► Situationen med Henrik Lundqvist och New York Rangers – det är lätt för svenskar att bli väldigt nationalistiska, väldigt chauvinistiska här.
► Det blev några söndagsrader i ämnet.
► Kanske inte några som ger mig ett popularitetspris, direkt.
INGEN SVENSK HOCKEYSUPPORTER har väl undgått att reagera över Henrik Lundqvists öde den senaste säsongen.
Ex-frölundaiten är en legendar i New Yorks hockeyvärld.
En av de mest ansedda målvakterna i NHL-historien.
Kungen av New York – kungen av Rangers.
… men i höstas/vintras detroniserad, han hamnade bakom både Igor Sjestiorkin och Aleksandr Georgijev.
I Sverige har det rätt länge drällt av tweets och andra uttryck på sociala medier:
”Så respektlöst agerat av Rangers.”
Det kan man förstås tycka om man vill. I alla fall ha vissa invändningar. Och jag kommer till varför.
Men de svenska tyckarna har sällan ett genomtänkt resonemang, upplever jag. Kritiken tycks mest bestå i att Lundqvist är svensk, han har varit enastående och fantastisk genom åren och borde därför fått spela mer.
Nu är ju inte det ett kriterium om man heter Jeff Gorton (GM), David Quinn (coach) och driver ett hockeylag (New York Rangers).
Är det någon som tror Quinn inte spelat Lundqvist mer om han ansett denne varit bättre än till exempel Georgijev?
Är det någon som tror att Sjestiorkin fått fullt så många chanser att gå rakt från AHL (Hartford) in i NHL om Lundqvist startat säsongen som en vägg?
Fakta är ju: Rangers har haft två målvakter man tyckt varit bättre än svenske Henke. Det kan man tycka vad man vill om, men en coach, en GM, är anställda just för att tycka, för att sätta en del spelare framför andra. I det läget ska de ge själve fasiken i ursprungsland, namn på tröjan etcetera.
Eftersom Rangers gick lite bättre än förväntat, var med och slogs om en slutspelsplats trots ombyggnationen, var det omöjligt för Quinn att matcha annat än absolut bästa laget.
Svenskar må vara nationalister och beklaga sig över hur en blågul hjälte behandlas, men även en sådan kan faktiskt bli utkonkurrerad.
Det betyder inte på minsta vis att Henrik Lundqvist varit dålig.
Det betyder bara att Rangers haft målvakter som varit bättre.
Så … att anlägga något slags ”dumma, dumma Rangers som inte spelar Henke” är lite väl chauvinistiskt för min smak.
Detta sagt (nu kommer vi till vad jag refererade till ovan) har jag full förståelse för att Henrik Lundqvist tycker att Rangers skött saker och ting sämre än vad han hade hoppats. Tvillingbrorsan Joel var inne på det samma när vi pratades vid i … tja, vad kan det ha varit, senhöstas, vintras.
Henrik Lundqvist fick chansen att lämna NY Rangers när organisationen härom året valde att dra i handbromsen, göra sig av med spelare, delvis bygga om, delvis bygga nytt, för att på sikt bli en utmanare om Stanley Cup-bucklan igen.
Henrik kunde ha sagt ”yes, please” för en sista (?) möjlighet att nå sin dröm, likt Ray Bourque (Boston–Colorado) låta sig trejdas till en toppklubb med bra odds att gå hela vägen.
Svensken sa istället ”no, thanks”, valde att stanna på Manhattan.
Kärleken till Rangers som organisation, känslorna för klubben, för fansen, för staden, allt detta vägde över.
För detta fick han … i princip ingenting.
Det är här man möjligen kan rikta kritik mot Rangers. Rätt tidigt under hösten stod det ju klart att Quinn inte såg Henrik Lundqvist som målvaktsetta längre, sedan plockades Igor Sjestiorkin in, och även om ingen ska spelas på gamla meriter, även om ingen ska spelas som ”tack för att du stannade”, så kunde man förstås ha tänkt sig tydligare besked här från Jeff Gorton & Co:
”Henrik, vi ser inte dig få massor med speltid, vi tycker det är ovärdigt en av våra största legendarer att avsluta karriären som båsöppnare. Hur vill du göra, ska vi försöka hitta en trejd, agera som när man drar av ett plåster, måhända smärtsamt men bättre än en lång, utdragen plåga?”
Ja, jag vet, Igor Sjestiorkin var i en bilolycka just vid trading deadline sent i februari, kanske, kanske hade något hänt annars, men man kunde givetvis ha önskat ett tidigare, tydligare agerande rörande Lundqvist långt tidigare.
Å andra sidan, vi vet så lite, måhända fanns ett sådant snack, måhända fick Henrik Lundqvist en möjlighet som han sa nej till?
Killen har ju en tävlingsskalle in absurdum, kanske ville han tävla in till the bitter end, kanske fick han bara inte det avslut han hoppades, helt enkelt för att … ja, ni vet – inte ens en kung får alltid som han vill med livet.
Ingen med minsta del av hjärtat i fungerande skick kan undgå att beröras av Henrik Lundqvists öde. En av svensk hockeys allra, allra största, ett föredöme på isen med massor av kärlek till sporten, ett föredöme utanför med sitt kloka sätt att uttrycka sig, sitt utvecklade välgörenhetsarbete tillsammans med frun Therese, en spelare som gett hur mycket som helst tillbaka till svensk hockey.
”Hatten av”, brukar jag skriva. Här är det en hel jäkla hattfabrik.
Om NHL på något vis får igång sin 19/20-säsong, om Sjestiorkin får ont i en tå, Georgijev i ett lillfinger … jag tror en hel hockeyvärld skulle glädjas om Lundqvist fick komma in och avsluta Rangerstiden mellan stolparna snarare än som åskådare i båset.
Vem vet, kanske blir det så.
Men ytterst lite talar för att Lundqvist spelar Rangershockey 20/21, sannolikt köps han ut från kontraktet, och då får vi se vad han vill, vad motivationen säger.
Leta annan klubbadress i NHL?
Låta karriären vara över?
Se om det går att avsluta hockeylivet med en säsong tillsammans med brorsan Joel i Frölunda?
Det sista är ett långskott, men … jag har full förståelse för att Frölundas fans drömmer.
I Henrik Lundqvists fall tror jag, utan att på minsta vis känna honom, att han drömmer om en ärlig chans när (om?) NHL startar om säsongen, en första match av toppklass, att sedan surfa på den vågen.
Det är nog ett långskott det också, är jag rädd.
Men här behöver man inte vara chauvinistiskt lagd för att tycka det varit väldigt, väldigt roligt. Och välförtjänt.
***
I höstas såg det ut så här i Frölundaborg. Jag skrev så här – kommer ni ihåg?
***
Missade ni det här då – se det nu. Så mycket klass och stil på den här gubben. Så mycket klass och stil.
Letar efter bra ord här, minns ett Seinfeld-avsnitt.
"Grace – either you have it or you don't. You can't acquire grace."
Byt grace mot "class" och ni har Henrik Lundqvist. Så jäkla mycket klass och stil i en svår situation.#rakapuckar #NYRangers https://t.co/fz9tMvT97a— Henrik Leman (@henrikleman) February 24, 2020
