Efter Springsteen kom Kalle Anka …

Efter Springsteen kom Kalle Anka …

Efter Springsteen kom Kalle Anka …

Efter Springsteen kom Kalle Anka …

HemSmått och gott
Av: Henrik Leman
10kommentarer

I 60 minuter satt jag och njöt av USA och Kanada.

Njöt.

Till.

Fullo.

Nu sitter jag här och är en smula nedstämd. Som att någon släppt in Kalle Anka på scenen efter att Bruce Springsteen uppträtt i två och en halv timme.

Det är inte värdigt att avsluta en OS-final med detta tre mot tre-trams. Det är verkligen inte det. Inte värdigt OS. Inte värdigt sporten hockey. Det är, tycker jag, ett så förbaskat sorgligt slut på en hockeymatch lika högklassig som den var underhållande.

Tre mot tre är absolut inte lotteri, det är en massa skicklighet, tvivelsutan, men det är inte alls samma sport som vi ser utövas de första 60 minuterna. Något helt annat. Helt annat. Mycket mer teknikuppvisning är den tuffa kamp som utgör basen för världens bästa sport.

Det duger möjligen under en lång grundserie, men att avgöra en OS-final på det här viset, det förtar så mycket av det vackra, det fina, det underbara vi såg från Milano.

Jag hade velat att Connor Hellebuycks fullständigt fenomenala match var det enda som tog plats i min skalle, jag hade velat dissekera amerikanens storspel som banade för 2–1-segern, kanske Nathan MacKinnons jättemiss, kanske också vad en hel Sidney Crosby hade betytt för Kanada, kansk annat hockeygodis från söndagen.

Nu sitter jag här och konstaterar att Springsteen bara fick hålla på i en viss tid. Sedan skulle Kalle Anka in.

Det berövade mig lite av glädjen efter en fantastisk OS-final. Eller … rätt mycket, tyvärr.

Jag förstår inte att NHL, som sägs styra det mesta i hockeyvärlden, gick med på detta. Tack och lov är World Cup om två år en mer seriös turnering. Tack och lov tror jag inte NHL gör om samma misstag till OS 2030.

Någon anmärker: ”Men – man kan ju inte spela evighetsförlängningar i OS?” Så klart inte, men kan man spela 20 minuter tre mot tre kan man förstås spela 20 minuter fem mot fem. Busenkelt. Någon gång måste man givetvis bryta för straffar, OS är en tidsbestämd turnering, inte som kampen om Stanley Cup eller LeMat, men fram till dess – låt riktig hockey avgöra, ingen jäkla skills competition.

***

Det här var vackert.

***

Det här var avgörandet.

 

I 60 minuter satt jag och njöt av USA och Kanada.

Njöt.

Till.

Fullo.

Nu sitter jag här och är en smula nedstämd. Som att någon släppt in Kalle Anka på scenen efter att Bruce Springsteen uppträtt i två och en halv timme.

Det är inte värdigt att avsluta en OS-final med detta tre mot tre-trams. Det är verkligen inte det. Inte värdigt OS. Inte värdigt sporten hockey. Det är, tycker jag, ett så förbaskat sorgligt slut på en hockeymatch lika högklassig som den var underhållande.

Tre mot tre är absolut inte lotteri, det är en massa skicklighet, tvivelsutan, men det är inte alls samma sport som vi ser utövas de första 60 minuterna. Något helt annat. Helt annat. Mycket mer teknikuppvisning är den tuffa kamp som utgör basen för världens bästa sport.

Det duger möjligen under en lång grundserie, men att avgöra en OS-final på det här viset, det förtar så mycket av det vackra, det fina, det underbara vi såg från Milano.

Jag hade velat att Connor Hellebuycks fullständigt fenomenala match var det enda som tog plats i min skalle, jag hade velat dissekera amerikanens storspel som banade för 2–1-segern, kanske Nathan MacKinnons jättemiss, kanske också vad en hel Sidney Crosby hade betytt för Kanada, kansk annat hockeygodis från söndagen.

Nu sitter jag här och konstaterar att Springsteen bara fick hålla på i en viss tid. Sedan skulle Kalle Anka in.

