► Junior-VM i hockey är något av det absolut bästa jag vet.
► Som att se in i hockeyns själ, på något vis.
► Skriver mer i en krönika för HockeyNews.se.
► Och så några intressanta funderingar från Roger Rönnberg apropå att Örebro sparkat Niklas Sundblad.
NYCKELORDET NÄR DET handlar om JVM-hockey är ”lust” – den finns hos spelarna, fortplantar sig hela vägen hem till TV-tittarna.
Det här med en landslagsturnering som är på riktigt, de bästa mot de bästa (minus några få som redan är så bra att de är i NHL), framtidens stjärnor som tänds, det är något alldeles extra i min värld.
Det är att beskåda framtiden – samtidigt som det är en njutning i nuet. Stjärnor tänds. Drömmar föds, uppfylls, går i kras. Spelarna bär sina hjärtan på skjortärmarna, deras känslor är lika lättlästa som en tidning för småbarn. Det är den ultimata måttstickan för hur länderna ligger till i sin spelarutveckling. Och framför allt:
Det är en jul- och nyårshelg full av lust, mer värd än all världens viagra. I spelarnas ögon syns den där barnsliga glädjen, njutningen att få göra det som är roligast i världen, dessutom representerande sina länder – kombinerat med en vuxen förståelse för vad som gäller: VM. Skådeplats för världens alla bästa hockeyspelare under 20.
Det finns en annan intressant detalj som jag tar upp i krönikan, att Sverige (kanske omedvetet?) kombinerar det svenskt mjuka med det klassiskt nordamerikanskt hårda.
Läs krönikan när ni har möjlighet och kom gärna med synpunkter.
***
Frölunda är i Örebro i kväll, med eller utan Ryan Lasch får vi se, jag har inte haft möjlighet att hänga på värmningen, med bara Ipren hemma går förstås inte huvudvärken över (Alvedon for the win), men jag kände ändå så här:
Spelar Lasch – okej.
Spelar Lasch inte – bra möjlighet för Frölunda att visa att man klarar sig utan honom.
Alltså: det blir som det blir. Och det vore djupt oroande om Frölunda inte skulle kunna göra en bra match i SHL utan sin superamerikan.
TILLAGT 14.12: Fick just höra, Ryan Lasch är med upp till Örebro. Då smärtade alltså hans knä inte mer än att det höll för spel. Återstår att se hur han ser ut i spelet. Men ingen kan ju förvärras, som jag förstått det.
Nå, i Örebro har tränarkarusellen fortsatt, för några år sedan tackade Kenta Johansson för sig, Johan Tornberg och Lars Ivarsson tog över, Niklas Eriksson hämtades in som tredjelänk, men efter bara ett par månader fick firma Tornberg/Ivarsson sparken.
In med Niklas Sundblad och Petri Liimatainen.
Nyss fick även de lämna. Kvar står Niklas Eriksson, nu som huvudtränare – med kloke Jörgen Jönsson som en del av staben.
Har någon förresten arbetat så kort tid på Intersport som Jönsson …?
Till det intressanta nu. Frölundas tränare Roger Rönnberg höll en liten utläggning i ämnet ”tränarspark” för oss murvlar på onsdagen:
– Lika tråkigt varje gång. Jag känner empati för en kollega. Och jag undrar hur klubbar tänker, vem styr kärnfrågan i en klubb, hur man ska spela hockey? Är det bara en människa? Ska inte en hel organisation, ett helt företag, ta mer ansvar för företagsidéen.
– Hockeyn i Sverige i dag är stora företag. Ska man då sätta all tillro till en sådan som jag som knappt har gymnasial utbildning? Vansinne. Så tänker jag. Bara ett litet inlägg i debatten.
Intressanta tankar, ändå. Ibland är det förstås nödvändigt för en klubb att agera när man kört fel, men visst behövs också styrning med tydlighet ovanifrån, att tränare och ledare anställs med eftertanke.
Örebro är i sportslig kris, har tagit fyra poäng av de 24 senaste, men Rönnberg tyckte ändå:
– Det har varit ett väldigt jobbigt lag att möta. Därför blev jag så här: ”Jaha, fick han (Sundblad) gå? Kan de bli ännu jobbigare att möta.” Örebro har alltid ställt tuffa frågor, under Sundblad blivit mer vältränade, däremot har de haft problem med effektiviteten.
Kanske kan Niklas Eriksson, Jörgen Jönsson och Henrik Löwdahl (ikonen uppflyttad från juniorerna) få till ”effekt” i kväll?
