Här ligger felet när blågult inte optimeras

Här ligger felet när blågult inte optimeras

Här ligger felet när blågult inte optimeras

Här ligger felet när blågult inte optimeras

Inför Tre Kronors fjärde match (Lettland, åttondel, SVT 21.10) är det lite av hela havet stormar igen i laguttagningen. Ingen av stornationerna har hattat så här mycket under OS. Jag vidhåller:

Så blir det med en förbundskapten (Sam Hallam) som inte till vardags jobbar med och mot NHL-spelarna, som inte kan dem så bra som en coach måste.

Detta är på förbundets konto. Här ligger felet när blågult inte optimeras.

Slovakiens 3–5-mål i lördags. Bildcred: HBO/MAX/EUROSPORT

Jag höll på att svimma när jag såg Adam Johanssons tweet på måndagskvällen. I tredje perioden mot Slovakien (5–3) såg ju Tre Kronor äntligen rätt bra ut, det fanns lite kemi, lite klister mellan spelarna, den gemensamma tanken och tron började framkomma. 

Marcus Johansson, denne underskattade herre, fick äntligen spela med sin kedjekompis från Minnesota (kort turnering, viktigt utnyttja sådant), alltså Joel Eriksson Ek. Adrian Kempe bra tredje länk. Lucas Raymond med Mika Zibanejad och Gabriel Landeskog såg allt bättre ut. Elias Pettersson hade en finfin match ihop med Filip Forsberg och man kunde absolut ana att nyinflyttade William Nylander borde kunna klicka här.

Om inte Raymond tappat humöret, om inte Jacob Markström sedan släppt en billig puck, så hade det svenska laget vunnit gruppen och en hygglig dos optimism funnits hos de flesta svenska supportrar. 

Så pass lovande var det.

Känslan: ”Äntligen, det är något på gång.”

Nu, när Lettland står i vägen för en fräck kvartsfinal mot USA, så väljer den svenska ledningen att göra om igen.

Ännu ett försök med det som inte fungerat – Nylander i Erikssons Eks kedja. 

Pettersson, på rejäl uppgång och en nyckelspelare i den formen, ska nu ha hittills inte alls lyckade Rickard Rakell jämte sig.

Elias Lindholm, centern som startade turneringen men försvann, ska nu in som vinge vad det verkar.

En enda kedja intakt: Zibanejads.

Jag skakade på huvudet när jag såg tweeten som Adam Johansson (Expressen/TV4) la ut. 

Betyder detta att Sverige inte kan besegra Lettland? Inte alls.

Betyder detta att Sverige inte har chans mot USA? Nej då.

Bra spelare kan alltid prestera bra resultat om det stämmer. Men – hattandet med laget försämrar chanserna, det sänder också tydliga signaler att Sam Hallam och staben inte har tillräckligt bra koll på spelarna de förfogar över. I sig inte konstigt – för få av dem lever i spelarnas värld till vardags.

Rasmus Andersson startade på sex backar. Nu är han inte ens av av åtta – utan att ha varit dålig.

Filip Forsberg tog inte plats på tolv forwards från start, han har spelat sig in i laget utan att själv göra så mycket för det.

Jesper Bratt, en matchvinnartyp, är fortfarande utanför trots att Rickard Rakell så här långt varit rätt svag. 

Målvaktshanteringen är också märklig. Den hetaste keepern under hösten, Jesper Wallstedt, är den ende som inte fått chansen. När Minnesotakompisen Filip Gustavsson – i grund och botten en bra målvakt – kom snett in i OS, då stod Hallam & Co där med Jacob Markström, högt & lågt-veteranen som haft en svag säsong med sitt New Jersey Devils.

Summa summarum: 

Medan de flesta andra toppnationerna i OS-hockeyn gjort förhållandevis små ändringar i sina uppställningar är det som att den svenska ledningen ännu inte riktigt fattat vad man har för spelare och hur dessa bäst bör användas. Man kan kräva mer, anser jag.

Det ska gå vägen mot Lettland ändå.

Det kan bli en spännande match mot USA ändå.

Men säg så här – de svenska chanserna har inte optimerats. 

***

Viktigt – Sam Hallam är en mycket bra hockeytränare, det har han bevisat gång på gång i SHL. Inte tu tal om annat. Men – att en SHL-coach ska basa för det riktiga landslaget, det är lite som att en skicklig tränare i allsvenska Östersund skulle ansvara för Färjestad i vårens SM-slutspel.

