► Kalle Larsson är en av Frölundas främste hockeyexporter någonsin. Området Frölunda, alltså.
► 40-åringen är GM och president i Dubuque Fighting Saints, en av de stora juniororganisationerna i USA, och han får ideligen NHL-förfrågningar.
► – Jag har mitt drömjobb, fastslår Larsson.
► Ett som han aldrig ens drömde om, lustigt nog.

DEN KORTA VERSIONEN för den som så önskar:

## Kalle Larsson sökte lyckan i USA som 19-åring, via inlinehockey fick han chansen att spela juniorhockey och gå på college.

## Larsson hade sedan bra, välbetalda jobb inom management consulting men han brann enormt för hockeyn, jobbade sig tillbaka, via coachjobb på sitt gamla college kom han in i stora juniorligan USHL, gick ner rejält i lön men fick chansen att göra det han älskar och driver i dag Dubuque Fighting Saints, en Iowaklubb som är en maktfaktor inom amerikansk juniorhockey.
Arenan tar 3000, spelare och ledare är hjältar i den lilla (60 000) staden, klubben draftar (på NHL-vis) och lockar primärt till sig spelare som sedan har för avsikt att gå på college – som förre Frölundamålvakten Erik Portillo (bilden till höger).

## Sju år i Dubuque, GM of the year 2019, NHL-klubbarna hör titt som tätt av sig med förfrågningar om fina scoutjobb, men Larsson är på väg att förlänga (fyra år) med Fighting Saints – för att han ”trivs så jäkla bra.” Trots att NHL-klubbar ofta hör av sig.
– Det måste kännas rätt. Jag är så jäkla petig, trivs så bra, kan anställa vem jag vill, jag har mitt drömjobb. Jag förstår att jag inte kan gå härifrån och bli NHL-GM, men jag lämnar inte för att bli scout. Ett riktigt bra erbjudande, jag skulle snacka om det – men det (NHL) är inget jag söker. 

## Gift med Olja från Belarus, två trespråkiga (!) barn, bor i Chicago, älskar Sverige, men ser sig inte flytta hem.
En self-made man, på så vis har han killen från Frölunda uppfyllt den amerikanska drömmen.

***

VI SES NÄR Kalle Larsson är hemma på några veckors Sverigebesök. Hälsa på föräldrarna. Dricka svenskt kaffe. Vårda rötterna.

Uppvuxen i Frölunda, hockey i Järnbrott och Mölndal, det finns en del att minnas. Och filosofera över. Så mycket har hänt sedan Larsson dagen efter gymnasieexamen 2001 flög till USA för att via hockeyn försöka få ett scholarship på college, den vägen skaffa sig en bra utbildning och jobb.

– Jag funderar jättemycket på hur livet blev, speciellt nu när man är äldre och har barn. Jag gick förbi min gamla skola nyligen och … jag tänker mycket på det, tycker det är viktigt att tänka på det, säger Larsson och fortsätter spontant:

– Hade någon sagt till mig när jag var 18 år att jag skulle driva en av Nordamerikas bästa juniorklubbar, kunna anställa folk som jag tycker om att arbeta med – då hade jag bara garvat.

Diplomat fanns på listan över vägar i karriären. Kanske jobba för FN. Därav statsvetenskap som ämne på Lawrence University.

Hockey?

Jobba med?

Det går väl inte?

Tänkte unge Larsson.

– Jag trodde inte det var möjligt. Hur gör man det? Måste man inte vara son till en NHL-spelare?

Nä, man måste inte det. Ibland räcker det med en sjuhelsikes passion, ha en fru som accepterar att dra in degen när mannen hoppar på låglönecoachingjobb för att få in en fot i branschen, själv kuska USA runt för att se hockey, scouta spelare, vara beredd att sova några nätter i bilen för att nå sitt mål.

– Jag är ju hockeynörd, totalt besatt, säger Larsson uppriktigt.

## Ett år i Kanada som inlinespelare.

## Ett år i amerikanska juniorhockeyligan CEHL med Daytona Gems, Ohio.

## Fyra år på Lawrence University, Wisconsin, praktik på svenska konsulatet i Chicago.

## Tre år med bra jobb inom management consulting, Proctor & Gamble i Cincinnati, Ohio, Merrill Lynch i New York.

Här kunde hockeydelen av Kalle Larssons liv mycket väl ha tagit slut. Istället kommer vi tillbaka till den där besattheten, nörderiet, passionen.

