► ÄNGELHOLM: Det här såg jag inte komma 1:
► Att Joel Mustonen skulle göra comeback ihop med namnen Lundqvist.
► Det här såg jag inte komma 2:
► Att Frölunda skulle uppträda så tveksamt i första kvartsfinalen.
► Det första var oerhört glädjande i ett mänskligt perspektiv, det andra mer oroande i ett sportsligt.
DET VAR VERKLIGEN roligt att höra Joel Mustonen snacka om hur han nu kände att han var tillbaka på riktigt. Det lyste om honom, ögonen talade ett tydligt språk, och beskedet att kroppen håller, att en elitidrottsman känner att han besegrat corona, det var för mig större än något annat.
Jag visste ju att Mustonen tränade på bra, ni har kunnat läsa om det, men jag visste inte att han nu fått ihop så många bra dagar i rad att han kände sig redo för professionell hockey igen.
Jag trodde det skulle dröja längre. Så kul att ha fel ibland.
Ni kan se och läsa mer här, om ni missat.
Att Joel Lundqvist skulle spela, det borde man kanske ha förstått, karln är ju inte normal (Roger Rönnbergs ord), läkarna hade gett klartecken, så det var inte mycket att be för, bara in och köra, berättade kaptenen:
– Det var speciellt när man inte hade spelat på ett tag, Rögle är ett bra lag, det går fort, men jag kände mig redo, och det känns som det bara kan gå bättre.
För Lundqvist – absolut.
För Frölunda – det får vi verkligen hoppas, om den här kvartsfinalserien ska dra ut på tiden.
Och gillar man hockey så är ju det ett starkt önskemål.
Roger Rönnberg pratade på presskonferensen om att ”små saker avgjorde”, och på ett sätt hade han förstås rätt.
Om Frölunda haft ett power play kunde det mycket väl ha stått 1–0 en bit i andra perioden snarare än 0–1.
En annan match då. Ja, jag vet, det där är en jäkla klyscha, men den stämmer ju.
Nå, det spelar absolut ingen roll för fakta är:
## Frölunda var inte nära att näta i PP, tvärtom var det stundtals så svagt att jag inte visste vilka adjektiv jag skulle ta till för att beskriva det. Rätt typiskt att det inte bara blev noll mål framåt, det blev ett i baken också, det 0–1 som släckte hoppet om att få ut något mer av lördagen
## I fem mot fem upplevde jag det inte som den jämna match Roger Rönnberg såg, Rögle var – som jag skrev i matchtexten – snabbare, starkare, skarpare. Helt enkelt mer på, hetare, bättre tajmat. Det kändes som Rögle lirat nyss medan Frölunda gått och väntat.
Jag medger ärligt – det här såg jag inte komma.
Förlust, absolut, men sättet den kom på, inte alls.
Både ben och skallar hos Frölunda tycktes lite för långsamma, jag höll inte alls med om att man inte hade problem att ta sig ur egen zon, tvärtom tyckte jag det gick alldeles för långsamt för att spela sig ur.
Min känsla: Frölunda hade för lite respekt för Rögles kvalité, det var som om man trodde att man kunde ta hem lite puckar, låsa längs sargen, vinna kamper, spela sig loss, spela lite stillastående hockey.
Inget bra recept mot ett av Sveriges bästa lag.
Jag tror Frölunda behöver tillbaka till det man gjorde bra mot Djurgården, släpp underhållningstanken, fina urspel bara när det går, spela sarg ut, lyft ut pucken så Simon Ryfors & Co tvingas börja om, driv upp tempot, få upp aggressiviteten, vinn lösa puckar, och för jösse namn – tänk på att det är ”tufft att skjuta, tufft att göra mål.”
Frölunda såg tveksamt, ängsligt ut från start.
Jag hade verkligen trott på motsatsen.
Om jag glömmer vilket jäkla bra hockeylag Rögle är? Om jag glömmer att spelare för spelare så ska Rögle vinna det här?
Inte alls. Att det står 1–0 till Rögle förvånar mig inte på något vis. Men jag trodde verkligen att ett kaxigt Frölunda skulle komma till Ängelholm, utnyttja sitt matchtempo, fortsätta spela enkelt, aggressivt, inte bjuda på något – och ha kvar hettan och på mål-attityden.
Jag trodde på ett sjuhelsikes ”go”, tuffa frågor som skulle tvinga Rögle att jobba fram svaren.
Nu var allt liksom lite ”på vänt”, spelare ville inte skjuta, tog för lång tid på sig, jag vet inte men … det var så mycket mer tveksamt och fundersamt än jag hade förväntat mig.
Jag frågade Joel Lundqvist hur han såg på saken:
– Det här är bara en match. Klart de vinner rättvist (sic!), det har mycket puck, men vi har ganska bra tålamod defensivt. Offensivt måste vi skapa mer, vara starkare över puck,, få längre anfall. Vi vet att vi kan prestera mycket bättre.
Rögle spelar sig mycket lättare ur egen zon, slår pucken längs rundeln, har avlastare som möter, det gör det svårt för motståndaren att få långa anfall. Frölunda behöver snabbt hitta motvapen, klara att stänga sargen, samtidigt som man själv bättre undviker att få långa anfall emot.
Rögle är ett mycket bättre hockeylag än Djurgården.
Rögle gör det mycket, mycket svårare för Frölunda.
Men jag viker inte en tum, Joel Lundqvist & Co kan göra något mycket bättre än det vi såg på lördagen.
Söndag förmiddag drar jag till Skåne igen. Väntar där en ny överraskning på mig, tro?
Visa det här inlägget på Instagram
***
Växlade några ord med 2–0-skytten Simon Ryfors vars föräldrar satt hemma i Göteborg och hejade.
– Tuff match, sa han artigt när jag frågade om det gick lättare än förväntat.
Ryfors medgav dock:
– Jag tycker vi spelar precis som vi vill, därför vinner vi.
** Man fick aldrig känslan att ni gått länge utan match?
– Känslan är att vi är ett starkt gäng.
Rögles coach Cam Abbott var också artig, talade om att det inte finns enkla matcher i den här ligan, men han var i princip nöjd med allt, fokus, lugnet på bänken, special teams, disciplinen.
Gick inte att säga emot.
***
Mina fem bästa:
1 – Mats Rosseli Olsen
* Han tävlade verkligen. Gick mer på instinkt än många andra.
2 – Jan Mursak
* Ja, visst fasen måste han skjuta mer, absolut – men spelet i stort, där var slovenen ändå på en hygglig nivå.
3 – Jens Olsson
* Riktigt bra match mot ärkefienden.
4 – Max Friberg
* Även Max kan mer, men han är ju alltid bra.
5 – Johan Sundström
* Hade några bra initiativ som jag gillade, det räckte. Konkurrensen inte mördande.
