldeles för svagt.  Det tidigare så självklara var plötsligt tveksamt och frustrerat. Som det kan bli när man möter en övermäktig motståndare.


4. Luleås och Andreassons tur nu.

När man är i zonen, då är pucken ens bästa kompis. David Liljas skott gick en halvmeter förbi Erik Källgrens stolpe, pucken träffade dock Pontus Andreasson, stannade på honom, bohusläningen fick tom kasse för viktiga 1–1; hans tolfte i slutspelet.

När pucken studsar så där rätt, då vinner man gärna SM-guld, då blir man gärna skyttekung. 3+18 på Frederic Allard, han vann poängligan (och blev MVP). 12+8 på Andreasson, han blev därmed nummer två.


5. Beröm till Brynäs och Gällstedt.

Besvikelsen är förstås stor i Brynäs, i Gävle med omnejd, men det är på sin plats att lyfta fram det enorma jobb Niklas Gällstedt gjort med det här laget. Det var aldrig en vanlig nykomling han coachade, Jakob Silfverberg och Victor Söderström var spelare alla SHL-lag nog ville ha, men lik förbaskat, i min värld finns bara en konkurrent om titel ”Årets tränare” i svensk hockey.

Vem? Roger Melin, så klart. Det han gjorde med AIK – wow!

 

 

Ladda fler
Ladda fler

Fler notiser

Ladda fler

Fler notiser

Ladda fler

4 Kommentarer

  1. Efter att Luleå slog ut Frölunda så ville jag verkligen inte att dom skulle vinna. Men nu när man sett finalen med lite mer neutrala ögon så är det ju bara att gratulera Luleå till guldet. Dom var bäst när det gällde som mest.

  3. Hela semifinalserien mot Frölunda vände när Frölunda var 1.19 ifrån 3-1 det svider. Men Luleå stängde ner Brynäs på samma sätt som mot Frölunda. Man prickade formen helt rätt samt en målvakt som hittade storformen.

Delta i diskussionen?

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Senaste nytt

Senaste nytt

Senaste nytt