►Vad är det som Jacob Peterson ska jobba på för att bli en ledande SHL-center? Varför stod det 71 på hans kind som liten? Vad oroade honom förra vintern?
► I en lång intervju med Frölundaprofilen får ni svar på detta – och mer.

Jacob Peterson började tvivla på sig själv under förra säsongen:
– Då känner man: ”Fan, har jag inte det där i mig längre?”
Nu är Frölundacentern mycket mer positiv, kroppen är hel, och han vet precis vad som behövs för att bli den där ledande spelaren i SHL.

SÄSONGEN TOG SLUT när knäet gick sönder i sjätte kvartsfinalen mot Timrå. Den började med lång rehab efter en axeloperation, fortsatte med sen start i Rögle, med allt mindre förtroende och istid, med adjö och flytt till Frölunda, med små steg framåt – och så då nästa smäll:

Knäskadan uppe i Medelpad.

När spelet allt mer började stämma.

Säg så här: säsongen 24/25 kvalar då inte in på Jacob Petersons tio i topp-lista.

– Absolut ett utmanande år, säger han och ler lite åt eländet.

Skadan var tung för Frölunda som tappade sin toppcenter. Den var förbaskat olycklig även för Peterson som allt mer kände att spelet började sitta efter tre år med annan sorts hockey i Nordamerika.

– Absolut. Det kändes som att jag hade kommit in i det mer, byggt upp självförtroendet, byggt upp ryggmärgsbeteendena i svensk hockey, minns den snart (juli) 26-årige skaraborgaren.

Knäet mår bra i dag, axeln är helt okej, det är en glad och förväntansfull Jacob Peterson som slår sig ner i en soffa inne i Frölundaborg. Det är ändå intressant att blicka bakåt en stund, det ger en bild av hur Peterson vill komma framåt.

** Hur ser du i dag på det där ”utmanande året”, det som inleddes i Rögle och fortsatte i Frölunda?
– Jag hade en axeloperation, samtidigt försöker jag att inte skylla på något sådant, jag vill kunna spela och få ut allt ändå, tittar mig själv i spegeln det första jag gör. Men förutsättningarna var inte hundra procent, det var de inte. Visst, jag hamnade lite efter, men jag var ändå hel när jag väl spelade. Svårt svara på vad som inte … jag vill få ut mer, det klickade inte riktigt. Men som jag sagt tidigare, inget emot Rögle, det var en bra tid så, men jag kollar mig själv i spegeln, jag sätter allt på mig själv, jag vill utvecklas mer, vara en ledande spelare i SHL. Jag får utvärdera och försöka bli bättre till i år. Det ska bli väldigt skönt att få en hel sommar.

** Det måste ändå betyda mycket, att kunna träna fullt, komma maximalt förberedd?
– Ja, det gör det. Och nu har jag spelat ett år i svenska hockeyn, kommit in i det.

––––––––––
Fem veteraner i Frölunda – åsikter, tankar? LÄS MER HÄR.
–––––––––

** Berätta om den utmaningen. Var det en större omställning än du trodde? Bara tre år i Nordamerika, men …
– Tre säsonger hockey blir ändå en del. Man utvecklas som spelare, man lär sig att spela efter den spelstilen. Det är mindre rink, det blir mindre åka, mer ligga rätt, fatta besluten en sekund snabbare för att det blir tajtare. Så kommer man till SHL, det minns jag att jag tyckte att jag hade problem med i början, till skillnad från när jag var här så slängde man iväg pucken lite. Eller slängde i väg, men i Nordamerika handlar det mer om att … tar man röd och det är lite tajt, då placerar man pucken och så åker man på det. Det är spelstilen. Här i Sverige vinner man mer på att hålla i pucken en extra sekund, vara kylig, kanske åka in med den och i så fall vända bak.

