► Visst vill ni veta mer om Frölundas konkurrenter?
► Här, i del 1 av ett långt epos, får ni initierat material – plus mina tankar.
Upptaktsträff på tisdag, redan här får ni bättre koll på alla SHL-lag. Med hjälp av vänliga, skickliga kolleger i landet kikar vi närmare på lagen som Frölunda ställs mot i vinter.
Vi börjar bakifrån, från Örebro till Malmö.
PÅ TISDAG ÄR det den årliga upptaktsträffen, nytt är att det är hockeysverige.se som håller i trådarna. Allt går att se på sajten; gratis, som jag förstår det. Som en liten uppladdning bjuder jag på texter om alla lag – utom Frölunda, förstås. Ni får ju nog där ändå. Stort tack till alla kolleger som varit med och bidragit, de har sett till att ni, kära läsare, får en fin inblick i 13 SHL-lag ute i landet.
Klicka på respektive klubbs namn för att komma till eliteprospects.com och truppen. Ni som vill ha resultaten i alla träningsmatcher kan klicka här.
Först ut ett expertutlåtande från en lokal journalist, sedan adderar jag några rader. Sju lag i den här texten. Sex lag i nästa. Vi tar det i bokstavsordning – och börjar bakifrån. Alltid stör det väl någon …
David Hellsing, Nerikes Allehanda
Fyra vinster och tre förluster. Går det att prata om en resultatmässigt optimal försäsong så är väl detta ganska optimalt. Inte för bra och inte för dåligt. Men det är ju det spelmässiga som är det intressanta och där tycker jag att det sakta men säkert gått åt rätt håll. Största fokus har legat på att sätta försvarspelet och det känns som att man hittat rätt där. Örebro har, med något undantag, varit svåra att göra mål på under försäsongen. Sedan kan jag tycka det blir lite väl passivt i egen zon mellan varven och en del svaghetstecken har blottat sig i spelet med puck, inte minst i uppspelsfasen. Det har orsakat kostsamma spelvändningar emot. Det mest positiva är att det som i fjol var SHL:s sämsta powerplay nu ser ut att kunna vara ett vapen. Patrik Karlkvist och David Quenneville är otroligt giftiga tillsammans. Men finns fler hot där, Patrik Puistola hade en trevande start men har vuxit och i PP syns hans skicklighet.
Sedan ska juniorernas framfart framhållas. Melvin Fernström och Liam Danielsson har spelat till sig en varsin plats på fyra kedjor. Surnärkingen kan då peka med fingret och påpeka att det säger en del om truppen i övrigt men både Fernström och Danielsson har levererat under försäsongen. Vi får se hur de klarar sig över över tid, det är ju något annat än några träningsmatcher men just nu är de en del av laget, helt klart. Danielsson spelar till och med powerplay.
Men den som stuckit ut mest är tveklöst Patrik Karlkvist. Hans klass har synts i varje match, ruggigt spelskicklig. Sedan är frågan om Hannes Björninen är tillräckligt bra som förstecenter mellan honom och Puistola, men hittills har han ändå fungerat rätt bra. Även om det inte är ett snack att en ännu mer skicklig center hade gjort sig bäst. Sportchef Henrik Löwdahl har varit ärlig med att de gärna hade förstärkt centersidan, men just nu är det lite ”man tager vad man haver” och Björninen gör det ändå rätt bra där. Dessutom har Karlkvist hittills visat att han kan dra loket själv också.
Sätter lite frågetecken på målvaktssidan. Jhonas Enroth hade det tyngre i fjol och har inte imponerat de matcher han har stått på försäsongen. Jonas Arntzen tog steg i fjol men är han redo att axla en roll som förstemålvakt? För som det ser ut just nu känns Arntzen före Enroth. Sedan vill jag inte räkna ut den sistnämnde som haft förmåga att studsa tillbaka förr.
Sätter också frågetecken kring bristen på spets. Bakom Karlkvist känns det tunt. Det är många som behöver studsa tillbaka från sämre säsonger i fjol för att Örebro ska kunna lyfta. Som Ludvig Larsson, Elias Ekström, Milton Oscarson, Emil Larsson (som var borta stora delar), Filip Berglund och Glenn Gustafsson (lyfte sig på slutet i fjol). Någon eller några kan säkert göra det men grejen är att det är så många som behöver göra det. Det känns lite vanskligt.
