► Skadan som förstörde Johan Sundströms säsong tvingade honom att tacka nej till VM.
► – Det här året har varit en mental prövning på högsta möjliga nivå att ta sig igenom, säger han uppriktigt.
► Men till skillnad från många andra KHL-utlänningar stortrivs han i Ryssland, jobbar aktivt för att lära sig språket – och ex-frölundaiten ser redan fram mot nästa säsong.
YNKA TRE MATCHER blev det i nya klubben Avangard Omsk i höstas innan en jobbig skada satte stopp för Johan Sundströms spel i Avangard Omsk.
Tillbaka på isen först just före slutspelet som han genomförde med den äran, när förbundskaptenen Rikard Grönborg satte ihop ett ”landslag” mot Slovakien i förra veckan var Sundström en i laget.
Det blev inte mer än så.
VM-spel var inte realistiskt.
– Jag hade hoppats på bättre svar från kroppen, det var ett bra test, jag fick visa upp mig, men jag måste lyssna på kroppen och jag behöver ”rehabba”, berättar Sundström och tillägger:
– VM är ingen lätt resa, det är tuffa matcher och jag hade behövt vara hundra procent.
Det är han förstås inte. Visst, skadan är läkt, kroppen är hel, sju slutspelsmatcher i KHL (2+1) var klart godkända sett till förutsättningarna, men:
– Jag hade velat vara i bättre form, men när man väl fått grönt ljus så spelar man. Jag var inte i superform men kände mig ändå stark, bidrog i båda zonerna, fick förtroende och spelade både power play och box play, berättar Sundström.
För att vara på topp när nästa säsong börjar (redan sent i augusti) krävs att den 25-årige göteborgaren sköter om kroppen i vår och försommar.
Inte svårare än så.
Vad gäller skadan – då är det mer hysch-hysch.
– Jag vill inte riktigt kommentera det, har lagt det bakom mig. Det var en underkroppsskada som krävde operation. Så är det med det, säger Sundström kort.
** Men du känner dig trygg vad gäller att vara helt okej till nästa säsong?
– Ja, absolut. Jag är inte orolig, jag behöver bara tid.
Göteborgaren opererades hemma i Göteborg, flög sedan tillbaka till Omsk långt borta i Sibirien, och ni vet … en och annan KHL-svensk har klagat på livet i Ryssland.
Inte Johan Sundström.
Han trivs med det mesta.
Kanske för att han är öppen för nya intryck, inte förväntar sig att saker måste vara som hemma:
– Jag är intresserad av att ta del av kulturen. Framför allt underlättar det vardagen om man kan göra sig förstådd, eller i alla fall förstå. Inte så att jag pratar ryska, jag är ingen succéman, har inte tagit lektioner, mer plockat upp själv, men jag förstår ord, skyltar, klyschor, fraser. Mycket hockeyfraser. Det går på några veckor.
Om man vill.
Om man har intresset.
Sådant fungerar ju ofta åt båda hållen, så när ryssar ser att Sundström försöker vill de ha hjälp av honom – med engelskan.
– En del spelare som är yngre än jag, som tar lektioner för att lära sig engelska, de kommer och frågar mig, tycker jag är bra engelsklärare, ler Sundström.
Ledare på isen. Lärare utanför. Kanske hänger ihop, det där …
** Ryska spelarnas engelska, ledarnas? En del kan lite, va?
– De gör sig förstådda. Vissa kan bra, vissa kan lite, vissa håller på att lära sig och tar lektioner. Men det är aldrig problem att göra sig förstådd, man får mötas halvvägs, de med engelskan, jag med ryskan.
Tiden i Ryssland har alltså varit tudelad, dels ett intressant möte med ny kultur, dels en sportslig motgång.
En som förstås tog hårt.
Mycket rehab.
Ytterst lite hockey.
Långt, långt hemifrån.
– Jag kom till Omsk, hade en bra försäsong, kom bra in i gruppen, hade gott förtroende av tränaren, sedan kom det till en punkt när jag tvingades till operation. Klart det var frustrerande att inte vara med på isen, det här året har varit en mental prövning på högsta möjliga nivå att ta sig igenom, säger Sundström uppriktigt.
Men han tillägger också, något som går emot den där myten om att det mesta i Ryssland är jämmer och elände:
– Utanför isen har jag inte haft några bekymmer, jag har haft alla förutsättningar att göra det bästa av det, bra faciliteter, simhall, gym, en fantastisk organisation. Aldrig tufft på det planet. Klubben visade stort tålamod, sa att jag skulle komma att göra nytta i slutspelet och nästa säsong.
Sambon Victoria studerar på hemmaplan men har varit över i Omsk flera gånger, inte minst då Avangard varit på bortaturné och Sundström annars varit utan sällskap av lagkompisarna.
Ytterligare fyra svenskar fanns i laget den gångna säsongen eller i alla fall delar av den: André Peterson, Jonas Ahnelöv, Erik Gustafsson och Dennis Everberg.
De två sistnämnda är redan borta (Neftechimik Nizjnekamsk), ytterst oklart med övriga tre.
Sundström (kontrakt över 2019) kan bli ensam svensk kvar.
Men det är knappast ett problem.
Han vill ju lära sig mer ryska …
Sedan bor nye coachen German Titov (ersatte vitryssen Andreij Skabelka) i Kanada om somrarna och snackar bra engelska, så hockeybiten är besvärsfri.
** Hur mycket ryska behärskar du egentligen? Hur är det när du går och handlar? Hur mycket engelska kan folk i affärer?
– Inte så mycket. Men jag använder mina ryska ord, mjölk, kaffe, påsar …. vi nickar, pekar, man gör sig förstådd.
Sundström berättar om stort förtroende från Titov, att slutspelet var lite av en självförtroendesten att stå på inför nästa säsong, han är verkligen taggad och sugen på att göra en bra — och hel – säsong 2018/2019.
** Hinner du med att följa Frölunda något?
– Självklart på sociala medier, och en del lördagsmatcher som började 15.00 kunde jag se.
Räkna dock inte med att 25-årige Sundström, fostrad i Frölunda (bilden från senaste sejouren), är tillbaka i Göteborg inom de närmaste åren.
I alla fall inte om han spelar bra hockey.
– Jag strävar framåt, vill gärna fortsätta på den inslagna vägen. Sedan … Frölunda är alltid Frölunda, man vet aldrig, det kan vara en vändpunkt om det trasslar till sig.
Som efter åren i New York Islanders organisation.
Då startade Sundström om i SHL.
Nu ser han istället fram emot en hel KHL-säsong, en framgångsrik sådan, och längs vägen ska han vässa ryskan …