** För att det finns så mycket mer is här?
– Ja, exakt. Det har man mer utrymme till i Sverige. Det var något jag tyckte att jag gjorde bra innan jag åkte över men som inte satt riktigt i ryggmärgen i början (efter hemkomsten). Då känner man: ”Fan, har jag inte det där i mig längre?”, och så tänker man lite.

** Du syftar på bedömningarna, när du ska hålla i pucken, när du behöver lägga ner den, sådana saker?
– Ja, exakt. I Nordamerika, 95 procent av gångerna så lägger man ner pucken för att det är så pass tajt, du får två på dig hela tiden, och då vet de andra anfallarna att pucken ska ner, annars är det fel, och då går man ju på det. Det tyckte jag var största skillnaden. Det tog tid att komma in i det.

Ju längre tiden i Frölunda gick, desto mer började Jacob Peterson röra på sig, hitta rätt. Då kom knäskadan.

** Hade du kunnat spela om ni gått till final?
– Jag hade absolut velat testa, men … svårt att svara på. Chansen hade funnits. Men vi kom aldrig så långt i testerna.

Här och nu mår knäet bra, så även axeln, Jacob Petersons kropp tillåter tuff träning, det ger honom en bra känsla inför nästa säsong:

– Det ska bli skönt nu att få en hel sommar, nu är det inte så mycket runt om heller, nu har vi flyttat till Göteborg, man kan släppa det, man är tillbaka i Sverige, van vid det, kan släppa det.

** Bilden av dig i Frölunda förra säsongen var den här: bra defensivt, ansvarstagande och trygg center – men det fanns betydligt mer att ge offensivt. Håller du med eller är det elakt?
– Absolut inte, jag håller med dig, jag vill bidra offensivt, det är en av mina styrkor. Det är något jag kikar på för att få ut mer. Det jag själv kommit fram till är väl orken. För det är ändå … spelet i i Nordamerika är annorlunda, du åker inte lika mycket, åker inte hela tiden, det är mindre is. Mer start/stopp, mer snabbare byten. Det känns skönt att få en hel sommar, att jobba upp konditionen så att jag har orken att ha ett långt byte i egen zon men även ha trycket upp. Säg att man är fast i egen zon i en 35 sekunder, då upplevde jag själv att ”Fan, jag har inte riktigt orken att få ut det i anfallszonen också.”

** Då vågade du inte ta de där offensiva initiativen?
– Nej, exakt. Så det jobbar jag extra på, att komma tillbaka till det. Då tror jag man kan ha det där trycket i anfallszonen också. Inte att jag hade jättedålig kondition, mer att lägga till lite. Det sitter ihop med att det är annat spel (i Sverige). Det blir längre åkningar, då måste man ha orken.

Jacob Peterson var i vintras tydlig med att han inte hade något negativt att säga om Rögle, trots att det blev som det blev i nordvästra Skåne. Inget har förändrats här. Samma resonemang, samma citat om att ”se sig själv i spegeln” och eget ansvar. Men – att spela i Frölunda, klubben han kom till som tonåring, det är något annat. Tydlighet gäller även här. Att Peterson 2020 tvingades lämna Frölunda för att få fart på utvecklingen i Färjestad, det har inte förändrat något.

– Nej, det är bara goa känslor. Frölunda … det känns som att komma hem. Jag har ju varit Frölundafan sedan barnsben, brukade åka hit och kolla, det har alltid varit klubben i hjärtat. Det är här jag spelat stora delar av min hockeykarriär, så känslorna finns – absolut.

En annan skaraborgare, Filip Cederqvist, har berättat hur han som liten spelade hockey på gatan hemma i Skara iförd en Tomi Kallio-tröja. Jacob Peterson har liknande minnen från uppväxten i Lidköping:

– Jag har en bild när jag sitter och har målat 71 på kinden. Kallio var min favorit, jag tittade alltid på honom. Vi åkte säkert minst två, tre gånger med familjen (till Göteborg) och kollade när jag var yngre. Det tyckte jag var hur coolt som helst. På så sätt är det mycket roligare att spela i en sådan klubb.