Som det verkar är det just nu skadefritt i Örebro. William Wikman gjorde comeback i fredags efter att ha missat hela försäsongen. Linus Arnesson var borta med ett skadat finger men det ska inte vara någon fara. Även Elias Ekström saknades men på grund av sjukdom. Så i skrivande stund inga skador.
Örebro är kraftigt nederlagstippat och det finns absolut fog för det, sett till allt som hänt och hur truppen ser ut. Men det finns ändå en del potential och jag sätter dessutom tilltro till tränaren Niklas Eriksson som har visat förr att han kan få ut mycket av ett begränsat material. Klarar han det igen så kan Örebro slå tvivlarna på fingrarna.
Lemans tankar:
Struligt med tränarbyte förra säsongen, först sparkades Niklas Eriksson uppåt, sedan insåg Örebro sitt misstag och tog tillbaka honom. Struligt med spelarna och missade pensionsutbetalningar. Struligt med Mathias Bromé och Philip Holm. Hur påverkar allt detta hockeylaget Örebro? Svårt att inte ställa sig den frågan. I jämna SHL kan Örebro förstås slå alla lag, men spontant är det ändå nedre halvan av tabellen jag tänker.
Intressant 1: Kan Patrik Karlkvist studsa tillbaka eller har han …hm, studsat nog?
Intressant 2: Kan Jhonas Enroth studsa tillbaka eller har han …hm, studsat nog?
Daniel Enestubbe, Smålands-Posten
En tredjedel av laget är oförändrad: målvaktssidan
En tredjedel är nästan orörd: backsidan.
Det är i den offensiva tredjedelen det framför allt ser annorlunda ut på personalsidan i Växjö Lakers i år. Marcus Sylvegård, Kalle Kossila och Tobias Rieder är historia medan ikonen Robert Rosén lagt av. Att även Noah Östlund lämnat för NHL betyder att tre fjärdedelar av fjolårets centerbesättning är borta.
Å andra sidan räknar jag till ett tiotal centrar i laget där det rent hierarkiskt ser ut att bli Otto Koivula, Dennis Rasmussen, Sebastian Strandberg och Martin Lundberg i rakt nedstigande centerled.
Prestationerna har varit blandade så här långt men det är de alltid under en försäsong. Ingen match har förlorats under ordinarie tid, men det behöver inte betyda någonting. Tränarna har efterlyst skärpning, men det gör de flesta tränare i början av september. Nye forwarden Felix Robert har sett stabbig ut sedan han äntligen blev kvitt sin skada och kommit in i matchspel, men det behöver heller inte vara en hint om hur han agerar i november.
Jag ser ändå ett Växjö som visserligen inte lär rå på vare sig Färjestad eller Skellefteå över 52 omgångar men ett lag som ändå känns så pass balanserat att det kan parkera på någon av platserna därefter. Jag tror att möjligheterna för Otto Koivula att ta SHL med storm är goda och jag misstänker att Hockeysverige snart kommer att prata om Filip Eriksson som ligans genombrottsman. I övrigt är det låga odds på att maskinen Växjö taktar på som vanligt, i skuggan av rubrikerna men som medlem av toppskiktet.
Lemans tankar:
Absolut inget talar för att Växjö inte ska vara som vanligt, det vill säga ett mycket bra hockeylag. Det enda som är oklart är: hur bra? Här hänger det en del på hur nyförvärven på anfallssidan lyckas, hur mycket hemvändaren Dennis Rasmussen har kvar i tanken – och även om unge Filip Eriksson kan följa upp sitt finfina slutspel.
Intressant 1: Hur många klubbor snor Emil Larmi? Hur är det med hans balans i vinter?
Intressant 2: Hur ser ex-frölundaiten Karl Henriksson ut i sin hemkomst? Tillför han något?
Andreas Lidén, Sundsvalls Tidning
Timrå har sett starka ut under försäsongen och vunnit sju av åtta matcher – vad nu det är värt när serien startar? Men det har successivt sett bättre ut. Inte minst i de två senaste matcherna mot Luleå och Leksand. Där började bitarna att trilla verkligen trilla på plats och i genrepet i Dalarna var det klasskillnad och en 5–1-seger. Med Olli Jokinen som ny tränare har man fått en energi och entusiasm kring laget. Och ett väldigt intensivt spel med hög press och ursinnig åkning. När det funkar ser det riktigt, riktigt bra ut. Men vad händer om orken tryter och om motståndarna lyckas spela sig ur pressen? Blir det ihåligt då?
