Wikegård hoppas på mångfald: ”Sverige har varit extremt ’härmigt’ i många år”

► Niklas Wikegård sa adjö till sociala medier – men inte för att ”korkskallarna” vann. På TV ser ni honom till 2026. Minst.
► Här berättar han om det, vad som är utmaningen på C More, kärleken till mångfald inom hockeyn, önskan att få se fler spelsätt i SHL, en schweizisk eller kanadensisk tränare, att inte fastna i statistik – och att vara långt mer omtyckt nu än någonsin som tränare.

Niklas Wikegård i TV-rutan känns väldigt mycket som Niklas Wikegård utanför den. Kanske därför han blivit så uppskattad som frispråkig tyckare i C More. Ärlig. Förställer sig inte.
– Jag pratar från magen mer än högre upp …, säger Wikegård med ett skratt.
Han pratar om allt från sig själv till behovet av mångfald inom hockeyn, individuellt såväl som spelstilsmässigt:
– Man vet ju exakt hur det ser ut när Frölunda spelar, eller vilket lag det nu är.

I VÅRAS TOG Niklas Wikegård adjö av sociala medier, han gjorde det i ett Instagraminlägg där han mot slutet ondgjorde sig över de som uttrycker sig illa, hånar och använder invektiv.

Men det i sig var inte anledningen till att lägga ner Instagram och Twitter, berättar han:

– Jag stängde inte av för att det var jobbigt själv att finnas på sociala medier, det var mer att jag hamnade … haha … jag satt och tittade för mycket. Jag tyckte den här lilla snutten jag gjorde varannan, var tredje dag, jag körde 99 procent hockey, när jag gjort min grej, då var det lätt att jag satt och tittade på Flames Nation, vad (Darryl) Sutter sa på en presskonferens i 25 minuter. Helt plötsligt: ”Jaha, i dag försvann en och en halv timme.” Vad hade jag för nytta av det?

** Men en del fick väl bilden att du tröttnat på ett fåtal med dålig ton, att det var därför dina populära ”tyckarklipp” försvann?
– Det var någon som skrev det i någon tidning. Av de som följt mig på olika plattformar så är 99,9 procent väldigt trevliga även om de inte alltid håller med mig. Men det förväntar jag mig inte heller, jag blir bara glad om någon kommer och är kreativ, vänder och vrider, ”Har du inte tänkt på det här?” och så vidare. Underbart.  Sedan fanns det alltid någon korkskalle som skriver att man är pajas, idiot och dum i huvudet och så där, men de snor ingen energi. Då hade jag aldrig varit på sociala medier om de hade kunnat döda en. Så det handlade mer om egen tid. Göra mer av tiden. Läsa en bok eller lyssna på något.

** Eller ägna dig åt gymkedjan du driver med Jonas Eriksson.
– Vi har en VD som rattar det, för mig blir det en timme då och då; det skulle inte gå annars.

I alla fall inte under de månader SHL i gång. Jag snackar med Niklas Wikegård, 58, ett par dagar före SHL-premiären, då är han uppe i den svenska fjällvärlden och vandrar. Ett sätt att ladda, tanka energi, för nu när hockeyn börjat igen …

– … då är det bara att åka med i åtta månader.

Fullt ös på C More, Wikegård i studion, Wikegård mellan båsen, Wikegård som intervjuare, Wikegård med egna programmet Wikegård vs … det är mycket nu, som Lorrygänget hade uttryckt det.

Men huvudpersonen verkar älska det. Ett långt samtal med honom vidimerar verkligen den känslan. Det är fullt ös här också, varje fråga får ett långt, innehållsrikt och ambitiöst svar.

– Jag har samma deal i fyra år till, jävligt kul att de ville ha mig kvar, gnugga i några år till. Jag trivs som satan, jobba med SHL, trivs extremt mycket att få jobba med det här gänget. Nu träffar vi inte allsvenska gänget så ofta, men jag gillar Fredrik Söderström och Harald (Lückner) och de, men vårt gäng som träffas mest med Björn (Oldeen) och Lena (Sundqvist) och Lasse (Granqvist) och Johan (Edlund) och Åke (Unger), hela expertgänget … jag tycker det varit så häftigt sedan Staffan (Kronwall) kom in, Sanny (Lindström) med sitt driv, Petter (Rönnqvist) och (Johan) Tornberg – vi är ett skönt gäng. Och det är högt i tak; tycker Staffan något annat så säger han det, det är jäkligt utvecklande att sitta och lyssna på samtalen som grabbarna har.

