► Ni såg kanske att Lias Andersson kastade bort sin silvermedalj efter nattens bittra finalförlust mot Kanada.
► För mig har han vuxit ett hack ytterligare i den här JVM-turneringen.
► Som spelare, som ledare, som idrottare.
► Grattis, Kanada – men jag kan inte hjälpa att undra vad Don Cherry, tycker. Har ni hittat något?
ABSOLUT INTE SÅ att jag vill få det till att Kanada vann bara för att man hade domarna på sin sida, ni känner mig alldeles för bra för det.
Det här var en jämn match där båda lagen kan känna stolthet för sitt spel, sin insats, och det kunde gått lite hur som helst; jag imponerades stort av hur de svenska spelarna stod upp, med bröstkorgar ut spelade lagom kaxigt, modigt, bra, långa stunder drev spel, och med snäppet vassare avslutningar eller bättre driv på kassen hade Tomas Monténs gäng kommit hem med guld.
Kanada gjorde fler mål, hade förmågan sätta starkt tryck på kassen, således snäppet bättre.
Men en jämn, bra final.
Nå, två saker.
1. Vad säger Don Cherry om dagens kanadensiska ungdom?
Inte var det så att svenska utvisningarna var fel, det var en annan nivå på vad spelarna är vana vid från spelet på hemmaplan, men tyvärr tvingades jag ge de som mejlat mig rätt – vid några tillfällen föll de kanadensiska killarna lätt, inte så mycket filmade som gjorde det mesta av situationerna.
Detta som verkligen inte ska vara Kanada.
En old school-tyckare som Don Cherry (bilden från cbc.ca), om han kunde ta av sig de tokpatriotiska glasögonen, de som C More-experten Johan Tornberg lånade och målade om i blågula färger nyligen, då måste han ha blivit illamående.
Det här var inte Kanada för mig.
Det här var inte kanadensisk hockey.
Det här var tråkigt.
Det här är, hoppas jag innerligt, inte en trend i hockeyns moderland.
Sedan kändes det faktiskt som om Kanada slapp undan några utvisningar, jag vill tro det var tillfälligheter, men jag har lätt att ta till mig de svenska spelarnas frustration; spontant hade jag varit vansinnig.
Det blir man om man ser ett mål med att tävla – att vinna.
För mig in på:
2. Lias Anderssons vinnarskalle
Här ser ni hur han kastar upp sin silvermedalj på läktaren, och jag måste säga att … visst, jag förstår att det finns de som tycker det är dålig respekt, många får inte ens chansen att uppleva ett JVM och så vidare, men jag gillade verkligen signalen.
https://twitter.com/NHLDaily365/status/949485079562203136
Man är med för att vinna.
Annars kan det kvitta.
Stolthet över kampen, insatsen tillsammans – visst. Men att sitta hemma och gnida på en silvermedalj – varför?
Lias Andersson sa, enligt kanadensiska CBC, om medaljkastandet:
– Jag ville inte ha den. Killen i publiken ville ha den mer än jag så jag gav den till honom. Jag skulle bara haft den i en låda hemma ändå.
Lias förklarade vidare:
– Jag har en silvermedalj från U18-VM och jag har inte tittat på den på två år så jag kommer inte att ångra mig.
Inställningen till idrott var tydlig här, och den var tydlig under slutspelet då Lias trotsade en axelskada, lät sig bedövas (sprutor, antar jag, kanske tabletter) och spelade så hårt och rejält det någonsin gick, trots smärtorna.
Han var en ledare i det svenska JVM-laget,en av turneringens bästa spelare.
Kan han bli frisk och plocka med sig detta in i SHL:s avslutning och slutspel är Frölunda att gratulera.
New York Rangers är det också. Över tid.
***
Don Cherry är, för de av er som inte vet, en Niklas Wikegård i kubik.
Räcker så.
Läs mer här, den som vill.
***
Mest imponerad av Rasmus Dahlin för den mognad han visade upp i JVM; han drog ner på det flashiga och spelade smart, vuxen hockey.
Mycket, mycket bra. Lovade verkligen gott. På smala rinkar såg han hemtam ut.
Spelarbetyg får ni i stora tidningar, på större sajter än den här lilla, men:
Erik Brännström – milde himmel, så bra.
Marcus Davidsson och Axel Jonsson Fjällby – oh la la …
Jesper Sellgren – vilken smart back.
Timothy Liljegren – ännu en svensk med realistiska chanser att spela NHL-hockey i Toronto.
Slutliga känslan är detta: turneringen i Buffalo tog död (i alla fall temporärt) på det här med att svenska juniorlandslag inte är bäst när det gäller.
Lias Andersson & Co presterade på topp. Det räckte bara inte. Men jäklar, så nära …
***
All Star Team: Filip Gustavsson och Rasmus Dahlin från Sverige, kanadensaren Cale Makar, amerikanarna Kieffer Bellows och Casey Mittelstadt samt tjecken Filip Zadina.
