► Linus Ullmark. Erik Karlsson. Mikael Backlund. Heja. Och snart draftas en massa blågula. Heja ännu mer.
► Allt är bra igen då med svensk hockey?
Sociala medier tapetseras i dag med svensksuccén i Nashville.
Inte länge sedan det var svenskfiaskot i Riga.
Vi glömmer fort. Och som vanligt finns här en betydligt större bild att studera.
VID NATTENS UTDELNING av individuella priser i NHL var det mycket svenskt:
Linus Ullmark, Boston – bäste målvakt.
Erik Karlsson, San Jose – bäste back.
Mikael Backlund, Calgary – bäst ledarskap samt humanitära bidrag till omgivningen.
På sociala medier ser jag att det svämmar över av ”Heja Sverige”, och … inget fel i det, så klart. Det här är lirare som synnerligen väl förtjänar sina priser och vår stora beundraran. Men … äh, vi kommer till det.
Onsdag/torsdag är det dags för draften, en sjuhelsikes massa svenska framtidslöften kommer tingas av NHL-lagen – och jösses, så vi (jag inberäknad) kommer uppmärksamma detta.
27–23–32–26–30. Så många svenskar har draftas de fem senaste åren.
Ett fint bevis på hur väl blågul hockeyutbildning fungerar, hur skickliga ungdomstränare vårt land har?
Absolut.
Ska detta lyftas fram och klappas i händerna åt?
Självfallet.
Men hur var det nu … svensk hockey var ju kass och på nedgång efter VM-förlusten mot Lettland? Och … det äldsta JVM-laget är ju sällan bäst när det gäller, inget guld sedan den där gången Chris Härenstam och Mikael Renberg gråtskrek sig in i TV-historien?
I dag, i veckan, är alla fiaskon glömda.
I dag, i veckan, är allt hunky-dory igen.
Men … så där är det ju inte. Precis som att det inte på något vis är enbart jämmer och elände när det förloras mot Danmark eller Lettland i det som inte är ett riktigt VM, eller när det misslyckas i JVM.
Bilden är inte svartvit. Det finns färger att använda. Eller en gråskala, om man hellre tar till en sådan.
Svensk hockey är fantastisk på så vis att den sprutar ur sig talanger, mer än matchar stora Ryssland i den europeiska toppen och producerar spelare som ofta är kloka, ambitiösa. välskolade och vältränade. Andra länders representanter blickar avundsjukt på hockeyutbildningen i Sverige, schweizare, tjecker med flera kommer hit som unga för att ta nästa steg.
Småklubbarna. Tränarna. Storklubbarna. Utvecklingen där. Killarna själva. Hatten av. För alla.
Är Sverige bra? Självklart.
Är allt bra? Självklart inte.
Vi ser problem på landslagsnivå när spelbilder ska förändras, när ”lirandet” inte går hem, och det finns en del fog för oron gällande att flera unga talanger tycks mer intresserade av egna, youtube-kompatibla prestationer än att göra allt för att laget ska vinna i varje ögonblick.
Det kommer fram många tekniskt skickliga spelare, kanske lite färre ledartyper, sådana som gör andra och laget bättre (även om jag gärna vill lyfta fram Lucas Raymonds egenskaper just här).
Med allt detta ovan ville jag mest få fram följande:
Det går att förlora mot Lettland utan att allt är elände.
Det går att vinna utmärkelser och sätta draftrekord utan att allt är på topp.
***
Apropå NHL Awards twittrade jag så här i går.
Jag har väldigt svårt att förstå tanken med hockeyns "awards."
Efter säsongen, efter slutspelet, efter det som sporten går ut på, så ska de prisas som var bäst på vägen fram – innan allvaret tog vid.
Märkligt tillvägagångssätt, me thinks, må det gälla NHL eller SHL.#rakapuckar— Henrik Leman (@henrikleman) June 26, 2023
Är det inte lite märkligt ändå? Hockeyn (likt handbollen, basketen och dylika sporter) går ut på att vara bäst när det gäller, alltså i slutspelet. Grundserien är självfallet av stor vikt, du måste vara bra där för att över huvud taget gå till slutspel, men de allra främsta spelarna – de höjer sig i avgörande playoffmatcher.
Hur fungerar det då i NHL och SHL gällande individuella utmärkelser? Jo, efter avslutad säsong, efter det avgörande slutspelet, då ska spelarna prisas för sina insatser i … häpp – grundserien.
Lite som att de som var bäst i försök, kvartsfinal och semifinal på 100 meter i OS skulle hyllas.
Okej, det där var förstås lite av en överdrift, men jag ville hamra hem min poäng.
Så här:
Om man ändå ska ha en utmärkelseceremoni efter säsongen – då borde den förstås inbegripa hela, alltså även den avgörande delen.
***
För den som missade i går.
Håller med. Det är ju slutspelet som är det viktiga. Grundserien är ju bara transportsträcka dit och för mig är det vad man presterar i ett slutspel som räknas!
Verkligen inte bara ”transportsträcka”, du måste prestera på hög nivå dag ut och dag in för att ditt lag ska nå framgång. Tuff press i varje match.
Men – när agnarna verkligen sållas från vetet, det är i slutspelet.
Att då efter hela säsongen prisa just grundserieprestationerna finner jag märkligt.
Problemet jag kan se med att inkludera slutspel i såna utmärkelser är att en bättre spelare i ett dåligt lag skulle kunna tappa priset till en sämre i ett bra lag bara för att den senare spelat slutspel.
Problemet är förstås att alla lag inte går till slutspel, då kan alla spelare heller inte prisas om allt inkluderas.
Min poäng: ska man nödvändigtvis lyfta fram just grundserieprestationerna blir det väldigt märkligt att göra det efter att hela säsongen är färdigspelad.
Inte ett riktigt VM… Det är riktigt VM. Det är inte på låtsas där spelarna spelar ute på gatan mellan husen.
Känslan av trejden av Kings med Dubois, att Lias är borträknad från lagbygget o blir free agent.
Lias tror jag (betoning på ”tror”, självfallet) inte har en framtid i Kings ändå. Hans agenter ser nog över intresset i andra NHL-klubbar, hoppas att det finns någon som kan ge en ärlig chans. Om inte, då är säkert HV ett alternativ. Däremot, tre forwards ut (Vilardi, Iafallo, Kupari) när Dubois kommer, det kan ge Fagemo en vettig chans i höst. Upp till honom att ta den.
Lite flummigt att det ena behöver utesluta det andra. De bästa spelarna kan leverera både regelbundet i grundserien och i slutspelet när det blir ännu mer tätt och allt avgörs.
Men du har en poäng i det konstiga att NHL bara prisar spelarna utifrån grundserien. Eller att spel i Stanley Cup inte räknas som spel i NHL.