► Låt oss se Frölunda av i dag.
► Låt oss minnas Roger Rönnberg för ett år sedan.
► Låt oss konstatera: mission accomplished, uppgiften utförd.
► Det är ett mer cyniskt Frölunda, ett mer vuxet Frölunda som är halvvägs till ännu en SM-final. Och den här gången behövde nog inte spelarna leda vägen.
JUST ORDET ”HALVVÄGS” ska självfallet noteras här. Inget bör tas ut i förskott, en semifinalledning på 2–0 mot Luleå är bra men är inte värd ett dyft om den inte följs upp, förvaltas via ytterligare två segrar.
Däremot har Frölunda satt sig i en utmärkt position, och bara den framgången är värd att snabbt leta förklaring till.
Det finns förstås många, på detaljnivå kanske massor, men jag vill snabbt lyfta den viktigaste:
Frölunda har vuxit upp, mognat.
Insett vad som krävs.
Jag pratar spelet i egen zon där man inte längre ska spela sig ur varje trång situation till förbannelse, inte konstant leta konstruktiv lösning, utan nu istället är helt med på att man vid behov får rensa, ibland är bästa alternativet att banka ut pucken via sargen, via glaset, låta den jagas ikapp av spelare som ligger på rulle.
Tempot drivs upp, större chans till snabba omställningar, farten i spelet är en viktig nyckel för Frölunda, men framför allt:
## Man ger inte längre bort initiativet i matcherna till motståndarlagen.
## De måste skapa sitt tryck, sina chanser, av egen kraft.
Naiva Frölunda har blivit smarta Frölunda, en stor anledning är också att man inte längre anfaller lika aningslöst och drar på sig övertaliga spelvändningar emot, och det är här jag minns intervjun jag gjorde med tränaren Roger Rönnberg strax efter fjolårets bittra slutspelsförlust mot Malmö. Han sa bland annat:
””När jag backar bandet, när jag sett matcherna igen, då är jag grymt självkritisk. Jag borde sett att den öppna hockeyn vi spelade mot Brynäs (2017), det går inte i ett slutspel, du behöver vara mer cynisk, mer försvarsinriktad.”
När vi nu skriver april 2019:
Mission accomplished? Uppgiften utförd?
Ja, det vill jag med emfas hävda.
Dessutom: att vara mer försvarsinriktad behöver inte betyda att offensiven minimeras, det går att spela snabbt, enkelt, få ner puckar djupt, spela smart men ändå offensivt skickligt.
## Lite tajtare säkerhetsbälte ger mod att trycka på gasen. Men:
## På rätt ställen. Vid rätt tillfällen.
Vid ett flertal tillfällen förra säsongen satt jag med en tidigare spelare och diskuterade hur svagt Frölunda var när det gällde att bevara momentum, alltså … efter ett mål, efter ett avklarat box play, efter en sekvens som gett någon form av kick, då kunde man glatt börja spela ”översvårt”, hosta upp puckar, föda istället för att döda (bildligt) motståndaren.
Säg backparet Rasmus Dahlin/Adam Almquist och det framkallar fortfarande rysningar hos supportrar, gissar jag.
Här har Frölunda vuxit upp. Snabbt, bra, ordentligt. Gått från naiv tonåring till erfaren man.
Backsidan byggdes om, det var viktigt, men framför allt byggdes inställningen till hur man bör uppträda om.
Efter CHL-finalen är det som att alla spelare köpt spelmodellen fullt ut, och resultatet ser vi nu.
* 16 vinster på 20 matcher efter CHL-finalen.
* 4–1 i kvartsfinalen mot Malmö.
* 2–0-ledning i semifinalserien mot Luleå.
Igen: 2–0 garanterar absolut ingenting, det är verkligen viktigt att understryka detta givet hur jämna matcherna varit, men bara det faktum att Frölunda är där laget är … anmärkningsvärt, ändå.
Man kan snacka Johan Mattssons målvaktsspel Jonathan Sigalets pappaegenskaper (på isen, alltså), Chay Genoways häftiga resa, Samuel Fagemos grundserie, Ryan Laschs lyckade knäoperation, Simon Hjalmarssons lyft, Patrik Carlssons smartness, Fredrik Sjöströms under säsongen-värvningar; som jag skrev ovan: på detaljnivå finns massor.
Men framför allt har Frölunda vuxit upp.
2016, guldsäsongen, var det spelarna själva som inför slutspelet kom till Roger Rönnberg och sa att de behövde spela lite enklare.
Den här gången tror jag inte det behövdes.
***
