1. VO max mäts vetenskapligt via syreskillnaden in- och utandningsluften, misstänker Frölunda använder sig av enklare metod, det man brukar kalla testvärde, använder sambandet mellan en viss belastning på cykeln (antar det man använder) och hjärtfrekvens. Är ett hyfsat mått på ”kondition”, man använder inte förstår jag vo/vikt, bättre mått om man skall åka skidor eller springa, men nu handlar ju det om att spela ishockey.

2. Funderar på om spelarna tillåter sig någon period (några dagar… ngn vecka…) med total avkoppling. Borde det inte vara obligatoriskt? Vila är väl en viktig del av uppbyggnad? Allt för hård träning under sommaren kan väl göra mer skada än nytta när hårdkörningen börjar? Tänker att det kan skapa stress också… typ att ungarna ”måste” kunna skriva när de börjar skolan. Visst, de tycker att det är kul att lära, men att leka och att vila är också viktigt.

   • Förstår mycket väl. Lite grand så talade Noah Hasa om det i den här texten: https://rakapuckar.com/pa-mandag-borjar-det-pa-riktigt-men-det-ar-ett-365-dagarsjobb/

   • Träning=avkoppling! Pysslar man med elitidrott måste man tycka det är kul att träna! Vila är något annat.

3. På min tid i lumpen (1971/72) och för att kunna erhålla då iaf. det s.k. ”Fältidrottsmärket” (ganska så prestigefyllt) – krävdes det bl.a. ett prov (av många andra) och vilket bestod utav att kunna springa 10 km under 50 min. Och då heller inte i vilken utrustning som helst. Det skedde med grova marschkängor på och en grå bomulls uniform (byxa med rock) + med ett brett bälte runt om rocken. Denna utstyrsel användes annars i normala fall speciellt vid vapenrengöring.
   Vid en kalkylering med talen 3 km på högst 11 min. och 15 sek.
   Så för 10 km blir det 37,5 min – om nu Frölunda spelarna händelsevis skulle ha den extra ytterligare uthållningen för ett sådant förlängt lopp – visserligen med valfria välpassande joggingskor, shorts och T-shirt.
   * Minns första gången när vi soldater skulle testas den gången för detta prov (10km på inte mer än 50 min över) och befälet hade före tydligen snitslat banan (skogsterrängen) helt galet och när många av oss äntligen kom i mål, så hade ingen klarat den stipulerade tiden – för det visade sig att vi hade ju sprungit gott o väl mer än 11-12 km.
   Snacka om att vi beväringar (trötta och svettiga) var ursinniga och jätteförbannade på befälet den gången och åtminstone vid just detta tillfälle höll de sig i varje fall ganska så lågmälda. 😉

   • * Bör kanske tillägga att vid andra försöket så klarade jag det – på marginalen.

4. Raka puckar: Chris Abbot synade bluffen, och Andre tillbaka i hv71.

Det går inte att kommentera detta inlägg