 

Inför Tre Kronors fjärde match (Lettland, åttondel, SVT 21.10) är det lite av hela havet stormar igen i laguttagningen. Ingen av stornationerna har hattat så här mycket under OS. Jag vidhåller:

Så blir det med en förbundskapten (Sam Hallam) som inte till vardags jobbar med och mot NHL-spelarna, som inte kan dem så bra som en coach måste.

Detta är på förbundets konto. Här ligger felet när blågult inte optimeras.

Slovakiens 3–5-mål i lördags. Bildcred: HBO/MAX/EUROSPORT

Jag höll på att svimma när jag såg Adam Johanssons tweet på måndagskvällen. I tredje perioden mot Slovakien (5–3) såg ju Tre Kronor äntligen rätt bra ut, det fanns lite kemi, lite klister mellan spelarna, den gemensamma tanken och tron började framkomma. 

Marcus Johansson, denne underskattade herre, fick äntligen spela med sin kedjekompis från Minnesota (kort turnering, viktigt utnyttja sådant), alltså Joel Eriksson Ek. Adrian Kempe bra tredje länk. Lucas Raymond med Mika Zibanejad och Gabriel Landeskog såg allt bättre ut. Elias Pettersson hade en finfin match ihop med Filip Forsberg och man kunde absolut ana att nyinflyttade William Nylander borde kunna klicka här.

Om inte Raymond tappat humöret, om inte Jacob Markström sedan släppt en billig puck, så hade det svenska laget vunnit gruppen och en hygglig dos optimism funnits hos de flesta svenska supportrar. 

Så pass lovande var det.

Känslan: ”Äntligen, det är något på gång.”

Nu, när Lettland står i vägen för en fräck kvartsfinal mot USA, så väljer den svenska ledningen att göra om igen.

Ännu ett försök med det som inte fungerat – Nylander i Erikssons Eks kedja. 

Pettersson, på rejäl uppgång och en nyckelspelare i den formen, ska nu ha hittills inte alls lyckade Rickard Rakell jämte sig.

Elias Lindholm, centern som startade turneringen men försvann, ska nu in som vinge vad det verkar.

En enda kedja intakt: Zibanejads.

Jag skakade på huvudet när jag såg tweeten som Adam Johansson (Expressen/TV4) la ut. 

Betyder detta att Sverige inte kan besegra Lettland? Inte alls.

Betyder detta att Sverige inte har chans mot USA? Nej då.

Bra spelare kan alltid prestera bra resultat om det stämmer. Men – hattandet med laget försämrar chanserna, det sänder också tydliga signaler att Sam Hallam och staben inte har tillräckligt bra koll på spelarna de förfogar över. I sig inte konstigt – för få av dem lever i spelarnas värld till vardags.

Rasmus Andersson startade på sex backar. Nu är han inte ens av av åtta – utan att ha varit dålig.

Filip Forsberg tog inte plats på tolv forwards från start, han har spelat sig in i laget utan att själv göra så mycket för det.

Jesper Bratt, en matchvinnartyp, är fortfarande utanför trots att Rickard Rakell så här långt varit rätt svag. 

Målvaktshanteringen är också märklig. Den hetaste keepern under hösten, Jesper Wallstedt, är den ende som inte fått chansen. När Minnesotakompisen Filip Gustavsson – i grund och botten en bra målvakt – kom snett in i OS, då stod Hallam & Co där med Jacob Markström, högt & lågt-veteranen som haft en svag säsong med sitt New Jersey Devils.

Summa summarum: 

Medan de flesta andra toppnationerna i OS-hockeyn gjort förhållandevis små ändringar i sina uppställningar är det som att den svenska ledningen ännu inte riktigt fattat vad man har för spelare och hur dessa bäst bör användas. Man kan kräva mer, anser jag.

Det ska gå vägen mot Lettland ändå.

Det kan bli en spännande match mot USA ändå.

Men säg så här – de svenska chanserna har inte optimerats. 

***

Viktigt – Sam Hallam är en mycket bra hockeytränare, det har han bevisat gång på gång i SHL. Inte tu tal om annat. Men – att en SHL-coach ska basa för det riktiga landslaget, det är lite som att en skicklig tränare i allsvenska Östersund skulle ansvara för Färjestad i vårens SM-slutspel.

