► Två heta debatter i gång:
► 1. Målvaktsinterference.
► 2. Champions Hockey League.
► Mina små tankar här – jag tar gärna del av era.
JAG REKOMMENDERAR ATT ni tittar på alltid lika entusiasmerande Erik Granqvist som berör situationen från CHL-finalen mellan Växjö och Jyp (0–2) i går.
Efter säkert 15, 20 tittningar blir jag inte lika tvärsäker som Erik, allt känns liksom på gränsen, på gränsen av målområdet, på gränsen om Martin Lundberg ändå initierar lite, lite kontakt med målvakten innan han får en knuff av en Jyp-back, men jag landar ändå i detta:
Ska en målvakt spela så långt ut, ska han vara toppen av den blå färgen, ska han sticka ut delar av kroppen utanför – då får han också tåla lite enkel kontakt.
Inte tacklad.
Men ”touchad”, rörd vid.
Målvakter har nog med fördelar ändå, kan hamra och slå på forwards med klubban utan att bli utvisade, de behöver baske mig inte ett frikort till.
Jag är rädd för en utveckling där målvakterna liksom tänjer på gränsen för vad som är deras målområde, sedan spelar på det faktum att de gärna får med sig domslut, lite som Joni Ortio i Skellefteå gett prov på.
Det vore inte bra om vi hamnade där.
Här har hockeyfamiljen något att diskutera.
Just to satisfy my curiosity on how utterly subjective goalie interference review calls are, do you think the video review in the tweet below should result in:
— Bob McKenzie (@TSNBobMcKenzie) February 6, 2018
Detta mer som ett principresonemang än ett i detalj studerande av situationen i Växjö, för den är svår, så svår och intressant att självaste medieikonen Bob McKenzie tog upp den på Twitter.
Senast jag kollade var det 50/50.
Säger en del om svårigheten med sådana här situationer, tycker jag.
***
Champions Hockey League, ja. Har ni tid så kika gärna på SVT-profilen Dusan Umicevics snack med CHL-bossen Bo ”Kulon” Lennartsson och experten Mikael Renberg här. Jag delar inte alls Renbergs tankar om att man skulle tvinga lag från hockeysvaga länder att kvala, alltså följa fotbollens modell.
Min känsla är snarast tvärtom.
CHL kommer aldrig ens att vara nära fotbollens Champions League i status; hockeyns bästa finns i NHL och KHL medan fotbollens bästa finns här i Europa.
CHL är, känner jag, mer ett utmärkt sätt att få hockeyn att växa, få med fler länder, snarare än något med stort sportsligt värde för toppnationer som Sverige och Finland.
Det är förstås kul att vinna (grattis, Jyp) – men det är knappast så att världen går under om man inte tar sig vidare i turneringen.
CHL kan få hockeyn att växa i länder som Storbritannien, Frankrike, Polen (kanske även ge en extra skjuts i Tyskland), och då ska man förstås inte göra det svårare för lag från småländerna – istället tvärtom.
Jag hade gärna sett bara två lag från länder som Sverige och Finland, fler från mindre hockeyländer, att de som styr CHL insåg att det aldrig blir som i fotbollen, istället gick mer på ”sprida sporten”-tänket.
Gärna göra så här:
## Spela huvuddelen av CHL från mitten av augusti fram till skiftet september/oktober. Bra träningsmatcher för de stora ländernas lag, fräck början för de mindre ländernas.
## Åtta grupper med fyra lag fungerar väl, men kör enkelmöten, låt de mindre lagen spela två av tre hemma, det är där intresset är störst: Sheffield–Frölunda oerhört mycket hetare än Frölunda–Sheffield.
## Spela åttondels- och kvartsfinaler med hemma/borta-möten, med enkelmöten i gruppspelet borde allt vara klart innan september är över.
## Kör sedan semifinaler och final en vecka i november när det ändå är uppehåll för några meningslösa matcher för hemmalandslagen. Om det bara krockar en gång kan säkert förbunden tänka sig att släppa de spelare det berör.
Man kan köra enkelmöte i semifinalspelet, typ torsdag, sedan finalen på lördag, man kan fortsatt ha dubbelmöten i semifinalen om det är viktig, spela tisdag/torsdag, sedan finalen lördag.
Oavsett vilket alternativ man väljer: snabbt, enkelt, lätthajpat.
Vad sa ni? Så här här kommer CHL aldrig att göra?
Nej, så klart inte.
Men jag är ju så jäkla envis att jag för fram mina tankar ändå.
En sak till: i SVT ställde programledaren Dusan Umicevic synnerligen relevanta frågor rörande CHL:s behandling av våldsverkaren Thomas Larkin (bara avstängd i CHL, ej i inhemska ligan), då fick han av Micke Renberg och ”Kulon” Lennartsson höra att ”letade felaktigheter”, var för kritisk, och att ”vi måste få igång det svenska intresset.”
Häpnadsväckande. Om något borde ju frågan ställts varför CHL inte hårdare lobbade för att tyska ligan (DEL) tog ansvar och stängde av Larkin för dennes överfall på Daniel Paille.
Men tiden räckte väl inte till.
Bra jobb av Umicevic som i alla fall försökte.