På skadesidan ser det ljust ut för Timrå. Emil Pettersson är tillbaka efter sin knäoperation och går in som center den här säsongen. Bildar en grymt vass formation med Filip Hållander och Jonathan Dahlén – Dahlén har 13 poäng (5+8) på sina sju matcher och ser sylvass ut. Sebastian Hartmann är snart tillbaka efter sin otäcka skada mot Växjö i vintras. Det enda frågetecknet är Oliver Kapanen, men det är också väldigt stort. Centertalangen åker över till Kanada för Montreals camp. Frågan är om han kommer tillbaka eller om han slår sig in i Canadiens. Han är ruskigt spetsig.
På backsidan har man tappat Joonas Lyytinen och Axel Rindell till Leksand. In har Lukas Pilö kommit från Oskarshamn och så tog Jokinen med sig Linus Nässén från Jukurit. Det är – på papperet – nedköp. Men de ser ut att ta sina nya roller i sitt nya lag på bra sätt. Elmeri Eronen ser enormt mycket bättre ut än förra säsongen och kan nästan klassas som ett nyförvärv. Och Simon Forsmark kommer att få en ännu större roll.
Lemans tankar:
Olli Fu*king Jokinen. Det är ju snackisen. Tveklöst. Utländska tränare inte alltid en hit i SHL. Hur fungerar tuffe Jokinen med svenska spelarpsyken? Kanske a match made in heaven. Kanske made somewhere else? Mycket spännande. Här finns ju återigen en jäkla spännande offensiv, speciellt om Oliver Kapanen återvänder från Montreal. Och det gör han väl? Men får Timrå ihop helheten nu? Jag är osäker på det här laget, det medges.
Intressant 1: Timrå snackar forechecking och ”köra” på ett sätt som får Frölunda att framstå som ett 1–3–1-lag. Hur blir det med den saken i praktiken?
Intressant 2: Vilken Linus Nässén gör bästa säsongen, Timrås eller Frölundas?
Arvid Marklund, Norran
Försäsongen har varit rörig för Skellefteå AIK, som efter vårens guldyra fått dras med en skadefylld sensommar där flera stöttepelare är osäkra kort inför SHL-premiären. För när spelare som Linus Lindström, Linus Söderström, Måns Forsfjäll, Rickard Hugg, Axel Sandin Pellikka, Frans Haara, Jonathan Johnson och senast, Arvid Lundberg, är/varit skadade så förstår man att ”frånvarokaos” kan vara rätt ord för att beskriva försäsongen bäst på. Lägg därtill att Michael Brandsegg-Nygård och Martin Dzierkals varit på OS-kval samtidigt som den förstnämnde nu är på NHL-camp…
Trots det har Skellefteå AIK gjort bra resultat med sin spretiga och ytterst unga trupp, vilket också är ett jätteberöm till föreningens utmärka ungdomsverksamhet. Nyss nämnde Brandsegg–Nygård är den som stuckit ut allra mest. Den hårdskjutande norrmannen kommer bli en stor attraktion i vinter, så länge nu inte Detroit väljer att behålla honom i Nordamerika, vilket i så fall vore ett hårt njurslag för Skellefteå. Även stort beröm till Andreas Johnson, som burit laget under försäsongen. Han ser ännu vassare ut än i våras…
Sist men inte minst så är ju Marcus Eriksson högintressant. Gubben (ja, 39 år ung) kan trolla med en puck och kommer göra mycket poäng då han ser ut att få spela i en toppkedja och en av PP-enheterna. Åldern sägs ju bara vara en siffra. Det får Skellefteå AIK verkligen hoppas på. Inte bara när det gäller Eriksson utan det faktum att allt pekar på att det kan bli ett ytterst ungt lag i SHL-premiären i Skåne nästa vecka.
Lemans tankar:
Häpnadsväckande så skadedrabbat Skellefteå är, man saknade tio (!) ordinarie spelare i CHL-förlusten (2–3) mot Sheffield Steelers på söndagen. Rapporterna om unge backen Måns Forsfjäll är tydligen riktigt oroande (säsongen?), oklart även med Arvid Lundberg. Det där är brutala smällar. Ändå har Skellefteå gått bra i CHL, ett överbetyg till Robert Ohlssons lagbygge, till kulturen i Skellefteå där unga spelare släpps fram och presterar som hade de aldrig gjort annat än lirat hockey på seniornivå.