 

Fler notiser

Fler notiser

Inför Tre Kronors fjärde match (Lettland, åttondel, SVT 21.10) är det lite av hela havet stormar igen i laguttagningen. Ingen av stornationerna har hattat så här mycket under OS. Jag vidhåller:

Så blir det med en förbundskapten (Sam Hallam) som inte till vardags jobbar med och mot NHL-spelarna, som inte kan dem så bra som en coach måste.

Detta är på förbundets konto. Här ligger felet när blågult inte optimeras.

Slovakiens 3–5-mål i lördags. Bildcred: HBO/MAX/EUROSPORT

Jag höll på att svimma när jag såg Adam Johanssons tweet på måndagskvällen. I tredje perioden mot Slovakien (5–3) såg ju Tre Kronor äntligen rätt bra ut, det fanns lite kemi, lite klister mellan spelarna, den gemensamma tanken och tron började framkomma. 

Marcus Johansson, denne underskattade herre, fick äntligen spela med sin kedjekompis från Minnesota (kort turnering, viktigt utnyttja sådant), alltså Joel Eriksson Ek. Adrian Kempe bra tredje länk. Lucas Raymond med Mika Zibanejad och Gabriel Landeskog såg allt bättre ut. Elias Pettersson hade en finfin match ihop med Filip Forsberg och man kunde absolut ana att nyinflyttade William Nylander borde kunna klicka här.

Om inte Raymond tappat humöret, om inte Jacob Markström sedan släppt en billig puck, så hade det svenska laget vunnit gruppen och en hygglig dos optimism funnits hos de flesta svenska supportrar. 

Så pass lovande var det.

Känslan: ”Äntligen, det är något på gång.”

Nu, när Lettland står i vägen för en fräck kvartsfinal mot USA, så väljer den svenska ledningen att göra om igen.

Ännu ett försök med det som inte fungerat – Nylander i Erikssons Eks kedja. 

Pettersson, på rejäl uppgång och en nyckelspelare i den formen, ska nu ha hittills inte alls lyckade Rickard Rakell jämte sig.

Elias Lindholm, centern som startade turneringen men försvann, ska nu in som vinge vad det verkar.

En enda kedja intakt: Zibanejads.

Jag skakade på huvudet när jag såg tweeten som Adam Johansson (Expressen/TV4) la ut. 

Betyder detta att Sverige inte kan besegra Lettland? Inte alls.

Betyder detta att Sverige inte har chans mot USA? Nej då.

Bra spelare kan alltid prestera bra resultat om det stämmer. Men – hattandet med laget försämrar chanserna, det sänder också tydliga signaler att Sam Hallam och staben inte har tillräckligt bra koll på spelarna de förfogar över. I sig inte konstigt – för få av dem lever i spelarnas värld till vardags.

Rasmus Andersson startade på sex backar. Nu är han inte ens av av åtta – utan att ha varit dålig.

Filip Forsberg tog inte plats på tolv forwards från start, han har spelat sig in i laget utan att själv göra så mycket för det.

Jesper Bratt, en matchvinnartyp, är fortfarande utanför trots att Rickard Rakell så här långt varit rätt svag. 

Målvaktshanteringen är också märklig. Den hetaste keepern under hösten, Jesper Wallstedt, är den ende som inte fått chansen. När Minnesotakompisen Filip Gustavsson – i grund och botten en bra målvakt – kom snett in i OS, då stod Hallam & Co där med Jacob Markström, högt & lågt-veteranen som haft en svag säsong med sitt New Jersey Devils.

Summa summarum: 

Medan de flesta andra toppnationerna i OS-hockeyn gjort förhållandevis små ändringar i sina uppställningar är det som att den svenska ledningen ännu inte riktigt fattat vad man har för spelare och hur dessa bäst bör användas. Man kan kräva mer, anser jag.

Det ska gå vägen mot Lettland ändå.

Det kan bli en spännande match mot USA ändå.

Men säg så här – de svenska chanserna har inte optimerats. 

***

Viktigt – Sam Hallam är en mycket bra hockeytränare, det har han bevisat gång på gång i SHL. Inte tu tal om annat. Men – att en SHL-coach ska basa för det riktiga landslaget, det är lite som att en skicklig tränare i allsvenska Östersund skulle ansvara för Färjestad i vårens SM-slutspel.

