Huselius om svensk hockeys problem: ”Bara smälter in och ska vara lagom”

► Kan Sverige slå Slovakien och gå till kvartsfinal i VM? Visst. Gå ännu längre om det stämmer? Absolut. Men, det förtar inte att svensk hockey, kanske svensk idrott i stort, har ett problem.
► De obekväma spelarna, de som ställer krav, som driver laget, de saknas. Landslagshockeyn lider av det. Intressant snack i ämnet med profilen Kristian Huselius här.

Sam Hallam? Jösses, nej – svensk landslagshockeys problem är mycket större än så.
Vi har få obekväma jävlar som driver lag, som ställer krav, som sätter nivån, som kör tåget.
I ett svenskt landslag märks det, då saknar skickliga blågula sina utländska ”lokförare” från klubblaget.
– När det blir för många svenskar, det är inga som vågar säga till. Alla skulle ta det personligt. Det är så jag menar att samhället är i dag, säger förre NHL-stjärnan Kristian Huselius, 47.

NÅGRA SNABBA, SKARPA citat av Kristian Huselius för att ni bättre ska förstå vad det handlar om.

– Många svenskar blir bra när de får den miljön av andra, när det är transatlanter med. Men när svenskar är i grupp blir vi inte tillräckligt tuffa i mentaliteten. Man får inte fram det bästa av varandra. Jag tror vi svenskar har blivit så jävla anpassade att vi bara smälter in och ska vara lagom. Då vill man inte vara obekväm. Det ser man som något dåligt. Men man är ju inte obekväm utan man ställer krav. Då måste man själv kunna leva upp till de kraven, titta sig själv i spegeln. Om man inte vågar säga något till en lagkamrat, då behöver man inte titta sig själv i spegeln. Det är så det är.

– Det svenska systemet skapar otroligt skickliga spelare. Vi är duktiga, inget snack. Men – vi skapar inte riktigt den här kravbilden, obekvämheten, för att vara riktiga topplag.

Jag har haft den här diskussionen vad gäller det (i alla fall tidigare) svaga fotbollslandslaget. Min bild:

▶️ Många tekniskt skickliga spelare, bra när solen skiner, bra när någon annan leder, visar vägen.

▶️  För få vinnarskallar som driver i motgång, som bygger laget, som en Stefan Schwarz, en Håkan Mild, som kan skälla ut en lagkamrat när det behövs.

Jag ser det allt mer även i hockeyn, det var därför jag ringde Kristian Huselius – det blev ett långt men högintressant samtal.

Sverige i dag är ett mjukare samhälle, ett där ställa krav (vi ser det inte minst i skolan) ofta ses som något fult när det istället handlar om att bry sig, i idrottens specifika fall om laget och dess framgång men även individen. Svensk hockey – tack vare alla fenomenala, ofta ideellt arbetande ledare – producerar fler skickliga spelare än någonsin. NHL-draften tapetseras med svenskar. Hatten av. Så klart. Men – med några få undantag (Lucas Raymond är ett) är detta ett gemensamt drag:

De är som bäst när nordamerikaner i deras NHL-lag driver på, höjer tävlingsnivån, visar vad som krävs för att vinna. När den typen av karaktärer saknas tydliggörs en brist vad gäller att bryta eller skapa momentum, ställa så tuffa krav på varandra att nivån höjs.

Två bra exempel i VM-laget: Emil Heineman och Simon Holmström. Grymt bra som supporting cast till ledare som Mat Barzal, Anders Lee & Co i NY Islanders – men när de själva förväntas ta större roller, vara med och köra tåget, då blir det tuffare. 

Huselius med klarspråk:

– Sedan kommer de till VM och syns ingenting. För de har inte den omgivningen för att de ta de rollerna. Det är precis det här, folk fattar inte att … de gör sin roll (i NHL) perfekt, men det är för att det är andra runt dem som de får se upp till, bli påverkade av och få adrenalin av. När de samlas i ett svenskt lag, då försvinner tio procent av Heineman och Holmström för de får inte den här automatiska hjälpen av transatlanterna, av ingredienserna som finns i NHL-laget.  Då kan inte svenskarna själva ta fram det de är bra på. Lucas Raymond, Mattias Ekholm, de får inte fram det heller. Och det är det som är så tragiskt. Om vi inte kan analysera och se det här, då är det ett stort problem, det måste man förstå. 

Detta är absolut ingen kritik mot just Heineman och Holmström, båda är synnerligen skickliga i sina roller, de tjänar dock som bra exempel. Svensk hockey i dag har, upplever såväl Huselius som jag, för få obekväma spelare som driver i motgång, som ställer krav, som blir förbannade och höjer rösten, som hatar att förlora, som sätter standarden för vad som krävs.