Skadefritt, eller med vettiga ersättare för den/de som saknas, är Skellefteå det lag jag håller högst upp på min kvalitetsranking, man är där uppe med Färjestad. Hur det sedan går i slutspelet, det är en annan femma, vi vet hur enormt svårt det är att vinna två år i rad. Men att Skellefteå (igen: krävs förstås hela spelare) bör vara ett topplag – tveklöst.
Intressant 1: Marcus Eriksson, så klart. Vita Hästen-legendaren. 39 år och SHL-debutant. Så jäkla kul det ska bli att följa den här … förlåt, gubben.
Intressant 2: Spelar Pontus Johansson tryggare, vuxnare och större hockey i Skellefteå än i Frölunda?
Daniel Rooth, Helsingborgs Dagblad
En bra period hemma mot Frölunda, ett vasst powerplay mot Wolfsburg och ett klart godkänt genrep mot HV71 – mycket mer än så har inte stuckit ut i positiv bemärkelse under Rögles försäsong. Roger Hansson gör sin första säsong som huvudansvarig tränare och till sitt förfogande har han ett lite äldre lag än förra säsongen. Det är också mycket mer svenskt (tretton importer korsade omklädningsrummet förra säsongen, nu är de bara fyra).
Utåt pratas det från omklädningsrummet om att de är på en bra plats, att de följer sin process och att det tävlas friskt, men Rögle har inte direkt imponerat på försäsongen. Bottennappet kom i näst sista träningsmatchen, då Rögle blev nollat i Oskarshamn.
Tar jag på Frölunda-glasögonen finns ingen given förstaback så här långt. Det har sett ut som att Filip Johansson tänker kandidera, han har gett ett solitt intryck och matchats i ena powerplay-uppställningen. I den finns också axelopererade Jacob Peterson, som stod över de två första matcherna och sedan matchats igång utan att synas särskilt mycket.
Var Rögle står? Efter två usla grundserier i rad och ett succéslutspel? Efter en försäsong som det inte direkt gnistrat om? Det känns väldigt ovisst, jag är mer osäker på svaret än jag brukar vara.
Lemans tankar:
På papperet tycker jag Rögle har något mycket spännande här. Borde kunna – till viss del, i alla fall – ta vid där man slutade i våras. Spelarmaterialet går inte av för hackor – den här säsongen heller. Utan att lägga för mycket vikt på hans axlar, men … Jacob Peterson ser jag få lite av en nyckelroll. Riktigt bra center i sina bästa stunder, men hur har han påverkats av ett NHL-äventyr utan lycka och en jobbig axeloperation? Hur mycket tid behöver han? Mycket nytt på backsidan, hur mycket tid behövs här, alltså för att få ihop hela bygget?
Nå, Rögle bör vara ett bra SHL-lag. Absolut.
Intressant 1: Roger Hansson gjorde succé när han tog över förra säsongen. Var det för att han var så bra – eller var det för att spelarna var så trötta på Cam Abbott att vaktmästaren i Catena Arena kunde ha ställt sig i båset och nått liknande resultat?
Intressant 2: Filip Johansson visade i Frölunda att högstanivån är maffig. Kan han hålla den oftare i Rögle? Potentiell succéspelare.
Pelle Hägglund, Örnsköldsviks Allehanda
Modo har spelat åtta försäsongsmatcher, vann de första sex men föll mot Björklöven och så Brynäs i genrepet. Modo har spelat fyra matcher mot SHL-konkurrenter, tre mot allsvenska lag och en match mot division 1-laget Sundsvall, men där ställde Modo upp med ett förstärkt J20-lag.
Spelmässigt har det varit en bra insats, övertidsseger mot Timrå, för övrigt har resultatet varit bättre än prestationen. Modo vann till exempel mot Luleå med 5–4, men förlorade skotten med 43–11. Det var Lassi Lehtinen mot Luleå samtidigt som Joel Lassinantti släppte in badbollar.
Nej, tränaren Mattias Karlin har en del att fundera över och det enda han kan ta med sig är spelet i power play och han får fortsätta leta en förstakedja.
Spelarna som sett bäst ut är, förutom Lassi Lehtinen, Mattias Norlinder och finske nyförvärvet Tobias Winberg.