** Ni har olika åsikter ibland, det kan hetta till, och du skulle gärna se det oftare, va?
– Absolut! Stora utmaningen är kanske att ta fram de här olikheterna. Om du och jag pratar hockey, pratar vi om tio grejor så skulle vi kanske tycka lika om åtta eller nio. Vi är en ganska homogen familj. Sedan tycker vi kanske olika om Frölunda ska bli trea eller femma. Så när vi hittar någon olikhet, en spelare som underpresterat eller gjort någonting, det är det som är det roligaste. Försöka plocka fram det lite mer, kanske.

Som tränare var Niklas Wikegård alltid en profil. Hördes och syntes. Tog plats. Han har fortsatt med det sedan C More plockade in honom, blivit snäppet större profil, men den stora skillnaden är nog denna:

Nu är han omtyckt av många fler än det egna lagets supportrar.

Passionen för hockey tycks gå genom rutan.

– Kul att du säger det. Jag tänker sällan på det, däremot tänker jag på hur trevliga människor är när jag kommer ut. Spelar ingen roll var jag är, Göteborg eller Luleå, så tänker jag ”Fan, vad trevliga alla är.” De tycker det är spännande att slänga lite käft. Jag upplever bara en extremt god atmosfär vart jag än kommer i Hockeysverige. Sedan att de tycker det är lite roligt att lyssna på mig, det är spännande som tusan. Klart att det är mycket roligare att vara omtyckt än inte …, säger Wikegård med ett skratt och fortsätter:

– Jag känner jag mig uppskattad, och det är väl det  … vi jobbar ju med underhållning, någon typ av information, kommunikation, och jag är jävligt glad när folk tycker att det jag gör och C More gör är bra. Sedan så, du har rätt i det, när man var tränare så representerade man ett lag i med- och motvind, var inte alltid uppskattad av motståndarfansen. Nu blir något annat. Den transformationen som jag gjort på något omedvetet sätt, den har gått bra.

Den som ser Niklas Wikegård i TV-rutan rutan känner gärna igen honom från tränarbåset eller verkliga livet. Han är sig själv, åsikterna bubblar liksom ur honom, han väjer inte för något, ingen behöver hålla med, det är det säkert många som inte gör, i alla fall inte alltid, men få kan ifrågasätta passionen, uppriktigheten.

Själv säger han:

– Jag har aldrig haft ett riktigt arbete, jag har bara jobbat med sådant som jag tycker om, ishockey. En del vill bygga upp sina resonemang extremt mycket med fakta vilket jag försöker göra också, men samtidigt … jag litar kanske på min magkänsla och det jag ser på ett lite tyngre sätt än några andra. Utan att säga vad som är rätt och fel, vi är bara olika. Jag pratar från magen mer än högre upp … haha.

Så kallade fancy stats är populärt inom hockeyn i dag, det går att visa allt från var skotten tas till vilken typ av ost spelarna har på frukostmackan. I en sport som ishockey har statistik förstås sin plats, men kanske går en del i fällan och övervärderar den?

Wikegård tar sats och säger:

– Man kan påvisa allt med statistik om man vrider och vänder på det. I grund och botten handlar det om ledarskap, leda sig själv, leda andra, få gruppen att fungera, åka den extra centimetern. Den sporten du och jag älskar, klart det måste finnas struktur och alternativ, vi måste veta vad vi gör på isen, det fattar jag. Men sedan är det skillnad på att jobba hårt och jobba jävligt hårt och spela för varandra. Det är ju det som avgör ofta om det går bra eller mindre bra, och det är där jag hittar min energi, vad ska jag säga, där jag hittar anledningar till att det fungerar bra, när man har hittat den där ”coren” (kärnan) som spelar för varandra. Att alltid titta på avslut centralt, si och så, ba-ba-ba, det beror på hur man vill spela, hur man kommer dit. Jag tittar alltid på ”Hur fan jobbar man för varandra? Hur ser man ut i ansiktet när man kommer till båset? Hur mycket stöttar man varandra? Slår man varandra på benskydden med klubban? Täcker man skott för varandra?” Jag hämtar ju min energi mycket mer där, sedan så klart också underbyggt av statistik. Det tror jag är viktigt att hålla kvar.

