► Karl Forsberg har under många år arbetat som skribent, redaktör och fotograf. Karl har följt hockey sedan barnsben och fascineras lika mycket av ”spelet bakom spelet” som av det som händer på isen.
***
Henrik Lemans artikel ”Därför förändrar Frölunda träningen – undvika upprepning av historien” visade ett tydligt och för Frölundas del bekymmersamt mönster här på rakapuckar.com. Laget har under flera säsonger inlett starkt, för att sedan tappa under delar av vintern. Förra säsongen blev raset efter nyår särskilt tydligt.
Frölundas egen analys pekar inte ut någon enskild förklaring. Däremot har perioderna med sämre resultat också varit mer skadefyllda. Nu förändrar klubben träningen. Något mindre volym ska bidra till mer energi och fler tillgängliga spelare när säsongen går in i avgörande skeden.
Det verkar både rimligt och genomtänkt. Särskilt den här säsongen, när Frölunda spelar SHL och CHL, deltar i Spengler Cup och dessutom har flera spelare som tas ut till landslag. I ett extremt scenario kan laget alltså komma upp i 94 tävlingsmatcher!
Men Henriks artikel väckte också en annan fråga hos mig:
Om träningsbelastningen är ett verktyg – skulle själva truppbygget kunna vara ett annat?
En större trupp – hur svårt kan det vara?
Den spontana supporterlösningen är enkel. Ta in några spelare till som kan avlasta de mest belastade och täcka upp vid skador och sjukdom. Då borde fler vara friska och pigga när SM-guldet ska avgöras.
Tyvärr är det inte så enkelt.
De flesta lag bygger sina trupper ungefär likadant: två målvakter, omkring åtta backar och 13–15 forwards, kompletterat med juniorer och ibland utlånade spelare.
Det finns goda skäl till det. En bredare trupp inom samma budget riskerar att bli trubbigare. Ska kvaliteten behållas kostar det mer – pengar som kanske gör större nytta om de läggs på ytterligare spets.
Bra spelare vill dessutom spela, inte stå utanför laget. Kedjor och backpar behöver kemi och tajming. Den som får för få matcher kan tappa tempo, självförtroende och motivation. Otydliga roller kan skapa missnöje och göra tränarnas redan svåra ledarskapsuppgift ännu svårare.
Argumenten är starka. Ändå går det att fundera över om samma truppstorlek verkligen är optimal för alla lag, när antalet matcher och ambitionerna kan skilja sig så mycket.
Frölunda vill vinna allt man ställer upp i. Kan klubben då skapa bättre förutsättningar att göra just det genom att ha en något bredare – men framför allt mer aktiv – spelartrupp?
Ett konkret tankeexperiment
För att frågan ska gå att diskutera behövs något mer konkret än ”bredare trupp”.
Att få ut det bästa av en grupp i en komplex lagsport är en extrem utmaning. Varje spelare behöver en begriplig roll, individuell återkoppling, fungerande relationer och tillräckligt med matcher för att kunna utvecklas och prestera. Med alltför många spelare blir risken stor att en permanent parallellgrupp bildas vid sidan av laget.
Efter att först funderat på en ännu större trupp backade jag därför till en mer försiktig modell:
* Två målvakter.
* Nio backar.
* 16 forwards.
Totalt 27 spelare, varav 25 utespelare.
Det är bara några fler än i en vanlig SHL-trupp och knappast någon revolution. Men tanken är inte att samla fler namn på kontrakt. Den är att höja kvaliteten längre ut i truppen – och faktiskt använda fler spelare kontinuerligt.
En trupps verkliga bredd avgörs trots allt inte av hur många som finns på lagfotot, utan av hur många tränarna litar på när matcherna betyder något.
För att inte sprida den befintliga spelarbudgeten på fler och därmed riskera att försvaga laget, utgår tankeexperimentet från en ökning av spelarbudgeten med kanske tio-tolv procent. Behöver även tränar- och stödorganisationen förstärkas blir den verkliga kostnaden något högre.
