► Bittra motståndarsupportrar snackar om den tråkigaste finalserien på länge.
► Då uppskattar man inte hockey.
► Det Elias Pettersson gjort … jag saknar ord! Att tilldela honom Stefan Liv Memorial Trophy måste ha varit ett busenkelt val.
► Jösses, så kul att se vad han kan göra i Vancouver Canucks i höst.
MAN KAN SNACKA om Daniel Rahimi, dragna slutsatser efter fjolårets Malmöförlust, uppbiffat Växjölag, mer fysik, och visst – det har betytt mycket.
Men Elias Pettersson betydde mer.
I en match där Skellefteå länge var bäst agerade han ficktjuv, lyfte Fredrik Lindgrens klubba, satte 1–0 efter att ha fintat bort Joni Ortio på ett närmast övernaturligt bra sätt
Så kallas han ”Alien” internt också.
Elias Pettersson – som även gjorde 2–0 och vann poängligan i såväl slutspel som grundserie (bara Håkan Loob har gjort det) – är övermänskligt bra.
Han gör mål på alla de sätt, han är stark i tung trafik trots att kroppen påminner om ett sugrör, han är på SHL-nivå närmast komplett trots att han fortfarande är junior.
En våt dröm för varje Vancouver Canucks-fan.
Det ska bli grymt spännande att se vad Elias Pettersson kan uträtta i NHL, ett eller ett par snäpp upp vad gäller kvalité på liga.
Alltså – Elias Pettersson med sitt målskytte, sitt spelsinne, han är den enskilt största anledning till att Växjö Lakers är Sveriges bästa hockeylag 2017/2018.
Och då infinner sig ju tanken: om inte Växjö bytt till sig storebrorsan Emil från Skellefteå (ödets ironi) under fjolårssäsongen, hade Elias valt Växjö då?
Om Skellefteå fått ut lika mycket av Emil som Växjö fick, då kanske Elias också valt laget från norra Västerbotten?
Var det någon som sa små marginaler?
Elias slapp spela OS i vintras, det tror jag var viktigt, han fick i lugn och ro träna och förbereda sig för resten av säsongen, raka motsatsen till Frölundas Rasmus Dahlin, för övrigt.
Skellefteås Joakim Lindström (OS-spelare) var en skugga av sig själv i finalserien, men där var det kanske den långa avstängningen som störde, plus att självförtroendet försvann i takt med att Växjö var för bra, i match efter match, byte efter byte.
4–0 i matcher, 20–1 i målskillnad, största marginalen sedan Skellefteå gjorde 4–0 och 20–3 på Färjestad 2014.
Hockeysverige hämtade sig den gången.
Hockeysverige kommer hämta sig nu också.
Växjö Lakers har en fantastisk lagbyggare i Henrik Evertsson, en fenomenal förädlare i Sam Hallam, men nu försvinner stjärnspelare, nu ska ett nytt bygge ta form.
Det kommer alltid nya matcher.
Det är alltid brutalt svårt att försvara ett guld.
Men ska någon göra det – för första gången sedan Skellefteå 2013/2014 – så är det nog Växjö. Inte primärt för att kommunen stöttar så mycket, framför allt för att Evertsson & Hallam är så skickliga.
***
Före finalserien skrev jag att Växjö inte behövde vara oroliga om stjärnmålvakten Viktor Fasth skulle saknas.
Så mycket förtroende hade jag för Viktor Andrén (bilden ovan).
Även jag har rätt ibland …
Ett enda mål släppte han, Mariestadspojken som fick sin seniorrutin i allsvenskan med Pantern och har just Fasth som sin barndomsidol.
Viktor Andrén är, hävdar jag, den enskilt störste spelaren i Växjö Lakers i den här finalserien.
Efter Elias Pettersson, förstås.
Men han är ju inte mänsklig …
***
Ni som följer Frölunda kände kanske igen er när Skellefteå stundtals spelade så bra men aldrig kunde få höjd på pucken i avsluten.
Viktor Andrén var tät efter isen.
Det räckte.
Här hade Växjö en helt en annan kvalitet som lag. Och så fanns där en övermänsklig 19-åring …
***
Jag har fortfarande inte hämtat mig efter att C More gjorde ett knäck på Daniel Rahimi och sa att den mörkhåriga kvinnan var Daniels STORAsyster!
Hon såg tio år yngre ut. Minst.
Men det är kanske skägget som gör det. Daniels, alltså.
***
Kul att Dennis Rasmussen skulle gå raka vägen in i omklädningsrummet och ta bort skägget. Eller ska vi säga ”skägget”?
***
Full respekt för Skellefteås spelare som aldrig gav upp, som aldrig slutade kämpa, som gav allt. För sina fans. För sig själva.
Lite bättre avslut och … nä, det hade förstås inte räckt. Men credd tiill kampen, viljan, hedern.
Få tävlar hårdare än Jimmie Ericsson, få formulerar sig bättre, få ha gjort så mycket för SHL-hockeyn.
Är det över nu så … tack för allt.
***
Man kunde skriva så mycket mer, men det får vara nog här.
Till sist: avundsjuka och bitterhet klär ingen.
Jag förstår de fans som inte önskar några andra lag än sina egna framgång, och visst … det hade varit ännu roligare med en jämn finalserie.
Men – det här var The Elias Pettersson Show.
I höst intar den Vancouver och NHL.
Jag är så jäkla tacksam att jag fått vara med på nära håll. Det tycker jag ni också ska vara.
