► Från hockeytränare till älskad medieprofil, från bisittare till programledare.
► Niklas Wikegård har gjort en snabb resa – här berättar han om den. Spontana kommentaren:
► ”Wow! Får jag hålla på med det här?”
DET KÄNNS INTE så värst länge sedan som Niklas Wikegård hoppade in i min lilla Ford Ka och lät sig köras upp för Eklandagatan till Hotel Panorama.
Han tränade Djurgården då, laget hade dragit utan Wikegård, kanske blev han för långrandig på presskonferensen, kanske fastnade han i en agiterad diskussion med någon hockeymänniska, i alla fall stod han där utanför Scandinavium och såg en smula vilsen ut.
”Jag kör dig gärna”, sa jag, och skämdes lite för att en Ford Ka inte var ett vidare ståndsmässigt sätt att färdas för en hockeytränare.
”Äh” flinade Wikegård, och så var det inte mer med den saken eftersom hans ben tycks lika stadigt förankrade på jorden som Glenn Hyséns.
Jag har aldrig sett honom sväva iväg, sätta upp näsan i vädret, det är mycket mera känsla av blåställ än kostym (trots C Mores klädkod), och … let’s face it – en Ford Ka-resa upp för en jobbig backe är ändå bättre än att gå.
Nå, det är tolv år sedan nu, och jag tänkte på det när vi sågs på SHL-upptaktsträffen – hur mycket som hänt sedan dess.
## Niklas Wikegård då – en frispråkig, ofta lite kontroversiell hockeytränare med hett humör i båset.
Niklas Wikegård nu – en folkkär TV-profil, en mediekändis vars åsikter alla suktar efter och som blir stora rubriker i framför allt kvällstidningarna under säsongen.
På nyss nämnda upptaktsträff stod jag i kö för att snacka lite med 53-åringen.
”Sorry”, sa jag, ”men orkar du med mig också?”
– Det är lugnt, det är mitt jobb, log Wikegård.
Och så var vi i gång.
Han tycker saker, Wikegård.
Ofta nickar man gillande.
Ibland håller man inte med, tycker han borde tänkt efter före.
Men han är rak, han är tydlig, han är ärlig, och framför allt har jag fascinerats av en sak, hur han utvecklats från bisittare, expert, den som med tränarkunskap i botten förklarar varför saker sker, till att själv leda inslag, sändningar, program som hade han aldrig gjort annat.
Hur fasen gick den resan till? Jag lät huvudpersonen minnas:
– Första gången jag gjorde ett program själv, det var med TV3 i Slovakien för ett antal år sedan (2011) på hockey-VM, och vi var dåligt förberedda, Jag var bra förberedd med hade inte ställt de där jobbiga frågorna hur man ska göra, Så utelämnad som jag kände mig då, så dålig som jag kände mig då, det tänkte jag … det får aldrig hända igen.
– Efter det har jag säkerställt att jag vet vad som händer, vad jag ska prata om, jag har alltid ett antal frågor extra, jag har sanktionerat saker och ting hos de jag ska prata med … åtminstone vid sådana här tillfällen, det hinner man ju inte göra i hockeyrinken, men … här, som på upptaktsträffen, så att de är med på det hela. Jag har byggt en mall för hur jag vill ha det så jag känner mig trygg i en miljö som är lite … ja, man pratar här, man pratar där.
Det är ingen självklarhet att en person med fackkunskap gör sig bra i media, må det röra sig om politik eller sport, skriven press eller TV.
Många kan mycket men får inte ut det så folk förstår, vill läsa, vill titta.
På något sätt tycks Niklas Wikegård – och jag vet att smaken är som baken, det finns till och med folk som uppskattar Filip & Fredrik – som gjord för TV-mediet.
## Bjuder på sig själv.
## Väcker känslor.
## Låter folk skratta åt honom om de vill.
## Har hittat något slags balans mellan humor på gränsen till pajaseri och allvarligt, seriöst hockeysurr.
TV4-inslaget här nedan är talande, först det underbara klippet från flera år sedan när Roger Melin spelar piano och Wikegård tar ton, sedan intervjun med samme Melin på upptaktsträffen.