De bästa ska fortfarande spela mest
Förslaget bygger inte på att alla ska spela lika mycket eller stå över var femte match enligt ett rättvist schema.
De bästa ska fortfarande spela mest. En stabil kärna måste bära laget och kedjor, backpar och special teams behöver kontinuitet. En frisk toppspelare i god form ska kunna spela nästan alla matcher.
Runt kärnan skulle det däremot finnas fler spelare som tränarna verkligen är beredda att använda – inte bara som nödlösningar när någon är skadad.
Planeringen skulle kunna göras i block om exempelvis fyra till åtta matcher. Inför varje block väger tränarna samman spelschema, resor, fysisk belastning, mindre skavanker, form och kommande motstånd.
Förändringarna mellan två matcher bör normalt vara små. Om en back och en eller två forwards byts ut är större delen av laget fortfarande intakt, samtidigt som fler hålls delaktiga och matchberedda.
Principen skulle kunna sammanfattas:
Kontinuitet i laget – rörelse runt laget.
Syftet är inte att vila friska spelare för vilandets skull. Många hockeyskador uppstår genom tacklingar, skottblockeringar och olyckliga kollisioner. Sådant kan ingen modell planera bort.
Men mindre besvär kan förvärras, återhämtningen bli otillräcklig och trötthet påverka både beslutsfattande och prestation. Med fler trovärdiga alternativ behöver valet inte alltid stå mellan att använda en sliten nyckelspelare och att kraftigt försvaga laget.
Fler sätt att vinna
En något bredare trupp skulle också kunna ge tränarna större taktisk flexibilitet.
Frölunda ska förstås inte byta identitet beroende på motståndare. Men inom samma spelidé kan olika spelartyper behövas. Mot ett snabbt och skickligt lag kan en viss balans fungera bäst. Mot ett större lag som spelar enkelt och hårt kan mer fysisk tyngd, räckvidd och styrka framför målen vara värdefullt.
Med några fler spelare av rätt kvalitet får tränarna fler sätt att lösa uppgiften utan att behöva värva en särskild spelartyp mitt under säsongen.
Det kan också finnas ett värde när slutspelet börjar. Om fler har spelat riktiga minuter under grundserien finns förhoppningsvis fler matchberedda alternativ när skador uppstår, någon tappar formen eller en matchserie kräver andra egenskaper.
Det är åtminstone teorin.
Ingen passiv läktargrupp
Den svåraste delen är sannolikt inte att värva ytterligare två eller tre spelare. Den är att hålla hela gruppen motiverad, utvecklingsbar och redo att prestera.
Den som inte är uttagen får inte bara bli sittande på läktaren och vänta. Spelaren behöver ett aktivt uppdrag: återhämtning, behandling, individuell is- eller fysträning, taktisk analys eller förberedelse för nästa match.
Men träning ersätter inte matchtempo och beslut under press. Yngre spelare kan få stora minuter i U20 eller Hockeyallsvenskan, men för etablerade spelare är lösningen svårare. Frölunda saknar tyvärr en fast och närliggande samarbetspartner i Hockeyallsvenskan. Utlåningar går att ordna, men inte alltid när klubben själv behöver dem.
Rollerna måste därför vara tydliga redan vid rekryteringen. En spelare ska veta att vägen till istid är trovärdig, men att platsen inte är garanterad. Trots det finns ingen säkerhet för att alla accepterar situationen när någon annan får spela de viktiga matcherna eller ta plats i powerplay.
Här blir ledarskapet helt avgörande. Och inte bara huvudtränarens.
Fler spelare betyder fler individuella samtal, fler träningsupplägg, mer medicinsk uppföljning, mer video och mer utrustning. Spelare utanför matchtruppen kan kräva mer arbete, inte mindre. Om organisationen redan arbetar på kapacitetsgränsen kan den behöva förstärkas. Annars riskerar klubben att köpa fler spelare men ge varje spelare mindre stöd.
