► Fint, känslofyllt tal som Daniel Alfredsson höll i natt. Jag fäste mig speciellt vid en sak.
► Blir han någonsin lika stor i Sverige som i Ottawa, i Kanada, i NHL? Nej. Jag skrev om det för Ottawa Sun redan 2010 – minns ni? Här får ni den texten i repris.
Lätt att bli rörd när Daniel Alfredsson höll sitt tacktal i natt, efter att ha valts in i Hockey Hall of Fame.
Han berättade om drömmen som liten: spela för landslaget.
Tänk så tiderna förändras. I dag är det ju bara NHL som gäller för unga talanger.
(Den här texten är gratis, när ni sedan vill prenumerera gör ni det här)
NI KAN SE Daniel Alfredssons tal nedan, jag rekommenderar det, så får ni se om ni gör samma noteringar som jag.
Intressant, i ett bredare perspektiv, när Alfredsson (född i december 1972) berättade att spel i landslaget var vad han drömde om som liten grabb.
Inte så konstigt. Sent 70-tal, 80-tal, då fanns ju fortfarande ett landslag värt namnet. Sverige hade inte 150 man i Nordamerika, NHL-hockey visades inte på TV, och varumärket Tre Kronor var inte devalverat X antal gånger.
I dag är det knappt värt 50 öre, spelare som Lucas Raymond, William Eklund, Elias Pettersson – när de växte upp var NHL drömmen, inget annat.
O tempora, o mores.
Nä, inte svårare än att tiderna förändras, så klart. Daniel Alfredsson tillhör den generation som knappt visste vad NHL-draft var, beskedet kom någon dag eller två senare (”Ottawa? Var ligger det?”), legendaren Claes Elefalk ringde och berättade, frågade om han fick representera göteborgaren.
Men ändå. Lite tankeväckande, tyckte jag.
* Vackert – när Daniel tackade pappa Hasse (som alltid hade tid) och mamma Margareta, den sistnämnda slet ju ont med MS och gick rätt nyligen bort. ”Tuffast i familjen”, sa Daniel om mamma; kameran zoomade ett tag senare in gråtande lillebrorsan Henric. Starkt. Sorgligt. Varmt.
Det här kan man fundera över:
När Margareta gick bort i januari 2021 var officiella tidpunkten för när döden inträdde 17.11, svensk tid.
I Ottawa blir det 11.11.
Ni vet vad Daniel Alfredsson hade för siffror på ryggen (11), ni vet när Ottawa Senators fans brukade skandera hans namn (när matchklockan visade 11.11 kvar).
Ibland har livet ett sätt att skicka signaler.
Henric Alfredsson har berättat om detta för The Athletic.
* Kul – när Daniel tackade hustrun (och fyrbarnsmamman) Bibi och sa: ”You’re in my wife and mom Hall of Fame, I’ll tell you that.”
* Intressant – när Daniel tackade sina ungdomstränare, lyfte det faktum att han pysslade med många sporter som ung, att det gjorde karriären möjlig.
* Applåder – när Daniel lyfte vikten av att hockeyn, låt vara sent, tar mental ohälsa på allvar, när han påtalade att värdet av att skapa en säker, positiv, rolig och inkluderande miljö inte kan överskattas.
Daniel Alfredsson, göteborgaren (från GIK) som aldrig var junior- eller ungdomslandslagsman, som var med i TV-pucken men långt ner i hierarkin, som körde gaffeltruck på Panasonics verkstad fram till att han åkte över till Ottawa – han är nu för evigt en del av NHL:s framgångsrika historia.
Långt större, vill jag hävda, där borta än här hemma.
2010, när Daniel gjorde sin tusende NHL-match, fick jag äran att skriva den här texten i Ottawa Sun. Repriserad nedan.
In Ottawa, Daniel Alfredsson is somewhat of an icon.
In Sweden, he’s merely Daniel Alfredsson.
To Daniel, this is not a problem. Not even an issue. At least, that’s my impression of him.
He’s not playing hockey for the attention.
He loves the game, he’s fought his way to the top, he’s become one of the NHL:s best forwards, starting out his career by becoming Rookie of the Year – although as a teenager he was never considered good enough to play on any of Swedens boys’ or juniors’ national teams.