– Jag tror vi svenskar har blivit så jävla anpassade att vi bara smälter in och ska vara lagom. Då vill man inte vara obekväm. Det ser man som något dåligt. Men man är ju inte obekväm utan man ställer krav. Då måste man själv kunna leva upp till de kraven, titta sig själv i spegeln. Om man inte vågar säga något till en lagkamrat, då behöver man inte titta sig själv i spegeln. Det är så det är, säger Huselius.

”Men Gabriel Landeskog, då? försöker jag. ”Han är ju nordamerikansk till sitt sätt, formad av juniorhockeyn i Kanada, tuffheten, konkurrensen, äta eller ätas-mentaliteten.” Huselius svar är oroande, åtminstone om man litar på honom:

– När han (Landeskog) var med i OS nu, jag är helt säker på att han inte vågade vara obekväm och säga saker till spelare. Jag är helt säker på det. När han kommer till Sverige så blir han också lite mjukare i hur han ska hantera svenskarna. Man blir ”förmjukad” av allt vad det innebär att vara svensk när det blir för många i en grupp. När 20 svenskar hamnar i en grupp, då försvinner den här hjälpen av ”Hur tuff vågar jag vara mot lagkamraten här?” Den miljön är svenskar inte riktigt anpassad för.

Ett VM (ni vet varför) är självfallet inget mått på vilket land som är bäst i hockey, här får vi kika på World Cup och OS då de bästa är med, men många svaga landslagsprestationer i VM är ändå ett bevis på följande:

Skickliga svenska individer har numera rätt svårt att växa som lag. De är ofta bättre i sina klubblag där det finns starka ledare att luta sig mot.

Kristian Huselius:

– Vi svenskar är så otroligt bra på att anpassa oss, vi pratar engelska, kan läsa av situationer, sköta uppgifterna, skickliga skridskoåkare, kan läsa spelet och är välutbildade. I Nordamerika finns fler personligheter och karaktärer än vad vi är vana vid, som säger ifrån, som är stenhårda, ställer krav, som säger till lagkamrater. Där passar vi väldigt bra för då kan svensken komma in i den miljön men inte behöva vara den som leder. Vara med i flocken, ta till sig, göra det jobbet bra, men inte behöva vara den som är obekväm mot andra.

Huselius saknar det som var vardag när han spelade, medspelare som skällde, sa ifrån, ställde krav, för lagets bästa:

– Roger Johansson när jag kom till Färjestad, han sa till mig: ”Upp med blicken, för helvete!” Och ”Där tappar du inte pucken!” På en träning. Nästa gång – då tappade jag inte pucken där. Varje gång hade jag blicken upp, i resten av min karriär. Respekt för laget, då får man anpassa sig. Det gillar man ju. Jag tycker ju inte illa om ”Ragge” för det, jag tyckte han var skitskön. Men när han säger en sådan grej, det känns ju i hjärtat. Jag tänker på (Ivar) Stenberg, situationen mot Norge när han blev bortvänd … det finns inte en chans att jag fått spela bytet efter det. Det värsta och det bästa du kan få är att en lagkamrat säger något till dig. Då är det högt i tak. Men jag tror inte att svenska spelare vågar göra det. Jag är helt säker på att ingen säger till Stenberg vad han ska göra i det läget. ”Men för helvete, Ivar – du får inte släppa det där.” Det är ju inget illa mot Ivar, inget personligt, det är för laget. Ställa krav, så att han vet att ”Nästa gång gör du inte så.” Det höjer alla, det höjer även han han som säger till, för då måste han göra samma viktiga aspekt och visa vägen.

** Är det för snällt bland svenska hockeyspelare i dag?
– Jag är helt säker på det. När det blir för många svenskar, det är inga som vågar säga till. Alla skulle ta det personligt. Det är så jag menar att samhället är i dag.  Man ser ju på svenskarna, det blir ingen vargflock, vi höjer oss inte. Det är inga svenskar längre som är bättre än man tror, det är ingen som överträffar sig själv när vi spelar ihop som svenskar. Man får ungefär vad man tror. Blir det lite motgång så: ”Ah, vi kunde inte vinna.” När svenskar är i grupp blir vi inte tillräckligt tuffa i mentaliteten. Alla åker lika bra skridskor fortfarande men det finns inte det här obekväma att någon vågar titta sin lagkamrat i ögonen och säga:  ”Du får för fan inte tappa pucken där, gör aldrig om det!” Sedan släpper man det och så är man bra lagkamrater tre sekunder senare. Svenskarna klarar inte av det för det är ingen som vågar ta det steget att säga det längre.  