Varför skulle just Frölunda pröva tanken?
Om modellen alls ska kunna fungera krävs vissa förutsättningar – och här har Frölunda flera fördelar.
Klubben har ekonomiska resurser, landets största publikstöd och verkar i Göteborg, en attraktiv stad vid rekrytering. Den erbjuder internationella matcher, goda träningsförutsättningar och möjligheten att konkurrera om titlar.
Frölunda har dessutom en av Europas främsta akademier och en uttalad ambition att minst hälften av A-lagsspelarna ska ha en koppling till klubben. Alla yttersta platser behöver därför inte fyllas med externa värvningar. Någon kan tas av en yngre spelare som redan känner miljön och är nära SHL-nivå.
Samtidigt är akademin ett argument emot modellen. Om etablerade spelare kontrakteras för varje tänkbart behov kan vägen upp blockeras. En extra senior kan ge trygghet under vintern, men också ta de matcher som en ung spelare behöver för att utvecklas.
Samma dubbelhet finns i ekonomin. Frågan är inte bara om Frölunda har råd med en tio-tolv procent större spelarbudget. Frågan är vad klubben skulle kunna göra istället med pengarna.
De skulle kunna läggas på en toppspelare, ett långt avtal med en bärande spelare i rätt ålder eller beredskap att agera när ett prioriterat namn blir tillgängligt. Några fler jämna alternativ är inte självklart mer värdefulla än en spelare som höjer lagets högsta nivå och kan avgöra en semifinal.
Det räcker alltså inte att en bredare trupp har ett värde. Den måste ha större värde än alternativen.
Ytterligare ett verktyg – inte ett färdigt svar
Frölunda sitter inte still och hoppas att vinterns problem ska försvinna. Klubben har analyserat mönstret och förändrar träningen för att försöka få mer energi, färre skadeproblem och fler tillgängliga spelare när säsongen ska avgöras.
Det kan vara precis rätt åtgärd. Kanske är akademin och dagens truppstorlek redan tillräcklig, medan pengarna gör större nytta på spets. Kanske skulle ytterligare spelare göra laget dyrare, mer missnöjt och svårare att leda.
Men det kan också finnas delar av tankeexperimentet – möjligen i en annan och bättre form – som kompletterar den förändrade träningen och ger tränarna större handlingsutrymme under en ovanligt lång säsong.
2–9–16 är därför inget färdigt svar och definitivt inget försök att tala om för Frölunda hur laget ska byggas. Modellen är bara ett konkret sätt att pröva frågan:
Kan Frölunda skapa fler sätt att vinna genom en något bredare och mer aktiv trupp – utan att försvaga det som redan fungerar?



Intressant
Jag tycker att idén är intressant men har man inte U20 till detta?
Dvs att man skulle kunna vila spelare (3-4 st) imorgon och spela fler juniorer.
Nu vill man vinna och då får man gå med bästa laget.
Försöke inte Brynäs med detta, 5 femmor som man roterade. Eller har jag drömt det?
Bra fråga, jag vet faktiskt inte om Brynäs, eller något annat lag, har provat detta på ett systematiskt sätt.
En del lag, som exempelvis HV71, har väl från tid till annan samlat på sig väldigt många på kontrakt. Men grejen är ju att man, som jag tänker, ska arbeta aktivt med flera spelare under säsongen.
Brynäs och Boorken testade med fem femmor, det är så länge sedan att jag tror man använde femmor på den tiden. Idén var god, kritiken blev dock för stark.
Aha… Vilka var starkt kritiska, spelare eller supportrar? Och vad var kritiken – vad var det som inte fungerade?
Boorken kritiserades rätt brutalt i media vill jag minnas. Det hette att stjärnor var ”petade” – även om de ju inte var det.