How’s that for a feat?
So what then if people in Sweden, not even in his hometown Gothenburg, don’t ask him for autographs wherever he goes? So what if he’s not a household name?
”I think he rather likes that”, says P.J. Axelsson, the former Boston Bruins forward who’s now back in Sweden, playing for Frolunda Indians where Daniel Alfredsson started his professional career.
”You know, in Ottawa, he can’t even go shopping for groceries”, jokes Axelsson, a longtime friend of Alfredsson’s.
Axelsson shares the feeling that lack of hysterical attention back home in native Sweden is by no means something that Alfredssons misses – or even considers important.
”His only concern is that 22 guys in the locker room think he’s good. That’s what matters to him”, PJ Axelsson says.
But how come this discrepancy? Why the overwhelming love and attention in Ottawa – but not in Sweden, not even in Gothenburg?
There are a number of reasons, obviously.
But first, let me make one thing clear: it’s not that hockey fans in Sweden don’t know of Daniel Alfredsson. The greater your hockey knowledge is, the greater your respect is for the Senators Captain. And sure, there are stories about him in the papers. Obviously. I’m sure there will be on this ”Night of the Thousand NHL Games”.
Still, he could almost walk down ”Avenyn” (Gothenburg’s major party/restaurant street) and do it like an Average Joe, or a regular ”Svensson”, as we say in Sweden.
Why?
Well, Peter Forsberg, Mats Sundin, Markus Näslund, Nicklas Lidström. And for the last couple of years Henrik Lundqvist.
There’s no shortage of Swedish NHL stars.
But that doesn’t explain everything. Okay, Peter’s arguably the greatest European player ever to play in the NHL and Sundin carried the sad Toronto Maple Leafs on his shoulders for many years. He also won the Word Championships for Sweden as early as 1991, scoring a superb goal against the Russians when they still were called The Soviet Union.
Hence, Forsberg and Sundin are in a league of their own in Sweden. And sure … Lidstrom has trouble getting in to his Detroit house because of all the Norris Trophies lying about.
But Naslund can’t match Alfredsson’s point-per-game average, Lundqvist is only one of many great NHL goaltenders. And they haven’t done more than Alfredsson for the popular national team nicknamed ”Tre Kronor”. Still they’re bigger names in Swedish media, therefore considered greater players, especially among people that don’t follow the NHL real close.
Maybe because Daniel’s never looked for the attention, he’s not a flamboyant character like Henrik Lundqvist, he simply goes about his business, being the hardest worker on and off the ice and thereby leading by example.
That will always give you a whole lot of respect and love in a hockey crazy Canadian city.
Not that many headlines in the Swedish press, though.
But when Daniel takes his wife Bibi and the kids back home to Sweden – he can always go grocery shopping without having any problems …
***
Ni vet förstås att tvillingarna Sedin – dessa enastående hockeykonstnärer – också valdes in. Här höjdpunkter från deras och andras tacktal.
***
Från tidigare i veckan.
Tack för fina texter Leman! Hade inte sett dina rader i Ottawa Sun tidigare. Trots att jag sett en hel del matcher i hans hemmaarena tänkte jag aldrig på ”11.11”!
Hans tal är så djäkla fint! Inget av det han sade var ”USA-konstlat”, det var den genuine DANIEL ALFREDSSON!
Precis så. Jag upplevde att det kom från hjärtat, det Daniel sa.
I Nordamerika kan välbetalda hockeyspelare växa till att blir ikonförklarade. I Sverige så är de ingenting annat än Daniel Alfredsson. Jag föredrar alla dagar i veckan det sistnämnda. Det finns mängder med personer i vårt samhälle som sysselsätter sig med klart viktigare uppgifter än att spela hockey och är inte i närheten av någon ikonstatus eller för den delen att tjäna de pengarna.
Rätt, men i den existerande kategorin ”professionell ishockey” är DA ett föredöme! Han ser sig sannolikt inte som en ”ikon”.
Kan absolut hålla med dig där
Att mamman avled 11:11, galet. Vad är oddsen? Ibland undrar man över livets mysterier.