Melinintervjun var inte den enda, om Björn Oldeen och Sanny Lindström gjorde ett gott jobb uppe på stora scenen så kände i alla fall jag att Wikegårds surr med X antal tränare nere på golvet var ett snäpp intressantare.
In på livet. Tid för eftertanke i svaren.
Wikegård:
– De frågade mig om jag vill vara med, jag tänkte – vad är jag intresserad av? Det finns så många journalister som är duktiga på att peta i varje detalj, spelare som lämnat och kommit, vilka som måste leverera, offensivt och defensivt, jag tänkte att om jag får chansen att prata lite med de här killarna, då vill jag prata lite ledarskap, hur man utvecklas, det är det jag brinner för.
– SHL är en väldigt, väldigt proffsig liga, men du vet lika väl som jag att det finns sidor man måste jobba med, och utvecklingen av ledarna, ledarskapet, det är fortfarande ganska dåligt. Frölunda har väl legat långt framme där med John Jansson men flera andra klubbar har inte ens tagit den här bollen än, så att … tusen tack för berömmet, det utvecklar mig också att få stå så där.
** Rätt utvecklande att stå mellan båsen i en hockeymatch också, kan jag tänka. Men en helt annan utmaning, kanske?
– Jättesvårt att höra något i en hockeyhall med liv i luckan, en redaktör som pratar samtidigt som spelaren/tränaren pratar, man missar hälften av vad han säger, man står där som goddag yxskaft, man har en lirare här och så blir det bara … ööh? Då blir det annorlunda. Men det är precis som för dig, träning ger färdighet, och får man göra det ofta, inte bryta ihop när man är svindålig, då blir man bättre.
– Sedan tycker jag om det där också.
** Exakt. Där är väl grejen, du ser ut att trivas så bra i rampljuset, verkar älska kameran. Jag får känslan att du bara går in i TV-studion och är dig själv, känner du så också?
– Precis som för Sanny och andra så kallade experter så är det ett otroligt pluggande och ringande, men när man väl gjort det så kan man bara gå in och sätta sig och vara sig själv. Jag vet inte … jag har ju jättedåligt minne för namn, för siffror, men jag har väldigt bra minne för ansikten, och på något vis kan jag sitta i studiomiljön och vara avslappnad medan vissa andra som är mycket mer skärpta än jag inte kan slappna av. Henrik, jag har ingen aning om hur det går till, det är bara är så.
** Grundkunskapen du har inom ämnet hockey ger väl en viss trygghet?
– Ja, jag vet vad jag pratar om. Samtidigt går resan i en enorm hastighet, för 15 år sedan satt jag i ”Putte” Carlssons stuga och ritade 1–3–1, nu är det en helt annan hockey, ett helt annat sätt att träna, så att … jag försöker vara nära Roger Rönnberg så mycket det går, andra coacher också, för att sniffa upp så mycket jag kan av vad som händer. Därför är jag med lite i Wings (division I) för att sitta i omklädningsrummet också, de försöker göra samma saker i den lilla miljön som i högsta ligan, bara att spelarna inte är lika bra.
Hockey är långt ifrån allt för Niklas Wikegård. Tillsammans med förre fotbollsdomaren Jonas Eriksson driver han också ett gym hemma i Sigtuna, plus att det är föreläsningar, och så jobbet med TV-programmet Gladiatorerna.
** Hur får du tiden att räcka till?
– Vi har ju anställda människor på gymmet, sju, åtta stycken som driver det. Jonas är väldigt, väldigt engagerad, jag är också engagerad, men Jonas är den som är hands-on när det gäller olika typer av erbjudanden, träffar; han är extremt duktig, jag är så glad att jag får jobba med Jonas, han är ett superproffs som dessutom är briljant på att skriva också. Han är ju som du, han är journalist i botten, kan formulera sig. Om det tar en vecka för mig att skriva ett mejl så tar det tre minuter för honom.
– Men som svar på frågan: jag har dragit ner på saker och ting. Färre föredrag, jobbar torsdagar och lördagar med hockeyn, jag prioriterar att gå på gymmet varje morgon, försöker göra de här grundgrejorna, sedan är jag ju extremt privilegierad i och med att jag har tre och en halv månads ledigt varje år efter säsongen. Jag ska inte gnälla, jag har det … jag brukar nypa mig i armen varje dag och säga: ”Wow! Får jag hålla på med det här?”
