► Det är en deprimerande lördagsmorgon. Läser om Jacob Josefsons befarade hjärnskakning och ånyo får jag känslan:
► Hur länge kan det fortsätta?
► Hur länge kan hockeyn ha det så här?
I ETT RENT sportsligt perspektiv var förstås gårdagsbeskedet om Jacob Josefson det värsta tänkbara.
Han bär Djurgården. Kanske den spelare som enskilt är viktigast för sitt SHL-lag.
Med en bra Josefson – Djurgården ett potentiellt guldlag.
Utan en bra Josefson – nja, nä, knappast.
Men det hamnar i skymundan här, för spelares huvuden och hälsa är så oändligt mycket viktigare, och … detta har jag inte statistik på, men:
## Känslan är att det är hjärnskakningar i parti och minut nu.
## Det går knappt en omgång utan smällar mot skallar.
Jo, det är klart det gör, men det går inte att komma ifrån att det är alldeles för ofta. Åt helsike för ofta!
Sanny Lindström var på något slags konferens i Amsterdam nyligen och kom hem med glädjande rapporter, i Göteborg forskar neurokemi-professorn Henrik Zetterberg (ja, det är ett lustigt namn i sammanhanget) och gör framsteg, men allt handlar om detta:
Hur man upptäcker hjärnskakningar.
Hockeyn måste komma åt själva grundproblemet – att hjärnskakningarna över huvud taget uppstår.
Det är ju alldeles, alldeles för många. Spelare tvingas sluta sina karriärer på grund av detta, spelare kommer tillbaka men tvingas under några oroliga dagar vänta på att symptomen ska klinga av, och även om det i dag – upplever jag – finns mer respekt på isen och spelare mer börjat tänka på det egna ansvaret att skydda sig så … det tar liksom inte slut ändå.
## Det går fort. Det hinns inte med. Det smälls på. Det krockas. Det gör ont. Det går … käpprätt åt helvete.
## Jag är rädd för vart det tar vägen.
Tyson Spinks tackling i går var inte dramatiskt ful, hade kanske kunnat undvikas, men långt mer sammanstötning än överfall. Axelkåpan dock så hård att Jacob Josefsons hjärna tog stryk.
Nu igen, alltså.
Hårda skydd. Ömtåliga hjärnor. Skadad spelare.
Utan att ha ett enda bra svar vill jag bara skrika: HUR LÄNGE KAN DET HÄR FORTSÄTTA?
Om det nu inte är de allt hårdare skydden som avgör (folk som kan sin sak har sagt så, handlar mer om farten, kraften, att hjärnan skakas om), varför är det då ideliga hjärnskakningar i dag?
Eller är det inte det? Är det bara att vi i dag är mer uppmärksamma?
Spelar det någon roll? Jag tror inte det. För … det kan fan inte fortsätta så här, för att vara uttrycka det på ren svenska.
Bort med fula tacklingar, mer respekt, längre avstängningar, skriker en del.
Men det är ju inte hela problemet. Hjärnskakningarna skakar om hockeyn ändå. För att dagens huvud tycks så sköra.
## Varför? Vad kan vi göra?
## … borde styrande hockeyfolk fråga sig varje jäkla vaken sekund, känner jag.
Är det red line offside som ska få ner farten?
Är det andra typer av hjälmar som kan hjälpa?
Är det en tacklingsfri hockey som är enda svaret?
Är det … tja, något annat?
Jag vet inte. Många är mycket klokare än jag. Men jag vet bara vad jag känner:
Det kan fan inte fortsätta så här.
Vilka föräldrar sätter sina barn i den här sporten om tio år?
***