Förbundskaptenen Sam Hallam framstår ibland som Svarte Petter, bara han försvinner så blir allt bra. Jag känner att det där är naivt. Bilden långt mer komplex. Medhåll från en nu lätt agiterad Huselius:

– Hallam får för mycket skit. Visst, han har inte gjort ett bra jobb, men det är fan inte hans fel i alla sekvenser, i alla moment, om inte spelarna fattar att det är deras jävla uppgift att skapa ett starkt lag när de är på isen, ha högt i tak och kunna se varandra i ögonen. 

Sverige kan förstås slå Slovakien och ta sig till kvartsfinal. Om det stämmer även gå ännu längre.

– De kan ta guld, skjuter Huselius in, utan att för ett ögonblick backa på sina tidigare skarpa åsikter. 

Ett JVM-guld här, ev eventuell VM-framgång där, det förändrar inte den större bilden.

a) Sverige fostrar primärt spelare som är som bäst när andra leder. Superskickliga tekniskt, ser isen bra, sämre på att förändra momentum, förändra matchbilder.

b) Drivet internt, kravställningen spelarna emellan, klart att den finns, men säg så här – det är inte som på Stig Salmings tid. För att hockeyn är en del av samhället, så klart. Mjukare, snällare, kritik och kravställande har blivit svårare att hantera.

Detta ger:

c) När skickligheten talar, när puckar sitter, då kan ett svenskt landslag se fantastiskt ut. Men när det går emot, då är det lite för det ofta som det fortsätter att göra det. Som mot Tjeckien när spelvändningarna (nästan) aldrig tog slut.

Oavsett hur det går i hockey-VM 2026 så kan allt detta vara något att fundera över. Ni kanske redan gör det?

***

Sverige ställs mot Slovakien 16.20 på tisdagen. Det krävs seger efter ordinarie tid för att gå till kvartsfinal.

Norge är redan klart efter en imponerande seger (4–1) mot Tjeckien. Tobias Normann fick inte vakta kassen nu heller, veteranen Henrik Haukeland känns allt mer som nummer 1 mellan stolparna.

***

Ni som inte får nog av Kristian Huselius (vars döttrar Stella och Nova i söndags tog SM-guld med Sävehof) får ytterligare några citat här. Jag tyckte huvudtexten blev (puh!) lång nog ändå.

– Ta Viggo Björck och Ivar Stenberg, de är helt fantastiska spelare, sjukt skickliga, men för tio år sedan hade de aldrig fått börja i förstakedjan. Finns inte en chans. Det hade inte accepterats i laget. När de här unga killarna hamnar i förstakedjan från början, de spelar en offensiv skicklig typ av hockey, men är det de som tar kraven att inte tappa pucken, inte göra misstag i fel läge? Det är ju lagets viktigaste aspekt för att vinna. Det vet jag själv. Om jag tappade pucken, då blev jag bänkad. Även fast jag var skicklig. Hade jag spelat i dag, då hade jag också kunnat spela som Nylander, dribbla, inte tänka på att inte göra misstag. Då blir ju alla offensiva spelare så mycket bättre.

– Det (hockey) blir mer av en individuell idrott. Inför draften: ”Var ska han hamna, vad är bäst för honom?” Förr var det mer: ”Hur ska du ta plats i det här laget, hur ska du vinna SM-guld?” Agenterna, de är ju rädda för spelarna i dag, de vågar inte ställa några krav. Min agent, om jag bara hade två skott på mål, de ringde han och var på mig. ”Två skott, inget mål, inga poäng, nu får du skärpa dig.” Jag gillade det.  

– Svensken är så bra på att anpassa sig så när du har allt det där runt dig, då kommer din egenskap fram. Men för många svenskar i grupp som det ser ut i dag, då är vi inte tillräckligt obekväma för att skapa en riktig jävla vargaflock som är jobbig att möta. Man får inte fram det bästa av varandra. Vi är duktiga, vi är bra, men inte ett lag som höjer sig när det verkligen behövs. Och det är bara det mentala. Där är vi inte tillräckligt bra som hockeynation.

– Det svenska systemet skapar otroligt skickliga spelare. Vi är duktiga, inget snack. Men – vi skapar inte riktigt den här kravbilden, obekvämheten, för att vara riktiga topplag. Det gör vi inte längre. Vi skapar anpassade rollmodeller som fungerar och de hamnar i bra miljöer men vi skapar själva inte en vinnarkultur inom svensk hockey. Kanske svensk hockey generellt. Vi är är duktiga – men vi är inte bäst när det gäller. Det är vi ju inte längre.