► Det är rätt länge sedan som jag följde och skrev om fotboll. När jag nu ser likheter mellan svensk sådan och hockeyn – då blev det en krönika.
► Läs gärna. Den är öppen.
Kommer ni ihåg det långa snacket Kristian Huselius och jag hade om svensk hockey?
Det är relevant även inom fotbollen.
Allt är verkligen inte kass, framför ska inte ett enskilt resultat mot ett bättre motstånd överdrivas, men den större bilden intresserar mig.
Samma typ av problem – den kollektiva defensiven. Samma brist – på obekväma, kravställande jävlar.
NÅGRA SAKER FRÅN från en numera lite ovan fotbollstittare, jag studerade Sverige i 1–5-matchen mot Nederländerna och slogs av:
▶️ Så bra de är med bollen.
▶️ Så svaga de är utan den.
Tekniken, fyndigheten, rörelsen, den har verkligen gått framåt bara på de tio, tolv år sedan jag slutade skriva fotboll; man behandlar bollen så fint, kan triangelspela sig ur svåra situationer. Inte bra nog för att på allvar såra ett bra lag som Nederländerna – men ändå. Vackert. Framsteg. Alexander Isak, Yasin Ayari – vassa, underhållande.
Utan boll har det snarare gått bakåt. Rejält. Här är det viktigt att poängtera det jag gillade att John Guidetti lyfte i TV4: elva man försvarar, elva man anfaller. Det är alldeles för enkelt, direkt kontraproduktivt, att hänga den till synes tröge Isak Hien eller den något överskattade Victor Nilsson Lindelöf.
Sveriges problem är inte enskilda spelare.
Sveriges problem är kollektivet; bristen på det.
Här mindes jag det långa snacket med Kristian Huselius, noterade återigen likheterna.
Jag såg brottstycken av Sveriges matcher under Jon Dahl Tomasson, det är säkert bättre nu under Graham Potter (motsatsen omöjlig) men grundproblemet kvarstår.
Spelarna ser nästan handfallna ut när motståndarna har bollen, driver upp tempot, ”ställer frågor” som är det moderna uttrycket (sorry, men jag gillar det). Där svenska klubblag, svenska landslag, förr alltid satt ihop, hade spelare som läste av varandra, täckte ytor, pressade med understöd, gjorde det svårt för motståndarna, är situationen nu en annan.
Det ser nästan ut som att spelarna aldrig tränat på att försvara sig som ett lag, anfallare, mittfältare och backar tillsammans.
Överdrivet? Självfallet. ”Nästan”, skrev jag. Vi snackar trots allt om ett landslag som är i VM – men skillnaden jämfört med förr är ändå markant. Jag ser spelare som blir små, som inte kuggar i varandra, som mest jagar, lite för lätt blir bortspelade.
Det är verkligen ingen skam att förlora mot Nederländerna, absolut inte, jag talar om den större bilden, den som kommit under det senaste decenniet, den som blivit allt skarpare när jag – från kunnigt folk – fått till mig historier om allt mindre fokus på det defensiva under träningspassen. Alltså:
Var finns stoltheten i att spela försvarsspel som lag?
Var finns viljan att gå igenom eld för att hindra motståndarna att skapa chanser?
Var finns förståelsen för att det är lika viktigt att stoppa ett mål emot som att göra ett eget?
Var finns ledarna som ska ”ta tag” i saker när det går emot, få alla att dra åt samma håll?
Dessa saknas. Kanske även ”hållet.” Åtminstone defensivt.
––––––––––
För de unga läsarna av rakapuckar.com:
Jag har sett minst lika mycket fotboll som hockey under min långa karriär som journalist, krönikerade på GT/Expressen, skrev en del på GP, skrev massor i tidernas begynnelse på Skaraborgs läns Tidning. Det senaste decenniet har det dock bara blivit hockey, därav min ovana, därav att jag numera har något av ett utifrån-perspektiv vad gäller sporten som var min första kärlek.
––––––––––
Det är just här som likheten med hockeylandslaget, såväl det riktiga som den här ”VM”-varianten”, blir aktuell för mig. Det är samma avsaknad av ovan nämnda ledartyper i båda sporterna, de som vågar vara förbaskat obekväma, som inte drar sig för att skälla ut den som inte följer matchplanen, som kliver fram när solen gått i moln och sidledsregnet tilltagit.
En Patrik Andersson, en Stefan Schwarz, en Jonas Thern, en Håkan Mild.
En Mats Sundin, för att snacka hockey. En Niklas Andersson (för att snacka det lag som många på den här sajten gillar).
Isak Hien, till exempel, det sägs mig att han är ordinarie i Serie A-laget Atalanta. I förstone svårförståeligt när man sett honom i landslaget, men … i Atalanta finns kanske strukturen, kraven, de obekväma ledarna som Hien behöver för att excellera?
Här tror jag det behöver grävas djupt.
Grävas, dissekeras, diskuteras.
