► Pär Johansson om varför Sverige får fram så många backar av världsklass men inte lika många forwards:
► – Backarna får misslyckas. Forwards får inte samma chans.
► Möt den assisterande tränaren som är inne på sluttampen i Frölunda, han som inte har en aning vad han ska göra efter 30:e april – men som vet vad han vill:
► – Vinna ett guld till.
DET ÄR SLUT I Frölunda när kontraktet går ut siste april, Pär Johansson, 37, är på jakt efter mer att stoppa i ryggsäcken.
En vacker dag finner han kanske mål och mening.
Just nu är det vägen som är mödan värd.
– Bryt upp, bryt upp, säger Pär och syftar på den klassiska dikten ”I rörelse” av Karin Boye, den som fotbollens förbundskapten Tommy Svensson gjorde folklig under VM 1994.
Johansson vet att han vill göra något annat än assistera Roger Rönnberg i Frölunda.
Han vet dock inte vad.
Bestämmer sig först i sommar.
Resten av livet är ett vitt ark – klart det är spännande, utmanande.
Låt oss återkomma till det, låt mig även återkomma till alla läsarfrågor, för de var många, Pärs svar goda och uttömmande, och det blir bara dumt att knô in dem här.
Fråga/svar med skåningen från Osby kommer i annat inlägg. Hoppas ni är okej med det. Jag lovar det är värt att vänta.
Här istället annat intressant, som varför svensk hockey sprutar ur sig världsbackar just nu, men desto färre forwards av högsta kvalité.
Erik Karlsson, Oliver Ekman Larsson, Victor Hedman för att ta NHL, här hemma kommer Rasmus Dahlin, Filip Westerlund, Nils Lundkvist, Adam Boqvist – bara för att nämna några.
Pär Johanssons förklaring:
– Jag tror att spelsystemet som de flesta lag har ger backarna en möjlighet att göra saker med pucken och misslyckas. Jag tycker inte att forwards får samma chans.
** Backar får göra misstag, inte forwards?
– Vi förväntar oss att backar ska göra något med pucken, lösa situationen, lösa pressen, få hjälp av backkompisen, bli övertalig, två mot en, inte bara slänga iväg pucken. Säg att Rasmus har pucken i hörnet, han tappar den, det är lugnt, det finns många lager (mellan Rasmus och eget mål), ett här, ett där, en ytterforward kommer ner där, det är inte bra att tappa pucken, men samtidigt, det finns fyra lager, så han vågar göra det igen, tappa pucken, hålla på till han lyckas.
** Han vågar för att det finns täckning, en överenskommelse om att backa upp?
– Ja. Han vågar för att systemet finns. Flytta sedan upp situationen, till offensiv blå …
** … där ska du inte dribbla?
– Nä, det ska du ju inte, det säger man i alla lag. Och varför inte?
** För att det inte finns samma täckning, samma beredskap för misstag?
– Precis. Vi har byggt upp ett system där backar kan misslyckas utan att det, grovt resonerat, skadar någon. Så får vi fram de här backarna. Vi i Frölunda får fram Rasmus, Filip, (John) Nyberg, (Kristoffer) Gunnarsson, de vet att de får misslyckas, vi bänkar ju ingen för det, då kommer de fortsätta prova.
** Men forwards, de får inte tappa pucken på samma sätt. Det innebär?
– De får chippa ner pucken, jaga, och då får du fram forwards som åker supersnabbt i forecheckingen, supersnabbt i backcheckingen – utan puck. Men med puck? Allt flyttas ner, nere i sarghörnen försöker de, men hur ofta är du där?
** Lite för ofta ibland …?
– Jo, men de (forwards) får inte samma utmaning som backar får. Därför tror jag, och det är inget speciellt för Frölunda, att du får fram fler backar. I dag tittar ju inte skickliga unga spelare på Mats Sundin och Peter Forsberg, de tittar på Erik Karlsson, Oliver Ekman Larsson, Rasmus Dahlin.
Spelskickligheten har på något vis förflyttats, alltså.
Från forwards till backar.
** Samtidigt kan ju inte en forward börja dribbla på blålinjen utan täckning, det måste i så fall byggas upp ett system för detta, en beredskap för lite större offensivt risktagande. Eller?
– Precis. Men det får forwardstränaren göra …
Var så god, Johan Lundskog – pucken spelades just in i din zon.
Men tillbaka till backarna, alla kan ju inte spela som Rasmus Dahlin.
Frölunda tvingas värva till sig de tunga pjäserna, Mike Weber, Adam Pardy, till nästa säsong Viktor Ekbom.