Niklas Wikegård talar gärna om mångfald. Såväl på C More där experter kan och bör vara olika som inom sporten hockey där han gärna ser lag som har lite skilda spelsätt.

Att Mikko Manner i Brynäs nu har två finska assisterande tränare kommer snabbt upp:

– Spännande att se vad de kan göra med finskt ledarskap, om de kan utveckla spelet lite grand. Jag kan gilla att att Brynäs går en finsk väg. Inte så att jag vill se 14 lag med en massa olika nationaliteter på ledarsidan men jag tror att någon form av mångfald behövs. Jag skulle gärna se en schweizisk eller kanadensisk tränare i SHL, jag tror det vore bra för svensk hockey att man blandar, ledare som går åt lite olika håll. Vi har jävligt många duktiga tränare i Sverige, det vill jag påpeka, jävligt duktiga.

** Men du förutspår lite fler olikheter generellt?
– Lite olika sätt att spela. Man ser hur man vunnit, se på Färjestad i fjol, man kunde lyfta upp sitt spel och spela extremt fysiskt periodvis, man kunde också se ett annat spel. Jag tror vi kommer se lite fler variationer på hur man vill spela ishockey. Inte bara Växjö som har ”pulserat” sitt spel, lite fler alternativ. Det här korta passningsspelet, den här hårda pressen som många lag velat spela, den får de gärna ha kvar, men jag tror att man också kommer ha ett A-, B- och C-spel.

Presspelet, ja. Frölundas adelsmärke under Roger Rönnberg, låt vara en smula modifierat mot slutet. Och långt fler SHL-lag än Rönnbergs vill sätta hård press, det blir lätt så när någon börjar, att många vill följa efter.

Den här diskussionen är högintressant. Ett tryck på knappen och Wikegård kommer loss:

– Sverige har varit extremt ”härmigt” i många år. När man spelade 1–3–1 med Djurgården så blev det inne 1–3–1, när man spelade backande styrspel som låsningsspel så gjorde alla det en stund. Nu när man klivit på det här som Jonas Rönnqvist plockade med sig från Nordamerika, som han körde med i Almtuna, så skulle alla spela det. Det är väl fortfarande det som Roger Rönnberg tog med sig från hockeyförbundet och som de (Frölunda) utvecklat ilat på. Jag förstår att man vill ha en identitet, förstår att Joel Lundqvist inte tycker om att stå till med sin skridskoåkning, han vill ha fart framåt. Jag gillar ju identitet, jag tycker bara det är roligt när det blir lite mer i olikheter.

– Sedan finns det ju … Sverige har ju nästan vunnit alla sina internationella framgångar som Finland gör nu. Nu när vi spelar på ett annat sätt så blir det inte lika stora framgångar av olika anledningar. Jag gillar mångfald. Mångfald bland spelare, jag gillar när man får in en Christian Folin som jag tycker är så häftig att titta på, hans sätt att spela, hur han får stopp i spelet, att det inte bara är de här ”skillen.” Jag gillar ju när Joel får träff på en spelare, när han spelar med passion, jag gillar också när (Ryan) Lasch hittar en underbar passning genom tre, fyra klubbor. Sättet att spela också, att man kan variera det. Jag tycker det är det som … och så i kombination med spela med stora hjärtan, att man spelar för varandra i varenda rackarns sekund. Därför tycker jag det är häftigt när Brynäs kommer och spelar på sitt sätt, då måste Frölunda fundera ”Hur fan luckrar vi upp det här?” Den här pressen som varit många år, de som är nya i ligan kan ha svårt att spela mot den, men de som har varit i ligan några år, de har ju inte speciellt svårt. Man vet ju exakt hur det ser ut när Frölunda spelar, eller vilket lag det nu är.

***

## Niklas Wikegård om:

** SHL 22/23.
– Det börjar likna SHL från slutet 90-, början 2000-talet. Kanske inte är Niklas Andersson, Jonas Johnson och Tomi Kallio-nivå på det, men det börjar komma in spelare som man känner ”Shit, de här kan göra skillnad.”

** Toppstriden.
– Det är för mig Frölunda, Färjestad, Luleå, Rögle, Skellefteå … där har du de fem lagen som är topp 6. Sedan fyra eller trea eller vem som vinner, det handlar mer om skador lite sådana grejor.

***

Instagraminlägget från i våras.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Niklas Wikegård (@niklaswikegard)

xx