Sveriges bästa fotbollsspelare flyr landet tidigt, innan de riktigt vuxit klart, de får fina karriärer i utländska klubbar men fastnar ofta ett snäpp ner i hierarkin; det är andra som leder och driver, svenskarna hakar på (på samma vis är det inom hockeyn).
Många bra spelare, beundransvärt bra, men få riktigt jäkla superbra, framför allt ytterst få som sätter en ära i att försvara, som sätter en stolthet i att detta för fotboll så grundläggande ska göras rätt.
Det är viktigt att vara bra med bollen. Här har det gått så mycket framåt.
Men – det är precis lika viktigt att vara bra utan den. Här tycks det mig snarast ha gått bakåt.
Allt detta skrivet med full vetskap om att Sverige kan, om allt stämmer, göra en jättebra match mot Japan, kanske göra ännu en i ett eventuellt slutspel. Det är den större bilden jag vill åt, likheten med hockeyn och det resonemang Kristian Huselius och jag förde.
Kanske föddes en tanke eller två hos någon. Gott så.
***
Tycker att du skriver en bra analys. Hedern av försvarsspel svajar. Inte samma typ av vinnarskallar heller. Sedan kan du fotboll. Jag har läst dig länge. OT.
Tack, Morgan. 👍
Nog var det allt en annan typ av svensk landslags fotbollsspel under ledningen av herrarna Söderberg och Lagerbäck.
Kan inte låta bli och berätta en liten anekdot från det verkliga Livet.
Det var sommaren 1974 och Västtyskland var värdland för fotbolls VM.
Låg med en gammal styckegodsare (M/S Canada) i Helsingborgs hamn och gick iland tidigare på kvällen ihop med sjökamrat, för att tillsammans bevittna matchen mellan Nederländerna och Sverige i gruppserien på en restaurang vid namn ”Svarta Pannan”. Det var knappast några gula kepsar och tröjor påtagna av åskådarna där på plats. Det var på sin höjd lite blågula vimplar som det viftades med. Förväntningarna var inte så jättestora denna gång.
Hur gick det i matchen och vilken Nederländerna var storfavoriter i – jo ett oavgjort resultat (0-0) och där holländarna senare efterhand fick möta värdlandet i final och Sverige som slutligen blev femma i detta världsmästerskap för fotboll.
* Vem var tränare då för svenska fotbollslandslaget?
Ingen mindre än Georg ”Åby” Ericson och som dessutom gillade att lira piano och ytterligare i sin tur hade skrivit kamplåten ”Vi är svenska fotbollsgrabbar.” 😉
https://youtu.be/21bevvVJEuk?si=1kq0fU1ew1ChOOQR
Medhåll på ditt helikopterperspektiv, Leman.
Mellanmjölkens land. Ett kollektiv utan eget driv. Välkammat och slätrakat. Tatueringar som trendig dekoration, inte en konsekvens av en krävande uppväxt.
Var finns ledarskapet och jävlar-anammat? Vi mot världen!
Men viktigare: Hur hamnade vi här och vad kan vi göra åt det?
Problemet är tyvärr större än lagidrotten. Det tycks vara ett samhällsproblem. Ett resultat av det svenska välfärdssystemet? Staten har ansvaret, inte individen. Det är samhällets skyldighet att ge mig mina rättigheter. Får jag inte det jag förväntar mig är det någon annans fel.
Utan att bli partipolitisk, men visst skulle Sverige och svensk lagidrott må lite bättre om fler företrädare inom politiken, på alla nivåer och oavsett färg, hade betydligt mer ryggrad.
Och på tal om just detta : Såg att den tidigare Idrottsministern, Annika Strandhäll (s), skrev på X i ett svar till Aftonbladets reporter Oisin Cantwell, som tyckte att Hien inte ska spela en minut till:
”Helt enig just nu inte någonsin i landslaget”.
En kommentar hon nu raderat ”för att undvika missförstånd ”…
Karl, kanske AS var lite marinerad när hon först postade sitt meddelande på X för att därefter radera det och inte äventyra att bli anklagad för rasism?
Så kan det vara. Men en politiker med den politiska erfarenheten borde ha bättre omdöme. Det är inte första gången det händer.
Det stämmer, AS har tydligen även vid andra tillfällen varit alltför snabb på hanen – i stället för att kanske i vissa lägen till en början hellre vara lite avvaktande och vilande på den. 😉
Klockrent skrivet!
Det finns en enormt viktig poäng i det du lyfter om bristen på ”obekväma, kravställande jävlar” och stoltheten i försvarsspelet. Det här är dessutom inte unikt för en eller två sporter – vi ser exakt samma mönster i svensk lagsport överlag idag, oavsett om det är på gräs, is, parkett eller golv.
Problemet i modern svensk lagsport handlar till stora delar om grundläggande matematik, kommunikation och ren sortering. Vi ser det gång på gång: ett lag kan vara numerärt överlägset i den farliga zonen framför eget mål, men ändå lyckas man släppa en motståndare helt ren. Man är fler än motståndarna, men man markerar luft.