Larsson minns:

– Första jobbet var i Cincinnati, tjejen bodde kvar i Chicago, vi hade träffats på college, hon är född i Minsk men kom till USA som utbytesstudent. Jag hade ett jobb, tjänade pengar, det var bara ett jobb, jag tänkte: ”Kanske är det så livet är.” Men Cincinnati hade ett lag i East Coast Hockey League, Cyclones, och jag var på alla deras matcher, kände alla spelarna. Plötsligt ringde Lawrence out of the blue, det var min gamla tränare: ”Du är som är överallt och ser på hockey, vi träffar ju alltid dig när vi är ute – kan du inte komma upp och jobba för oss?”

Sämre betalt, visst – men det var ju hockey, en biljett in i världen Larsson älskade, levde för.

Nästan fyra år senare var det dags för nästa utmaning. Så dags hade var Olja och Kalle gifta, hade fått så kallade green cards (permanent rätt att arbeta i USA), därmed slapp en ny, potentiell arbetsgivare pynta för arbetsvisum.

Sioux City Musketeers i juniorligan USHL var sportsligt sett ett steg upp från collegehockey på division III-nivå.

Ekonomiskt … det bar nedåt igen.

– Det var halva Lawrencelönen men jag sa till min fru: ”Jag måste ta det här, måste köpa in mig på marknaden. Jag vet att jag är bra, men jag är en nobody. Du får dra in pengarna ett tag.”

På Lawrence University hade Kalle Larsson varit assisterade coach och associate coach.

Med Sioux City Musketeers tog han första steget in på den väg han verkligen ville vandra: jobba inom management, utanför isen.

– Det var en grymt bra utbildning, säger Larsson om tiden på Lawrence:

– Det finns ingen GM där, du får bara ha X antal anställda, så jag gjorde allt, slipade skridskor, rekryterade spelare, var academic advisor, bokade resor, beställde utrustning …

I Sioux City, Iowa, blev Larsson assisterande general manager, fick jobba med det han brinner mest för och som blivit hans grej: scouting, spelarrekrytering, lagbyggande.

Lönen? Så där.

Resurserna? Enorma.

– Jag tjänade knappt något men flög överallt, runt hela USA, världen, såg säkert 400 matcher om året.

Ett och ett halvt år senare värvades göteborgaren till Dubuque Fighting Saints. Ännu ett steg upp. Den här gången även lönemässigt. Larsson:

– Samma liga, men Dubuque är en toppklubb jämt. Vi har gått till slutspel elva år i rad, ingen annan har gjort det mer än fyra. Jag gillade Sioux City, jättetacksam för chansen, men det var som att gå från ett familjeföretag till att jobba på bank.

Titeln: director of player personnel.

Uppgiften: ansvarig för draftandet av spelare, bygga nya lag år efter år. Tuff uppgift eftersom de unga killarna (majoriteten ska till college) stannar en rätt kort tid och inte är kontraktsbundna; ju bättre de spelar desto tidigare hugger universiteten.

Verkligheten: fortsatt en väldans massa resande.

– Så. In. I. Helvete. Mycket.

Larsson skrattar och drar en kul, beskrivande historia:

– För två år sedan checkade jag in på Holiday Inn, jag är nästan aldrig där, jag är en Marriott-kille, men så fick jag höra: ”Mr Larsson, congratulations, you’re now a gold member.” Då är det min backupkedja – men jag var guldmedlem även där …

I dag är Kalle Larsson general manager för Dubuques kämpande helgon sedan flera år, nyligen även utnämnd till president of hockey operations, framgångarna har avlöst varandra, och när svensken går in på sitt åttonde år är han den USHL-GM som suttit lägst, han är aktad, respekterad och … tja, det var det där med drömjobb, ni vet.

Långt från diplomati och FN. Kanske. Eller inte. Väldigt mycket mänskliga relationer även för den som ska driva en stor hockeyorganisation.

