► Hockey är verkligen världens häftigaste sport.
► Lucas Raymond, Elmer Söderblom och de andra svenskarna höll säkert inte med i natt efter det snöpliga JVM-uttåget mot Finland, men … en vacker dag kommer de över det här också.
► Snart blir det ruskigt spännande att se vad Raymond och Söderblom presterar i Frölundas dress. Framför allt Söderblom sett till hans uppsida. Kanske kan killarna komma hem med revanschbegär och förvandla det tiill något bra?
DET HÄR KÄNDES som en svenskkväll efter Lucas Raymonds 1–0 och Elmer Söderbloms magiska 2–0 (tänk att mellan benen-varianten gick hem igen!).
Så tummades bara lite, lite på detaljerna efter första vilan, Finland började vinna lösa puckar, fick hugg, fick tro – och Sverige bara dog.
Dog.
Totalt.
Verkligen.
Slutade se ut som det kompakta lag vi såg första 20, spelarna blev passiva, ängsliga eller trötta, jag vet inte, men kontentan var att (nästan) alla lämnade över ansvaret till någon annan, hoppades att det här skulle lösa sig på något vis.
Men det gjorde det förstås inte.
Att det inte stod 2–2 redan i andra perioden kunde Sverige tacka en vaken coach’s challenge (offside) för.
Att Finland inte gjorde 2–2 förrän efter 51.04, att 3–2 inte kom förrän i slutminuten – det var Hugo Alnefelts förtjänst.
Det fanns absolut inget att invända mot finska segern, laget med piggast ben, bäst förmåga att ta sig ur egen zon, komma samlat, vinna närkamper, passa pucken till medspelare i fart – det vann.
Jag är ändå fascinerad över hur det kan svänga så här.
Snacka om att hockey är en häftig sport.
Så mycket sitter i skallarna, för inte kan det väl ha varit benen som knäckte svenskarna? Varför skulle Finland orka mer?
Visst saknade Sverige sina två bästa centrar, men det här laget (utan William Eklund och Karl Henriksson) visade hög klass mot Ryssland, gjorde det igen första 20 mot Finland.
Sedan … rakt in i väggen. Det ska förstås inte få ske i en VM-kvartsfinal.
En mer rutinerad coach än Joel Rönnmark hade nog tagit timeout redan i andra perioden (nej, inte alla coacher) för att markera allvaret, poängtera att det är viktigare att ta röd linje, få ner puckar djupt än att åka och såsa i mittzonen.
Å andra sidan kanske det inte hjälpt.
Mycket möjligt att Finland varit för bra oavsett.
Och det blir bara löjligt att lasta Rönnmark och övriga i ledarteamet, de vikarierade på en högre nivå än någonsin, och här borde ha funnits spelare som klev fram.
Det gjorde det inte.
Lustigt ändå, på förhand snackades det om de fyra superbackarna, om defensiven som Sveriges styrka, men … tja, så blev det ju aldrig.
Tobias Björnfot imponerade på mig, Philip Broberg var bra i inledningen, men han måste ha spelat (fot)skadad, för sedan tog han lika slut som många andra..
Det såg nästan komiskt ut när Finlands Roni Hirvonen satte 3–2 med 25 sekunder kvar. Fyra svenskar med raka ben orkade knappt röra sig, Hirvonen och hans kompisar for omkring som hade de raketmotorer jäms med skridskoskenorna.
Skräck för att förlora, skräck som förlamade?
Bara att orken tog slut mot ett bättre lag?
Svårt att veta när man sitter åtta tidszoner bort, men en löjligt fascinerande hockeykväll var det.
Nå, när JVM är över flyger lagen hem, Frölunda och dess fans kan i alla fall glädjas åt detta:
Elmer Söderblom har verkligen slagit igenom på världsnivå. Bland juniorer, nota bene. Nu blir det spännande att se vad han kan göra mot seniorer i SHL. Det är en helt annan sak, alla bör verkligen inse det, men det självförtroende Söderblom kommer hem med ska inte underskattas.
Tror ni Roger Rönnberg spelar Söderblom i power play?
Hur låter det här inne om han inte …?
Lucas Raymond gjorde sin bästa match när det gällde som mest, han och Theodor Niederbach (stark turnering!) bar en kedja där Alexander Holtz tyvärr bidrog för lite.
Raymond var tuffare, kaxigare den här kvällen, föll tillbaka han också (ful crosschecking över höftbenet plus en puck över munnen gjorde nog sitt till) men visade nog för att det ska bli kul att följa 18-åringen i Frölunda när han hunnit landa mentalt.
Nå, den kväll som började med ett fint Raymond-mål och ett läckert Söderblom-dito slutade med svenska tårar och finsk glädje.
Igen: det fanns absolut inget att säga om att Finland vann. Bästa laget till semi.
Men – är man det minsta intresserad av idrottspsykologi så kan man fundera lite över vad som egentligen hände i den svenska gruppen.
***
Enormt starkt av en söndergråten Philip Broberg att komma ut till mixed zone och försöka hulka fram svar på olika Viaplay-varianter av frågan ”Hur känns det?”
Jag kände, precis som när Joel Rönnmark strax före försökte hålla tårarna borta:
”Släpp honom, varför förlänga tortyren?”
Kaptenen visade karaktär. Hoppas den där foten läker.
