► Hockey föder passion. Underbart! Men precis som inom politiken är det farligt när känslor snarare än förstånd styr.
► Målvakters säkerhet får inte offras på ”Vi vill ha fler mål i svensk hockey”-altaret.
► Däremot måste SHL skapa tydliga regler för hur mediekuben ska användas. En annan fråga, det. Men mycket viktig.
PÅ ENA SIDAN staketet i målgårdsdebatten står de som tycker målvakter har det alldeles för bra, som glömt alla hjärnskakningar för några år sedan, som tycker det ska till enormt mycket innan en målvakt ska anses störd. ”Fler mål” är stridsropet, som vore detta det enda en hockeypublik vill se (och snygga mål ska visst ha en gräddfil).
På andra sidan staketet står de som vill minimera domarnas behov av att tolka regler, bedöma situationer, de vill skriva om regeln så att varje skridskospets, varje klubbspets i målgården när mål görs betyder att detta ska dömas bort. ”Tydlighet, konsekvens”, är nyckelord.
Dessa båda grupper tycks stå lika långt ifrån varandra som Stefan och Jimmie, som svensk media och Trump, som … tja, ni fattar.
I mitten finns jag, en trist jävel som tydligen för en gångs skull hamnat i lagomfacket (de som känner mig tror inte det är sant), som förstår och gillar att målvakter skyddas men inte tycker att mål ska dömas bort om det görs till höger när en tiondels grilla är till vänster – eller om en spelare bara råkar nudda, inte slår, målvakten med sin klubba.
Jag är fullt medveten om att min mellanväg kräver tolkning. Men i en majoritet av fallen bortdömda/godkända mål är det faktiskt inga konstigheter.
Som i går, Skellefteå–Rögle, semifinal 4.
Oscar Möllers mål – givet att ta bort.
Joakim Lindströms – givet att behålla.
Om man inte låter sig styras av känslor, påverkas av vilket lag man håller på, det vill säga.
Mitt främsta argument till ”Vi vill ha fler mål”-folket:
## Börja med att samma regelbok ska gälla framför mål som ute på resten av isen, att crosschecking döms för, att ”boxa ut”-interference döms för. Jag lovar, det blir fler mål – utan att målvakters säkerhet tummas på.
Mitt främsta argument till ”Inte en skridskospets i målgården”-folket:
## Visst, jag förstår konsekvens-tänket, men det känns inte vettigt att ett mål ska tas bort utan att målvakten var det minsta störd. Risken är att det drar lite av ett löjets skimmer över sporten, att det går för långt, att nära på varje mål måste kollas.
Någon gång kan man förstås känna att ”Hm, blev målvakten inte störd ändå?”, något som till exempel Viaplay-experten Erik Granqvist hävdade vid Leon Bristedts mål i helgen. Erik resonerade klokt utifrån sin långa erfarenhet som målvakt och målvaktstränare.
Men oftast, om man inte låter känslor och lagsympatier styra, så går det utmärkt att förstå nästan alla domslut.
Summa summarum – jag tror det är så bra som det kan bli för tillfället. Inte perfekt, livet är ju aldrig det, men så bra det kan bli.
En annan sak förstår jag dock inte alls, nämligen denna:
Varför har SHL låtit det gå så långt att hemmalagen kan avgöra om en kontroversiell situation visas på mediekuben eller ej?
Domarna får ju ta hjälp av kuben när de misstänker det större straffet, men om inga bilder visas – då är de bakbundna.
När tror ni hemmalaget väljer att visa repriser?
Japp, när en av bortalagets spelare gjort något fult.
Här behöver krav ställas från nästa säsong så att domarna alltid får tillgång till bilder, eller att lagen har rätt att utmana och påkalla uppmärksamheten hos domarna så att dessa kan åka till sekretariatet och via situationsrummet se över aktuell situation.
Så som det är nu – så kan det inte fortsätta.
***
För den som orkar ännu mer, här några ytterligare rader:
Stefan Hedlund, Skellefteåtränaren som enligt Expressen vill förändra målgårdsregeln, är en del av ”Vi vill ha fler mål”-gruppen, hans resonemang belyser det jag ovan tog upp om problemet med att vara känslostyrd:
– Det är viktigt att vi försöker få fler mål i svensk hockey. Alla vill ha fler målskyttar så att vi kan bygga ligan och produkten. Vi ska inte söka videobedömningar för att det inte ska bli mål. Det är ett bra ämne att lyfta.
Alltså, skit i om målvakten är störd eller inte, fler mål, bara så kan SHL bli populärare.
I alla fall när Skellefteå gör mål. För … det där målet av Rögles Leon Bristedt i semifinal 2, det ville ju Skellefteå haft bortdömt.
Hedlund fortsatte i Expressen:
– Det måste bli rätt, och låt det då ta den tid som krävs, så att det inte blir som vid vårt mål där nere (Ängelholm).
De här videobedömningarna som förut inte skulle ”sökas”, plötsligt skulle de ”ta den tid som krävs.”
Ni ser ju. Svårt att hålla sig för skratt. Men man säger inte de smartaste av saker i affekt. Tro mig, jag säger massor med dumheter.
Så … lugn, alla Skellefteåfans, jag vill verkligen inte åt Stefan Hedlund, det verkar vara en hyvens karl, synnerligen charmig i intervjusituationer, men det är alltså så här det blir när känslor tar överhanden.
Debatten är för viktig för det.
På Twitter (till vänster) gick förre stjärnspelaren Jonathan Hedström i gång, reglerna borde ändras så att mål av Möllers typ godkänns, och en följare slog till med det fullständigt vanvettiga argument som man ofta ser:
Målet var så snyggt att det borde ha godkänts.
Åh, herregud …
Ja, Jonathan Johnsons förarbete var magnifikt.
Ja, det var synd om honom att han inte fick bli lite av matchhjälte.
Men det var Jesper Frödén som förstörde för Johnson, inte domarna, inte regeln.