Svenska spelare har blivit fantastiskt skickliga med bollen eller pucken, men utan den är det som att strukturen faller. Man blir bollstirrande istället för att ha koll på vad som händer i ryggen. Det saknas den där fysiska ”touch-controlen” – att faktiskt ligga så nära sin gubbe att man kan ta på dem, istället för att bara titta på spelet och hoppas att någon annan tar löpningen.
När kommunikationen brister blir det omöjligt att lämna över eller följa spelare i de snabba omställningarna. Det saknas ledare som styr med hela handen och kräver att den defensiva matematiken ska stämma.
Som en av Sveriges bästa ledare så genialt sammanfattade det: **”Alla Alltid Anfall, Alla Alltid Försvar.”**
Om vi ska vända den här trenden måste den stoltheten tillbaka. Det är kul att vi är tekniska och spelförande, men utan ett fungerande kollektivt ansvar och stenhård sortering utan boll kommer vi fortsätta att bli straffade stenhårt.
Det är väl, det här som i lagsportens värld många kallar för ”räknefel”?
Har hört begreppet (uppfattningen) flertal gånger sedan tidigare.
Exempelvis, ofta framkommande när ett försvarande lag har blivit helt överspelade och vilket ytterligare i sin tur har lett till ett mål i baken på dem.
Szymon Szenberg har skrivit ett gäng långa inlägg på Facebook. Vore intressant att lyfta hans frågor här och diskutera. Jag har själv för dålig insyn men vore intressant att höra fler tankar
Ganska bra analys för att vara hockeyskribent😀. Dock en jäkla skillnad mot att vara i VM nu mot förr. Första minnena från fotbolls-VM var från VM 1974 och det var, tror jag, 16 lag då mot dagens 48…
Vad är skillnaden då mot nu? Antalet lag ser jag som irrelevant.
Irrelevant? Poängen är att det var mycket svårare att komma till vm, kallades även VM-slutspel. Vet inte om den termen är borta. Nu är det ingen exklusivitet med fotbolls-VM direkt. 32 lag är lagom. Otroligt märklig kommentar att det inte är skillnad på hur många lag som får bara med
Till den som har möjlighet – kika gärna på Netflix-serien: ”Várzea – där fotbollen föds.”
Snacka om fanatisk passion och lidelse såväl av kubbarna med sina spelare och dess supportrar.
Vete kattsingen om man hade kunnat eller vågat vara med i all den smeten. 😉
* ’Várzea-fotboll’ är brasiliansk fotboll på högsta ”gräsrotsnivå” och tager plats på enkla planer i favelorna (olika stadsdelar) med allra största allvar för alla de inblandade.
Många stora namnkunniga brasilianska fotbollsspelare har tagit sin start därifrån.
Har inte läst allas kommentarer, så kanske upprepar jag något någon annan redan skrivit.
Men Henrik jag saknar också den typen av spelare I både hockeyn och fotbollen.
Någon som har pondus inom egna laget.
Inte för att han gör flest mål eller kan göra flest på foten.
Utan för att han alltid gör allt för laget inte jaget.
Som alltid är beredd att offra sig som har en stolthet för sitt klubbmärke.
Någon som ALDRIG ger sig.
Som tävlar i varje närkamp.
Joel Lundqvist var sådan!
Om vi pratar Frölunda.
Så kanske är det just detta de unga spelarna inte hinner danas i innan dom får vingar och sticker utomlands.
Det är så mycket fokus på andra skills.
Men det mentala och vinnarskalle är också en skill.
YNWA
Hockey och fotboll är numera individuella sporter. Det är akademier, camper och gud vet allt. Och allt fokus är på den individuella utvecklingen. Laget har helt försvunnit. Nästan ingen bryr sig i unga år om laget. Allt handlar om den egna utvecklingen. Och är du inte extremt bra individuellt sållas du bort.
Läste Lemans text först idag så det känns inaktuellt att skriva nu. MEN gillar o delar HL:s analys samt kommentaren som innehåller ”markerar luft”. Där finns hela försvarsidén (mao det finns ingen sådan).
Gäller Blåvitt och det gäller Landslaget.
Sventon: du har säkert rätt i det mesta du skriver. Men☝️, jag vill ändå ha en avvikande åsikt i Hockey: Skellefteå AIK. Där får ungdomarna en chans att utvecklas OCH en chans att lira i SHL. Detta ungdomsarbete ,blev iof, sprungen ur det enkla ,obestridliga faktum att AIK stod på konkursens ,absoluta kant. Klubben räddades , till skillnad ifrån gnaget ,ifrån konkurs . Men det fanns inte ens pengar till att köpa puckar till träning, än mindre till värvningar utifrån.
Att ungdomar kan få en chans i klubben har inte gått ungdomar från andra landsdelar ” spårlöst” förbi. Ha en bra sommar gbg, så laddar vi väl för hösten och Shl. För övrigt så kommer England att hitta ett sätt att förlora ” they always does.
* to do