► Jag tänker ofta på Rasmus Dahlin.
► Undrar vad han tänker. Innerst inne. Egentligen.
► Det får vi kanske aldrig reda på.
► Men medge att det varit kul?
EN DEL AV er har väl redan uppmärksammat att det är så kallad NHL Combine just nu, alltså tillställningen där de cirka 100 hetaste talangerna inför draften fystestas och intervjuas av de olika klubbarna.
Plus att de allra hetaste ”gör media” – som en viss ung man från Lidköping i går.
Ni ser snacket med Rasmus Dahlin här nedan – ni ser kaoset runt ex-frölundaiten om ni tittar på bilden nedan, hämtad från @JoeYerdon på Twitter.
Intresset för Rasmus Dahlin har länge varit enormt stort, just nu är det hysteriskt, det vet vi att det varit, det visste vi att det skulle bli, men vad vi inte vet är:
Vad tycker Rasmus om allt – egentligen?
Killen är så mogen, så klok (gör aldrig misstaget att förväxla de korta, ibland undvikande, svaren med blyghet, Rasmus säger precis så mycket som han tycker passar, aldrig mer) att han aldrig någonsin öppnar sig mer än han själv finner önskvärt.
Aldrig ett förlupet ord.
Aldrig ett avslöjande som kan bli en rubrik.
Ni såg kanske klippet ovan: korta, försiktiga svar, inte ens ett bekräftande vad gäller att det är Buffalo Sabres som gäller från och med i höst (”Det är inte klart”; klart det är Rasmus, klart det är …).
Målmedveten i sin träning sedan unga (yngre?) år, men också utrustad med en synnerligen välfungerande hjärna, så tonåring han är.
Men tänk om man kunde tränga i den? Se vad han egentligen tycker och känner.
18 år gammal, en ung pôjk från stan som uttalas Lisschöping, uppklädd som en man i fin kostym (dock slapp han slipsen), med en hel hop reportrar hängande över honom, behandlande honom som The Beatles hade återuppstått.
Hockeyvärldens hetaste talang.
I fokus, i fokus, i FOKUS!
Tvingad att på ett språk han inte behärskar fullt ut försöka ge åtminstone någorlunda givande svar på inträngande frågor.
Hur är den situationen, Rasmus – egentligen? Mest jobbig eller ändå lite smickrande?
Hade jag velat veta …
Och det här:
## Slår det honom någonsin att just han är bättre än precis alla andra i sin ålderskull – i hela världen? Hur tänker man kring en sådan sak? Vad gör det med ens självbild? Självförtroendet? Fötterna på jorden? Tänker man kanske inte på det alls? Kopplar bort? Medvetet eller omedvetet?
Hur är det att närmast konstant påminnas om att vara världens mest jagade unga hockeyspelare?
## Funderar han på vilka närmast omänskliga krav det ställs på honom? Han som i lilla SHL varvade stort med mindre stort (som alla tonåringar gör), han förväntas nu gå in i stora NHL, i Buffalo Sabres, och inom kort bli en franchise player, bli för backarna vad Auston Matthews och Connor McDavid är för forwards. Vara bra direkt, glänsa, bygga drömmar.
Fattar han vilka enorma krav som ställs? Skrämmer de? Funderar han ibland på vad som kommer att hända om det är motigt i början? Har han hört storyn om Erik Karlsson som tidigt i karriären ringde till en gammal tränare i Göteborg och ville åka hem till Sverige?
## Hur tänker han när tränare efter tränare, spelare efter spelare, GM efter GM, berättar att de sett klippen på youtube och öser beröm över hans fenomenala insatser, jämför honom med Erik Karlsson, Nicklas Lidström och Victor Hedman, säger att han har hela trions kvalitéer? Youtube-klippen ger ju ingen hel bild, det är ju just höjdpunkter, inte mer än så.
Undrar han någonsin om hans helhetsspel redan räcker till för NHL eller är han säker på sig själv, förvissad om att han kommer ta sitt spel till nästa nivå, precis som han gjorde när han tog steget in i SHL som 16-åring?
## Hur mycket av sitt enorma spelsinne vill han utnyttja direkt från dag 1 på camp, hur mycket menar han verkligen med det där att ”bara åka över och spela sitt eget spel”?
Är han så självsäker att han som 18-åring litar fullt ut på att gör han bara som vanligt går allt bra, eller finns det innerst inne en förståelse för att på smal rink i världens bästa liga måste man initialt dra ner lite på svårighetsgraden, spela med lite mindre fria tyglar än i ”gör vad du vill med pucken”-Frölunda? Hur ser han på det steget, från ”supertalangen” i SHL till ”Generational Player” i NHL?
## Är det just självförtroendet, vetskapen om att han på bästa sätt (med stenhårt jobb) tagit vara på sin enorma talang, som är skälet till att han kommer att lyckas i NHL? Att han inte skräms av till exempel Connor McDavid, att han ser sig själv på den nivån vad gäller talang? Han skulle ju aldrig säga det utåt, det är små ord som gäller om den egna kapaciteten, men innerst inne, egentligen, där är det nog annorlunda – eller?
Lite kul hade det varit att få veta, tycker jag. Jag tänker på det här rätt ofta, men jag får nöja mig med att ställa frågorna och spekulera i svaren.
Nå, i höst får vi se Rasmus Dahlin lira hockey.
Det är ta mig tusan inte trist, det heller …