Såklart! Ingen kan kritisera som media 🤣…
Boorken vill(e) gärna testa nya och annorlunda saker. Kommer ihåg att jag gick på ett föredrag med honom på 80-talet och tyckte han var väldigt intressant. Men den som sticker ut och gör något annorlunda riskerar att sågas brutalt om det inte blir bra från början.
Intressanta tankar som om de implementeras rätt antagligen skulle höja lägsta nivån och minska sårbarheten på truppen genom att i princip alltid kunna komma till spel med fullt lag av SHL-klass. Fredrik ”Fidde” Holmberg som tränar GAIS har ju visat att det går att rotera friskt även på elitnivå och samtidigt bibehålla kvaliteten genom att hålla stora delar av truppen i matchform och få spelarna att känna att startelvan aldrig är långt borta. Så kan man, lite som du också skriver, hitta ett sätt att rotera som gör att ingen spelare fastnar på läktaren en längre tid så hade det nog varit möjligt.
Skulle vara kul om redaktörn vid tillfälle kunde ta upp frågan om rotation med Robban och om tid och lust finnes även höra efter med Fredrik ”Fidde” Holmberg i GAIS.
Jag har gett upp. Ämnet har tagits upp vid ett antal tillfällen. Inte bara Frölunda, hockeyn har inte kulturen att ”gå runt på folk”, det blir ”petningar.”
Precis så.
Men som Henrik säger, det finns en kultur inom hockeyn som gör gällande att man måste ha maximalt med speltid. En idé som media (TV4 m fl) oftast bekräftar:
— När man nu har värvat spelare X, var ska spelare Y och Z få plats? De kommer bli utlåning eller så får de ”fira jul i Ingolstadt”…
Inom fotbollen har man i princip dubbelt så många spelare i truppen jämfört med startelvan. Men jämförelsen är inte rättvis – fotbollsspelare är på gräs i 90–100 minuter. Hockeyspelare har en intermittent belastning på ca 15-20 minuter.
Men visst borde något lag någon gång testa en annan modell än den etablerade. Frölunda kanske har bra/bäst förutsättningar att gå i bräschen?
Denna kommentar skulle landat efter PG:n, nedan…
Väldigt intressant. Och hockey har en del kultur att lära (om).
Men frölunda går ju redan i bräschen. Minns skriverierna förra säsongen om spontanidrott.
Dock så skulle jag även vilja lyfta en komplementerande vinke. INTE en motsatta.
Om en hockeyspelare går sönder av att steka pannkakor, då är det fel…
(Kommer inte ihåg vem det var som det skrivs om i våras.. Skellefteå?)
Men min känsla är att jag hör om äldre spelare som går sönder hemma!
DÅ ÄR MAN FELAKTIGT TRÄNADE! Som 60 årig gubbe vet jag nu ätt jag är totalt otränad genom livet. Har inte fått grundträningen som skall skydda kroppen mot vridningar och smällar…
Vikter för snabbhet och styrka, men kroppslig balans och grundstyrka verkar saknas när man inte klarar att ta på sig strumpor…
Ingen kritik, men jag saknar detta i debatten… Breda trupper behöva för att minska slitage. Men för att förebygga skador, som nämns samtidigt som downperioderna…
Truppen storlek minskar slitage.
Truppen träning förebygger skador..
Jag tänker att det är en ypperlig ide
Vi kör ju hela tiden med 7 backar där den 7e roterar, det påverkar ju inte tex Tömmernäs speltid. Det borde ju gå att implementera även bland forwards fast då med kanske 2 extra spelare. Lägg till GAIS tankesätt att man roterar lite med ständig kommunikation så att de som inte spelar en match känner sig petade.
Jag tänker att vi tex skulle ha kvar Innala och Routsi (eller andra spelare av den kalibern) plus den truppen vi har. De bästa spelar varje match men alla kommer få avlastning då och då plus att man roterar under matcher med juniorerna och de som inte är hetast just nu. Jag tror att tex Friberg skulle må bra av att ta ett par extra dagar ledigt emellanåt och därmed prestera på Max i fler matcher