Tack för passionen, lycka till med livet, Sean
► Ingen hade väl väntat något annat.
► Det är lika sorgligt ändå.
► Tack för all passion du visat på isen, tack för alla trevliga pratstunder.
► Lycka till med livet, Sean Bergenheim.
JAG MINNS FÖRRA säsongen då jag hade nyheten att Sean Bergenheim skulle återvända till Frölunda.
Reaktionerna från fansen var enorma.
Jag visste att finländaren hann bli älskad under sin enda säsong (2006/2007) i Göteborgsklubben – men så till den milda grad … det anade jag inte.
Kanske för att han spelade med sådan passion.
Kanske för att han bar hjärtat på skjortärmen.
Kanske för att hans känslor för, och kärlek till, Frölunda och dess fans var så tydliga att se för alla som ville.
Många har frågat mig, gång på gång på gång, sedan Sean Bergenheim ådrog sig sin hjärnskakning:
”Hur går det för Sean, vilket steg på trappan är han i?”
Jag har svarat likadant varje gång, jag kunde inte se att familjefadern Sean, 34 om en vecka, skulle ta risken att fortsätta spela hockey, det handlade mer om att komma tillbaka till ett drägligt liv.
Av pressmeddelandet att döma verkar han vara på god väg med det sistnämnda, även om det kommer krävas mycket, mycket, mycket mer rehabilitering, bland annat hos specialister i USA och Kanada.
Det är bara att hålla tummarna för att detta går bra; efter att ha haft samtal med Magnus Kahnberg och Sanny Lindström är hjärnskakningshelvetet inget jag önskar ens min värste ovän.
Sean Bergenheims offentliggörande i dag kan inte ha kommit som en överraskning för någon, inte heller motiveringen:
”Efter att träffat ett antal olika experter står det klart att det inte kommer bli någon mer hockey för mig denna säsong och på en tid framöver. Det har lett till att jag fattat beslutet att inte fortsätta min hockeykarriär. Risken är för stor att detsamma skulle kunna hända igen med möjligtvis ännu allvarligare konsekvenser. Jag vill vara den bästa pappan och maken jag kan vara, något jag känner jag inte kunnat vara under de senaste månaderna på grund av skadan. Nu måste jag tänka på framtiden. På min son. Min fru. Mig själv”.
Hockeyns epidemi av hjärnskakningar har skördat ännu ett offer, ödets ironi att jag just skrivit klart en krönika till hockeynews.se på detta tema, precis när jag såg meddelandet om Bergenheim.
Det är dags för svensk hockey att tillsätta en kriskommission, skriver jag i krönikan.
Ni bör snart kunna läsa den.
Till dess, bara detta:
Tack för alla sköna pratstunder, Sean Bergenheim. Du är ett proffs ut i fingerspetsarna. Må det gå så bra det bara kan med resten av livet.
Nedan läser ni vad Sean själv skriver:
En hjärnskakning har hindrat Sean Bergenheim från spel sedan i höstas och nu står det klart att finländaren inte kommer spela ishockey igen. Bergenheim kom till Frölunda Indians förra säsongen och hann spela fyra matcher i SHL den här säsongen innan huvudskadan satte stopp.
Sean Bergenheim
”Det har varit en väldigt tung tid i mitt liv de senaste fyra månaderna. Jag gick igenom detsamma under sju månader i Schweiz efter min hjärnskakning där. Det känns som om man förlorar år av sitt liv, att man är i en “dimma” med olika symptom. Det är jättejobbigt”.”Jag vill inte gå in mer på mina symptom, men är glad för de framsteg jag tagit i det dagliga livet. Det är helt klart att jag behöver hjälp med rehabiliteringen och kommer åka över till USA och Kanada för att få hjälp av experter som jag jobbat med tidigare. Prognosen för att jag återställer mig till fullo är dock bra.”
”Efter att träffat ett antal olika experter står det klart att det inte kommer bli någon mer hock-ey för mig denna säsong och på en tid framöver. Det har lett till att jag fattat beslutet att inte fortsätta min hockeykarriär. Risken är för stor att detsamma skulle kunna hända igen med möjligtvis ännu allvarligare konsekvenser. Jag vill vara den bästa pappan och maken jag kan vara, något jag känner jag inte kunnat vara under de senaste månaderna på grund av skadan. Nu måste jag tänka på framtiden. På min son. Min fru. Mig själv”.
“Hockeyn har låtit mig uppleva alla känslor en människa kan uppleva om och om igen. Trots att jag alltid kommer att sakna att vara en professionell ishockeyspelare och allt som kommer med det så väljer jag idag att glädja mig över att jag fått leva min dröm. Jag känner att jag gav min karriär precis allt jag hade. Min “resa “har varit otrolig och det är jag väldigt tacksam över”.
”Det skulle inte kännas rätt ifall jag inte skulle tacka min fru, min pappa och min mamma för allt de gjort för att jag kunnat vara den bästa hockeyspelaren jag kunnat vara. Inga ord kan förklara hur mycket deras stöd betytt för mig under åren. Jag vill även tacka alla spelare jag spelat med och mot. Organisationerna jag spelat för. Coacher, domarna och alla andra hockeypersoner som jag mött under min karriär. Och inte minst ni, FANSEN, på både hemma- och borta-plan! Ni alla har gjort mitt hockeyliv till det det varit, med så många fina minnen jag aldrig kommer glömma”.
“Jag vill tacka Frölunda för det stöd jag fått under rehabiliteringsprocessen, den här typen av skador är inte lätta att sköta och jag känner att jag under hela tiden varit i goda händer. Jag känner mig stolt över att fått spela för indianerna och den proffsiga organisation Frölunda är och står för”
”Om framtiden kan jag just nu bara berätta att jag kommer att söka mer hjälp med min rehabi-litering och jag kommer vara i Göteborg under slutspelet för att heja på mina lagkamrater. Vad som händer efter säsongen är något jag får ta senare. När jag är fullt återställd ser jag fram emot att få vara med familjen mer och börja en ny karriär. Att se vart livet bär iväg härnäst.
Every end is a new beginning”.
***
Tack för er förståelse.