Modo är skadefritt förutom ryggopererade Adam Pettersson men Modo räknar inte med centern i vinter.
Ska Modo få igång offensiven måste Jesper Olofsson och Lukas Jasek steppa upp. Där finns potential men den har inte kommit fram under försäsongen.
Lemans tankar:
Svårt slita mig från tanken att Modo får en jobbig säsong. Men jag kan vara toksnett ute, givetvis. Mikkel Aagaard, Jesper Olofsson, Sampo Ranta och Lukas Jasek är forwards som flera konkurrenter nog vela ha i truppen. Men backsidan? Men bredden? Andra året kan bli riktigt tufft i Ö-vik.
Intressant: Mattias Norlinder efter några år i Nordamerika där han inte slog sig in i Montreals lag, hur ser han ut? Bättre än i Frölunda? Det vore bra för Modo, det.
Johan Svensson, Expressen/Kvällsposten
Malmö går in i säsongen med ett betydligt bredare lag, och det syns också under försäsongen att det har varit mycket nytt. Det har stegvis sett bättre och bättre ut, och Malmö har som lag gynnats av att årets försäsong varit lång. Med så många nya spelare har man kunnat träna mycket och få tid på sig att sätta alla bitar. Det har varit viktigt.
Resultaten i träningsmatcherna har varierat. Precis som spelet. Ibland har det sett ganska bra ut och ibland mindre bra. Det som varit bra för Malmös del är att det har gått åt rätt håll. Ingenting har blivit sämre, utan bara bättre och det tror jag också vi får se under stora delar av säsongen. Spelare som Otto Stenberg och Nikola Pasic lär inte flyga direkt, men över tid tror jag mycket väl de kan göra det.
Henrik Haapala och Carl Persson är väl de som spelmässigt stuckit ut offensivt. Persson visar att han startar på en annan nivå, och har varit konsekvent förekommande i målprotokollet. Hans start på serien blir viktig. Henrik Haapala är skicklig som Janne Kuokkanen, men han har inte samma fina skott, och kommer därmed alltid i stort sett att behöva hota med passning.
Defensivt ganska stabilt. Det är rätt tydligt att det stora ansvaret kommer hamna på Robin Salo och Lassi Thomson. Den sistnämnda ser allt bättre ut. Teemu Kivihalme kommer också ta ett stort ansvar bland backarna. Joseph Berger är kanske den, av de mer okända, som stuckit ut i positiv riktning.
Målvaktssidan är väl där frågetecknen ligger. Nu har försäsongen dock indikerat att det sett stabilt ut för både Daniel Marmenlind och Marek Langhamer. Men det är i serien det gäller att konsekvent orka hålla upp ett starkt målvaktsspel. Hade det varit konsekvent bra förra säsongen, så hade man gått till slutspel.
Med en vecka kvar till premiär så är faktiskt alla spelare friska och krya, otroligt nog. Men det är förmodligen bara en tidsfråga innan man landar in på de 2,5 skadorna/frånvarande som det brukar vara under en säsong. Det har man dock tagit höjd för i år, på ett mycket bättre sätt än tidigare.
Lemans tankar:
Bredare, bättre backsida, mer spännande på anfallssidan, över huvud taget känns Malmö hetare än på länge. Hur långt det räcker återstår att se, finns ju en massa andra lag med ambition i ligan, men på förhand gillar jag hur sportchefen Björn Liljander byggt. En del rutinerade kvalitetsspelare (som centern Henrik Haapala), en del yngre, hungriga med något att bevisa. Slår det kan det faktiskt bli riktigt bra.
Göteborgaren Joseph Berger (vars resa gått från junior via division I och allsvenskan) SHL-debuterar som 24-åring. Han har fått mycket beröm.
Intressant 1: Otto Stenberg och Linus Öberg. Båda ville mer i Frölunda, får de ut det i Malmö?
Intressant 2: Får 18-årige tjeckbacken Dominik Badinka ett maffigt genombrott?
Det är bara att lyfta på hatten för nivån på det här reportaget och journalistiken . Guld att få ta del av informationen. Tackar
Intressant läsning! Tack!
Jadu, det känns onekligen ovisst!
Tack för en utmärkt genomgång av lagen där dina kollegor ute i landet bidrar med intressanta inspel och perspektiv som riksmedia ofta missar. Ser fram emot att läsa del II.
Har du frågat dina kollegor ute i landet om hur de ser på Frölunda?