► Sällan framstår människans dumhet så tydligt som när utmärkelser av typen Jerringpriset ska delas ut.
► Så många kommer inte utanför sin egen bubbla, vill kanske inte heller.
► Att gnälla på Peder Fredricson som vinnare är lika dumt som att säga att ett resultat i en ishockeymatch är ”orättvist.”
► Det är en omöjlighet. Folk röstar som folk vill, känner och tycker. Och det kan aldrig vara fel.
Åh, jag hoppas Peder Fredricson vinner Jerringpriset igen.
För uppståndelsens skull.
Det är SÅ jävla kul med folk som tar sig själva och sin sport på för stort allvar och blir förbannade.
Rid i natt, Peder.
Rid i natt.#rakapuckar #jerringpriset— Henrik Leman (@henrikleman) January 15, 2018
OVAN ser ni min tweet från gårdagskvällen.
Lite kul är det ju att se små människor beklaga sig när inte just deras favorit vann, när inte just deras sport var fiiinast, störst, bäst och vackrast.
I skymundan av fotbollen och hockey som får lejonparten av all uppmärksamhet är ju ridsporten svinstor ute i landet.
Det är bara att många som till vardags sysslar med hockey och fotboll, eller som följer stormedia, inte ser det. Eller vill se det.
Men ridsporten är Sveriges näst största ungdomsidrott, den sjätte största sporten totalt, har högst antal kvinnor (90 procent) av alla idrottsförbund.
Ändå, när Peder Fredricson vinner en sådan här folkets utmärkelse, då svämmar nätet ändå över av kommentarer typ:
”Ja, ridsporten är ju bäst på att få folk att mobilisera och rösta.”
”Alla unga hästtjejers föräldrar får höga telefonräkningar den här månaden.”
Tror ni samma resonemang förts om en fotbollsspelare eller hockeyspelare vunnit?
Tror ni, om Zlatan Ibrahimovic någonsin varit en folkets man, att rubrikerna då handlat om hur unga fotbollskillar mobiliserats, att det egentligen fanns andra som borde vunnit?
Nä. Så klart inte. Då hade ”folket talat.”
Men när det handlar om ridsport så är offerkoftorna på och dumsnacket direkt igång.
För ridsport är inte populärt bland journalister, bland medier i stort, bland de som till vardags syns och hörs.
Men vet ni vad – ridsport är stort utav helsike utanför Söder, utanför tidningsreaktionerna, ute i det långa, långa, långa landet kallat Sverige.
Så hatten (eller snarare ridhjälmen) av för Peder Fredricsson.
Grattis, alla unga hästtjejer och -killar som ånyo ser sin sport uppmärksammas.
Folk röstade, flest röstade på Peder.
Det är vad det går ut på, precis som att det i en hockeymatch går ut på att göra flest mål.
Det finns inget ”orättvist” i något av fallen, hur bitter och besviken man än kan vara om ens favorit/favoriter inte räckt till.
Man kan tycka bu eller bä om reglerna, att det inte ska ringas, att man bara ska ringa en gång, skicka flaskpost eller vad tusan ni vill.
Fair enough.
Men reglerna var samma för alla. Och de är fan inte sämre för att Peder Fredricson vann.
I Aftonbladet läser jag att SVT-profilen Jacob Hård säger: ”Jag tycker att man ska kalla det för det som det är. Ett pris till den populäraste, eller av folket mest älskade prestation – inte den bästa.”
Tänk till lite, Jacob. Tänker jag.
Hundra procent respekt för att Jacob, och många med honom, tycker att Sarah Sjöström stått för den bästa idrottsprestationen.
Det kanske jag också gör.
Men det är inte poängen.
Andra tyckte tydligen annorlunda. Då får man tugga i sig det. För folk tycker inte fel, bara för att de inte tycker som vi.
I Expressen skriver en som inte heller riktigt förstått: ”Hon som förtjänade det (Jerringpriset) mest har för för få fans.”
Sarah Sjöström hade alltså för få fans?
Men … då förtjänade hon ju inte priset! Svenska folket avgör, inte fina skribenter på fina tidningar.
I Aftonbladet skriver en annan bitter krönikör att han är nöjd med mycket av galakvällen, utom: ”… att hästpassageraren vann igen förstås. Ridsportsverige slösar alltså telefonpengar på en kille som fick en ponny när han var tre år?”
”Hästpassagerare”? Det hånet mot Sveriges alla ryttare går inte av för hackor.
Då har man inte ofta vågat sig utanför sin filterbubbla, knappt ens vågat knacka på väggarna.
Och så den vanliga svenska avundsjukan: dumme, dumme Peder är inte arbetarklass, han fick en ponny som treåring, då är han ingen riktig idrottare värd folks beundran.
Hur många arbetarklassföräldrar ser sina grabbar i NHL, tror ni?
Jösses …
Det är många som borde komma ner från sina höga hästar.
Inte Peder Fredricson. Han kan gott stanna kvar uppe på sin.
För övrigt var ju morsorna bäst – ett snilledrag av den som höll i Idrottsgalan. Ge dem ett eget program!