** Kolla på en sådan som Christoffer Persson, han är fortfarande älskad av många fans här.
– Det förstår jag. Du måste ha en mix, du behöver bägge delar, och om man hårdrar, egentligen är det lättare att få fram tre, fyra ”Marre” (Persson kallas ”Marino”, därav ”Marre”) än tre, fyra Dahlin och Westerlund.
** Men det finns knappt några i juniorleden, väl? Eller Anton Sundin, är han lite som pappa Ronnie
– Lite. Och du har Leon Lerebäck.
** Han känns inte så biffig?
– Kolla här, Leon kan stå upp och ta för sig (Pär visar ett klipp där Lerebäck närmast blir påhoppad i en juniormatch och inte viker ner sig). Och vi har fått upp Gunnarsson. Nyberg … han har väl blivit en tvåvägsback. Men kolla Marcus Christensson som var här, han var stor, men det var trångt uppåt, så han åkte till USA för att spela juniorhockey.
Att det var trångt uppåt berodde, vill väl jag hävda, på att Frölunda – som många andra klubbar – lagt rätt mycket fokus på just spelskickligheten hos backar, men det är en annan femma, en annan diskussion, en annan gång.
Tillbaka istället till varför Pär Johansson slutar när treårskontraktet med Frölunda snart går ut.
Enkla svaret: han ville göra något annat, jagar nya erfarenheter att samla på sig till den dagen han känner sig redo för ett jobb som huvudtränare.
Om den dagen kommer.
Det kanske blir något annat.
Då har han i alla fall haft kul längs vägen.
Pär Johansson om hur han tänkt och agerat:
– Vi hade pratat förlängning, men innan det gick för långt så gick jag upp till ”Leche” (klubbdirektören Christian Lechtaler) och sa att jag ville göra något annat. Efter det har jag fått en del förfrågningar, men jag har sagt till mig själv att jag ska sätta mig ner och fundera på vad jag vill göra. Jag hade lite tid när jag var iväg med juniorlandslaget (U18) i USA, men …. jag kommer att vänta med att bestämma mig till efter säsongen. Skulle jag tappa något erbjudande på grund av det, då får det vara så. Men mitt fokus nu är att jag vill vinna ett guld till med Frölunda, det är det som är det roliga.
Pär har haft, och har, kul på jobbet, säger han.
Men tre år till, på samma ställe? Nä, nu var det nog.
– Jag förstår att Frölunda vill jobba med kontinuitet, men tre år, det är väldigt lång tid. För lång tid för mig.
Pär Johansson är utbildad polis, har fem år i yrket, jobbat inom flera olika fält (knark, fotbollshuliganer, bland annat), han var J18-tränare i Rögle (Oliver Lauridsen, Philip Larsen), assisterande tränare, huvudtränare och sportchef under sju år i Odense (Danmark), stack emellan med ett år i norska Stjernen, han var ett år i Mora som assisterande till succécoachen Jeremy Colliton, och nu har han snart jobbat i tre år med Roger Rönnberg, Robert Ohlsson, Johan Lundskog, Kristoffer Martin, Erik Lignell, Lechtaler och Fredrik Sjöström.
Släng in titeln som ”säkerhetsansvarig” när en av Pärs två bröder jobbade med olika events för Camp Sweden i samband med EM 2008 så har ni en rätt välfylld ryggsäck.
Men Pär vill fylla den med mer.
– Just nu är det nog resan som är mödan värd, det kan komma en dag när det är dags (för ett huvudtränarjobb), det kan vara redan i sommar, man ska aldrig säga aldrig, men när den dagen kommer, då ska min ryggsäck vara så full den kan vara, då ska jag vara så bra förberedd som jag kan vara. Men jag tänker inte stressa. Vill man jobba med hockey på så hög nivå som möjligt, så länge som möjligt, då tror jag det är bra att pröva på många olika saker.
Han brinner för hockeyn, Pär. Lämnade Odense där han fick vara lite allt-i-allo för att kunna fokusera mer på hockeyn i Mora, gick till Frölunda för att få förutsättningar att ännu mer grotta ner sig i det rent hockeymässiga, få stå på isen och gnugga detaljer med Filip Westerlund, Matt Donovan och de andra.
Jag får känslan att han inte är färdig med den sortens uppgifter.
– Huvudtränare? Mm, kanske någon gång, men jag är inte säker på att det är nu.
***
Ni träffar alltså Pär Johansson snart igen, han svarar på flera av era frågor, bland annat om varför de där ”musklerna” på backsidan kom in så sent, om det varit någon konflikt med Roger Rönnberg.