► Jag var helt begeistrad när jag såg Kanadas juniorer köra över Ryssland i JVM-semifinalen (5–0).
► Spelet utan puck. Det hårda arbetet. Viljan att göra allt för att vinna. Wow!
► Hoppas matchen går som instruktionsvideo i varje svensk förening, den bör ingå i grundutbildningen.
► I natt kan vi njuta igen. Finalen mot USA 03.30, utmärkt att se i efterhand till morgonkaffet.
JAG ÄR LITE allergisk mot det här med allt för starka slutsatser efter en eller två matcher. Att Sveriges juniorer klappade ihop mot Finland i kvartsfinalen ska förstås inte tas som intäkt för att allt är elände vad gäller utbildandet av unga, blågula spelare.
Det är det verkligen inte.
Lilla Sverige får fram ett stort antal skickliga lirare, det märks inte minst vid varje NHL-draft, ute i landet finns mängder med begåvade ungdomstränare som förtjänar stor respekt och dagligt beröm.
Men jag har en fundering:
Sverige är just nu väldigt bra på att fostra tekniskt skickliga spelare som är bra när solen skiner.
Men när det regnar i sidled? När det blåser nordanvind? När det är jobbigt och går emot? När lir inte räcker, när annat krävs?
Detta inte för att måla fan på väggen, jag skriver inte ens bokstaven F, men jag talade brett med ex-frölundaiten Anton Axelsson om den här typen av saker för något år sedan, och när jag såg Kanada slå Ryssland med 5–0, eller … fel, när jag såg hur Kanada slog Ryssland så började jag fundera igen.
Kanadas stjärnor jobbade häcken av sig i spelet utan puck. Ryssarna fick inte en sekund över, så fort Kanada blev av med trissan slet spelarna som djur för att få tillbaka den, backcheckingen var förstklassig, puckåtertagandet förnämligt, spelarna låg nära varandra, hjälpte varandra, grym disciplin utan lättsinnigt chanstagande, inte en jäkel fuskade med minsta lilla ”tråkig” detalj – och när väl pucken var i kanadensisk ägo fanns en rejäl, rörlig, attackglad offensiv bäst beskriven som pang-pang.
I Sverige är vi jättebra på att få fram Erik Karlsson-typer, John Klingberg-typer, det det kommer dahlinare och boqvistar och söderströmmar … bland forwards slickar vi oss om munnen åt spelare som Lucas Raymond och Alexander Holtz.
Och när Nils Höglander lyckas med ett lacrosse-mål (obegripligt nog kallat Zorro här) så får hela Hockeysverige multipla glädjeorgasmer.
Missförstå inte – gott så, verkligen gott så. Med teknik och spelskicklighet (och god skridskoåkning) kommer man långt i dagens allt mindre fysiska hockey. Men sporten handlar fortfarande om att vinna, och ibland funderar jag:
Lär sig dagens unga, svenska spelare nog om det?
Finns det parallella spår, att utvecklas som individ men också som lagspelare?
Läggs det nog med fokus på attityd, lärs det ut att göra precis allt för laget snarare än att komma med i en youtube-video, poängteras det att för kunna vara så där skön med pucken så måste man också kunna spela så tufft och rejält att man a) kan vinna duellen längs sargen och b) behålla pucken och skaffa sig nödvändigt utrymme?
Sådana tankar finns i min skalle. Men jag kan vara på fel spår. I så fall är ingen gladare än jag.
Lucas Raymond visade mot Finland att han har den där tuffheten, han tände till, blev lite grinig, lite som när lille Ryan Lasch någon gång blev förbannad och till och med tacklade på öppen is.
Det handlar så mycket om det. Attityd. Förståelse för vad som krävs. Närkamper vinns inte bara på fysisk styrka – det handlar i lika hög grad om inställning och vilja av typen ”Inte en chans i helv*te att jag förlorar den här duellen!”
Kanada hade allt detta i JVM-semifinalen, visade förståelse för att om man inte gör jobbet maximalt så spelar det ingen roll hur tekniskt skicklig man är; för att få chansen att visa hur bra man är med pucken behöver man kunna vinna den och skydda den.
Det är det jag menar med att spela bra hockey även när solen inte skiner.
Att stora landet Kanada har ett helt annat urval av spelare kommer vi aldrig åt, det är verkligen inte det som är min poäng, att ett Sverige utan sina två toppcentrar åkte ut mot ett bra Finland är i sig inget att gnälla över.
Men för två år sedan blev det JVM-stopp mot Schweiz i kvartsfinal, jag minns att den gången, när det inte räckte att lira sig fram till chanser, så hade Sverige inget motvapen. Lite som genomklappningen mot Finland i år, när det ”vanliga” sprack så fanns inget annat.
Är jag snett ute? Övertolkar jag? Det är förstås möjligt. Men även om så är fallet så hoppas jag Kanadas sätt att spela hockey i JVM finns med i instruktionsfilmer hos varje svensk ungdomsförening i framtiden.
I morgon bitti går jag upp tidigt för att se finalen (Viaplay, TV6, nedsläpp 03.30) mot USA i efterhand. Sannolikt kommer även den matchen vara klockren som undervisningsvideo.
JVM✅
Final✅
Derby✅Det blir inte mycket hetare än så här! 🔥🙌 pic.twitter.com/TSZr3bSbbw
— Viaplay Hockey (@ViaplayHockeySE) January 5, 2021
***
