► Målvaktsduellen blir häftig att följa: Johan vs Johan, 92:a vs 92:a.
► Rasmus Dahlin balanserar på en knivsegg, priset en supertalang betalar.

TRE TRÄNINGSMATCHER och två i Champions Hockey League, det är inte nog för att dra skarpa slutsatser, men absolut tillräckligt för att tänka och tycka lite om Frölundas 17/18-upplaga.

Håller ni med mig?

Vad har ni för synpunkter?

Kommentera mer än gärna nedan.

Här några noteringar som jag gjort efter att ha sett alla matcher utom överkörningen mot HV71 i Kungsbacka.

## Målvaktsmatchen
Johan Mattsson har sett riktigt bra ut, snäppet vassare än Johan Gustafsson. Är det läge att vänta sig en riktig 50/50-duell? Ja, varför inte. Mattsson, låt vara utan SHL-rutin, är trots allt 25 år, har härdats via tufft allsvenskt spel (Timrå) där han stått ut. Det är ingen tonårsrookie, detta.
Dock – det är skillnad på allsvenskan och SHL, det är skillnad på försäsongen och flera hårda SHL-matcher i rad.
Men såg så här, värvningen känns så här långt synnerligen spännande och bra.
Och jodå, Mattsson är 92:a, spelade i J20-landslaget under en viss Roger Rönnberg … Han konkurrerade med … just det … en viss Johan Gustafsson.

## Ryan Lasch (bilden)
Redan uppe i Skee, där Frölunda tog sina första, trevande matchskär för säsongen, såg amerikanen bra ut. Sprudlar av fantasi och spelglädje.
Från början stod det klart att det här var en av SHL:s allra bästa värvningar den här säsongen, kanske den allra bästa.
Lasch har gjort en enda sak: visat att han är i Sverige igen för att dominera.

## Power play
Succéartat så här långt, och även om det kan sminka över problem i fem mot fem-spelet (så var det ju förra säsongen) så är det förstås bra mycket bättre med ett fungerande PP-spel än motsatsen.
Det ger mål, det ger lugn och ro, det ger tålamod att utveckla resten av spelet. Kvintetten Adam Almquist, Victor Olofsson, Joel Lundqvist, Ryan Lasch och Max Friberg ser redan ut som de spelat ihop en längre tid. Det lovar gott.

## 5/5-offensiven
Den fällde, skulle jag vilja säga, Frölunda mot Brynäs i förra säsongens slutspel, kostade klubben en finalplats. Det var lite för svårt att göra mål, att skapa och utnyttja feta chanser, för att gå hela vägen. Än så länge har ”nu” påmint för mycket om ”då”, mycket puckinnehav, inte tillräckligt krispigt passningsspel, inte tillräcklig skärpa i målsituationer.
Nå – det var ju total islossning mot HV71(8–1).
Nå, igen – det är knappt september, ingen kan begära att saker ska vara ens nära perfekt.
Det gör jag inte heller. Bara noterar. Finns en del kvar att göra. En hel del. Och jag funderar lite kring formeringen av kedjorna. Men det kommer vi till.

## ”Grit”
Jag gillar det engelska ordet, kan väl närmast översättas med jävlar anamma, inre driv, inte ge upp vid motgångar, eller så snor man Frölundas slogan: ”Vi ger oss aldrig.”
I båda CHL-matcherna fick Roger Rönnbergs gäng slita ont, vände (Zürich) och höll undan med ett nödrop (Klagenfurt), dessutom såg jag bra moral redan mot Färjestad och Leksand i Skee.
Det här är åter något av ett nytt lag, men det tycks finns en sammanhållning och vilja att göra bra saker tillsammans. Sådant är värt mycket.

## Rasmus Dahlin
Har en tuff säsong framför sig där kraven är mycket högre. I slutändan kommer allt bli bra, det är jag inte ett dugg orolig för, men jag ser hur han ibland gör lite för svåra saker – bara för att han kan.
Det är att balansera på en knivsegg, att ha en sådan enormt stor talang som Rasmus Dahlin, och den här säsongen handlar framför allt om skaraborgarens skalle – han ska lära sig när han ska göra vad på isen.
När är det läge för det svåra? När är det läge för det enkla? När är det läge för något mitt emellan?
Erik Karlsson hittade balansen. Det kommer Dahlin också att göra. Men hur lång tid tar det? Kraven är andra nu, inget snack om saken.

## CHL-snacket
Samma visa i år, svenska publiken är sämst, varför förstår inte svenskarna att det är kul att gå på CHL? Med mera, med mera.
Herregud, jag trodde vi snackat klart om det där. Det tar tid att sätta en ny turnering, det tar tid att vänja folk, och att missa att kunden alltid har rätt, det är inget bra sätt att resonera.
Det är mycket hockey, många matcher på en säsong, handlar om att prissätta rätt, visa att produkten är bra nog. Runt 3000 på Frölundaborgmatcherna tyckte jag var ett steg i rätt riktning, man måste ha respekt för att säsongen är lång för betalande åskådare.
Detta sagt tycker jag CHL-matcherna är rätt kul, ofta öppnare spel än i SHL, och jag gillar tanken med att Hockeyeuropa ska växa.
Men i slutändan avgör kunden om det blir succé eller inte.
Så är det för CHL. Så är det för den här webbsajten.

## Mer att bevisa.
Sean Bergenheim har jag inte sett mycket av, Carl Grundström har också sett rätt blek ut, men precis som Lias Andersson åkt omkring med New York Rangers i skallen så gäller säkert det samma för ”Grusse” och Toronto Maple Leafs. Förståeligt. Den av dem som kommer tillbaka, eller båda (eller ingen?), kommer säkert behöva en viss startsträcka för att imponera fullt ut.

## Redan långt framme
John Nyberg har sett dominant ut (gör han det efter trippen till Dallas Stars läger också?), Joel Lundqvist verkar trotsa åldrandet, och Max Friberg har varit betydligt bättre än jag trodde.