 

Inför Tre Kronors fjärde match (Lettland, åttondel, SVT 21.10) är det lite av hela havet stormar igen i laguttagningen. Ingen av stornationerna har hattat så här mycket under OS. Jag vidhåller:

Så blir det med en förbundskapten (Sam Hallam) som inte till vardags jobbar med och mot NHL-spelarna, som inte kan dem så bra som en coach måste.

Detta är på förbundets konto. Här ligger felet när blågult inte optimeras.

Slovakiens 3–5-mål i lördags. Bildcred: HBO/MAX/EUROSPORT

Jag höll på att svimma när jag såg Adam Johanssons tweet på måndagskvällen. I tredje perioden mot Slovakien (5–3) såg ju Tre Kronor äntligen rätt bra ut, det fanns lite kemi, lite klister mellan spelarna, den gemensamma tanken och tron började framkomma. 

Marcus Johansson, denne underskattade herre, fick äntligen spela med sin kedjekompis från Minnesota (kort turnering, viktigt utnyttja sådant), alltså Joel Eriksson Ek. Adrian Kempe bra tredje länk. Lucas Raymond med Mika Zibanejad och Gabriel Landeskog såg allt bättre ut. Elias Pettersson hade en finfin match ihop med Filip Forsberg och man kunde absolut ana att nyinflyttade William Nylander borde kunna klicka här.

Om inte Raymond tappat humöret, om inte Jacob Markström sedan släppt en billig puck, så hade det svenska laget vunnit gruppen och en hygglig dos optimism funnits hos de flesta svenska supportrar. 

Så pass lovande var det.

Känslan: ”Äntligen, det är något på gång.”

Nu, när Lettland står i vägen för en fräck kvartsfinal mot USA, så väljer den svenska ledningen att göra om igen.

Ännu ett försök med det som inte fungerat – Nylander i Erikssons Eks kedja. 

Pettersson, på rejäl uppgång och en nyckelspelare i den formen, ska nu ha hittills inte alls lyckade Rickard Rakell jämte sig.

Elias Lindholm, centern som startade turneringen men försvann, ska nu in som vinge vad det verkar.

En enda kedja intakt: Zibanejads.

Jag skakade på huvudet när jag såg tweeten som Adam Johansson (Expressen/TV4) la ut. 

Betyder detta att Sverige inte kan besegra Lettland? Inte alls.

Betyder detta att Sverige inte har chans mot USA? Nej då.

Bra spelare kan alltid prestera bra resultat om det stämmer. Men – hattandet med laget försämrar chanserna, det sänder också tydliga signaler att Sam Hallam och staben inte har tillräckligt bra koll på spelarna de förfogar över. I sig inte konstigt – för få av dem lever i spelarnas värld till vardags.

Rasmus Andersson startade på sex backar. Nu är han inte ens av av åtta – utan att ha varit dålig.

Filip Forsberg tog inte plats på tolv forwards från start, han har spelat sig in i laget utan att själv göra så mycket för det.

Jesper Bratt, en matchvinnartyp, är fortfarande utanför trots att Rickard Rakell så här långt varit rätt svag. 

Målvaktshanteringen är också märklig. Den hetaste keepern under hösten, Jesper Wallstedt, är den ende som inte fått chansen. När Minnesotakompisen Filip Gustavsson – i grund och botten en bra målvakt – kom snett in i OS, då stod Hallam & Co där med Jacob Markström, högt & lågt-veteranen som haft en svag säsong med sitt New Jersey Devils.

Summa summarum: 

Medan de flesta andra toppnationerna i OS-hockeyn gjort förhållandevis små ändringar i sina uppställningar är det som att den svenska ledningen ännu inte riktigt fattat vad man har för spelare och hur dessa bäst bör användas. Man kan kräva mer, anser jag.

Det ska gå vägen mot Lettland ändå.

Det kan bli en spännande match mot USA ändå.

Men säg så här – de svenska chanserna har inte optimerats. 

***

Viktigt – Sam Hallam är en mycket bra hockeytränare, det har han bevisat gång på gång i SHL. Inte tu tal om annat. Men – att en SHL-coach ska basa för det riktiga landslaget, det är lite som att en skicklig tränare i allsvenska Östersund skulle ansvara för Färjestad i vårens SM-slutspel.

 

Fler notiser

Fler notiser

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Senaste nytt

Senaste nytt

Senaste nytt