** Berätta, Kalle – vad gör en GM för Dubuque?
– Allt möjligt, mycket handlar om spelarrekrytering, det är väldigt viktigt. Vi har en scouting staff på åtta scouter, jag kollar dem, vilka de tittar på, hanterar draftlistor, sköter internationella relationer, till exempel om en svensk kommer över, förhandlar med klubben om övergångssumma, det kostar att lösa ut en spelare från förbundet.

** Stoppar inte där, va?
– Nej, allt på hockeysidan också. Är det en materialförvaltare som flyttar vidare, då ska jag sätta in annons, intervjua kanske 15 materialare, förhandla kontrakt med mera. Och vi blir av med tränare hela tiden, de ska ersättas. Jag måste hålla koll på allt. Varför draftar vi de här? Hur går det för de som vi draftat men ännu inte tagit in, som är kvar i sina klubbar? Hur spelar vi hockey? Men väldigt mycket av tiden går till relationer med agenter, och då snackar vi de stora som Pat Brisson och Allan Walsh.

Familjen Larsson bor i Chicago, Illinois.

Jobbet i Dubuque, Iowa, är en tretimmars bilresa bort.

Det går att sköta på distans, Kalle försöker vara hemma måndag till onsdag, ibland måndag till torsdag, hos frun Olja samt barnen Alex, snart 7, och Victoria, fyra och ett halvt.

Resten av tiden, i alla fall under säsong, tillbringas i Dubuque eller på resande fot. Mycket av det sistnämnda, det har ni förstått.

– Det är en livstil, Dubuque Fighting Saints och familjen är det jag lever för. De gör också det, barnen tycker det är kul att följa hockeyn, ibland     tar jag med dem och Olja till Dubuque.

** Händer det att du funderar på hur livet varit om du hållit fast vid planerna på att bli diplomat, jobba för FN, ha mer av ett vanligt jobb? Vad som hänt om inte din gamle tränare på Lawrence University ringt, alltså.
– Jag är en deep thinker, jag tror det är hälsosamt, jag tänker mycket. Klart det kan vara tufft för familjen, jobbet jag gör är väldigt krävande, jag har svårt att koppla bort det, ringer det tolv på natten så svarar jag. Det är möjligt att jag haft ett bättre familjeliv (med ett vanligt jobb). Men – jag älskar ju detta! Jag gillar inte att ha semester, värsta jag vet är att åka till Florida med familjen, oroa mig för dålig täckning …

För några låter det där kanske hemskt, för en del av oss är istället igenkänningsfaktorn hög. Och faktum är att med årens lopp har Kalle Larsson fått mer tid för familjen.

– Jag är smartare när jag är ute på turneringar, är inte i rinken 09–20 torsdag–söndag, kanske är där en och en halv dag. Och sedan finns InStat, du kan se (i datorn) varje byte en spelare gör, behöver inte se hela matchen.

Livet blev rätt gott för Frölundakillen född 1982, han som inte var bra nog för att komma in på hockeygymnasiet med årsbarn som tvillingarna Lundqvist, som istället bordade ett USA-flyg för att se om hockeykunnandet i alla fall kunde leda fram till en bra utbildning.

Resten är, som det brukar heta, historia. Ni har just fått den.

Till sist, vad var nu det där med trespråkiga barn? Jo, både Alex och Victoria – utöver engelskan – förstår och pratar svenska eftersom Kalle håller språket igång. Dessutom behärskar de mamma Oljas ryska rätt bra.

I princip växer de alltså upp med tre språk.

Snacka om bra start i livet.

Gillar ni texten? Dela den!

Använd gärna era sociala medier, ge andra chansen att upptäcka rakapuckar.com. Ju fler som läser desto större chans för sajten att få ett långt liv. Gillar ni läsningen här inne hjälper ni alltså er själva genom att trycka på någon av dela-knapparna som finns under varje text.

Följ på Facebook så får ni veta när en ny text ligger ute.

Följ på Twitter av samma anledning

Följ på Instagram för bilder och "stories."

***

I nästa text får ni mer om juniorligan USHL, för vilka svenskar den är ett bra alternativ, hur NHL ser på att deras draftade spelare tar den vägen in på college, vilka superstjärnor som står bakom Dubuque Fighting Saints, med mera, med mera.

Är det sommar så är det.

Tid finns väl att läsa, hoppas jag.