2007 personer såg ett ”Tre Kronor” spela hockey (2–1) mot ett finskt ”landslag” på torsdagen i Frölundaborg.

Häpnadsväckande bra siffra. Min spontana tanke: har dessa människor inga liv?

Kommer det lika många på fredagseftermiddagen (16.00) känns frågan synnerligen relevant.

När SM-semifinalerna just avslutats, när SM-finalen står för dörren, när allt fokus ska vara där och på den busfräcka ”Vi vill till SHL”-finalen mellan Djurgården och AIK, då åker ett hittepålandslag till Göteborg och kallar sig för Tre Kronor.

Snacka om falsk marknadsföring.

Man lurar i människor att detta är ”landslaget”, bestämd form singularis, marknadsför det så på sociala medier, när det i själva verket är ett hopplock av spelare från utslagna klubbar i Sverige och Schweiz. Om fler än ett par, tre spelare (Oskar Steen, Filip Hållander?) skulle få uppleva hemma-VM hade det förvånat.

Då är ändå VM ett ”VM” eftersom det spelas samtidigt som Stanley Cup-slutspelet i Nordamerika.

Ärligt talat – det känns förbaskat fånigt.

Så här:

Är Linus Hultström, Anton Bengtsson, Christoffer Ehn, Olle Alsing med flera skickliga hockeyspelare förtjänta av vår respekt?

Oh, ja. Verkligen. Hatten av för hur långt de tagit sig i sina karriärer, hur de jobbat sig till liv som professionella hockeyspelare.

Är de just nu en del av ”landslaget”, Tre Kronor?

Naturligtvis inte. Det är ett slags Harlem Globetrotters (ni som är unga: googla) som just nu är i Göteborg och marknadsförs som Tre Kronor. Om en vecka eller två kan det vara helt andra spelare.

Det fascinerar mig att svensk hockey år efter år medvetet devalverar värdet av sitt landslag så att det snarast är värt tre ören.