Det berövade mig lite av glädjen efter en fantastisk OS-final. Eller … rätt mycket, tyvärr.

Jag förstår inte att NHL, som sägs styra det mesta i hockeyvärlden, gick med på detta. Tack och lov är World Cup om två år en mer seriös turnering. Tack och lov tror jag inte NHL gör om samma misstag till OS 2030.

Någon anmärker: ”Men – man kan ju inte spela evighetsförlängningar i OS?” Så klart inte, men kan man spela 20 minuter tre mot tre kan man förstås spela 20 minuter fem mot fem. Busenkelt. Någon gång måste man givetvis bryta för straffar, OS är en tidsbestämd turnering, inte som kampen om Stanley Cup eller LeMat, men fram till dess – låt riktig hockey avgöra, ingen jäkla skills competition.

***

Det här var vackert.

***

Det här var avgörandet.

 

Fler notiser

Fler notiser

I 60 minuter satt jag och njöt av USA och Kanada.

Njöt.

Till.

Fullo.

Nu sitter jag här och är en smula nedstämd. Som att någon släppt in Kalle Anka på scenen efter att Bruce Springsteen uppträtt i två och en halv timme.

Det är inte värdigt att avsluta en OS-final med detta tre mot tre-trams. Det är verkligen inte det. Inte värdigt OS. Inte värdigt sporten hockey. Det är, tycker jag, ett så förbaskat sorgligt slut på en hockeymatch lika högklassig som den var underhållande.

Tre mot tre är absolut inte lotteri, det är en massa skicklighet, tvivelsutan, men det är inte alls samma sport som vi ser utövas de första 60 minuterna. Något helt annat. Helt annat. Mycket mer teknikuppvisning är den tuffa kamp som utgör basen för världens bästa sport.

Det duger möjligen under en lång grundserie, men att avgöra en OS-final på det här viset, det förtar så mycket av det vackra, det fina, det underbara vi såg från Milano.

Jag hade velat att Connor Hellebuycks fullständigt fenomenala match var det enda som tog plats i min skalle, jag hade velat dissekera amerikanens storspel som banade för 2–1-segern, kanske Nathan MacKinnons jättemiss, kanske också vad en hel Sidney Crosby hade betytt för Kanada, kansk annat hockeygodis från söndagen.

Nu sitter jag här och konstaterar att Springsteen bara fick hålla på i en viss tid. Sedan skulle Kalle Anka in.

Det berövade mig lite av glädjen efter en fantastisk OS-final. Eller … rätt mycket, tyvärr.

Jag förstår inte att NHL, som sägs styra det mesta i hockeyvärlden, gick med på detta. Tack och lov är World Cup om två år en mer seriös turnering. Tack och lov tror jag inte NHL gör om samma misstag till OS 2030.

Någon anmärker: ”Men – man kan ju inte spela evighetsförlängningar i OS?” Så klart inte, men kan man spela 20 minuter tre mot tre kan man förstås spela 20 minuter fem mot fem. Busenkelt. Någon gång måste man givetvis bryta för straffar, OS är en tidsbestämd turnering, inte som kampen om Stanley Cup eller LeMat, men fram till dess – låt riktig hockey avgöra, ingen jäkla skills competition.

***

Det här var vackert.

***

Det här var avgörandet.

 

I 60 minuter satt jag och njöt av USA och Kanada.

Njöt.

Till.

Fullo.

Nu sitter jag här och är en smula nedstämd. Som att någon släppt in Kalle Anka på scenen efter att Bruce Springsteen uppträtt i två och en halv timme.

Det är inte värdigt att avsluta en OS-final med detta tre mot tre-trams. Det är verkligen inte det. Inte värdigt OS. Inte värdigt sporten hockey. Det är, tycker jag, ett så förbaskat sorgligt slut på en hockeymatch lika högklassig som den var underhållande.

Tre mot tre är absolut inte lotteri, det är en massa skicklighet, tvivelsutan, men det är inte alls samma sport som vi ser utövas de första 60 minuterna. Något helt annat. Helt annat. Mycket mer teknikuppvisning är den tuffa kamp som utgör basen för världens bästa sport.

Det duger möjligen under en lång grundserie, men att avgöra en OS-final på det här viset, det förtar så mycket av det vackra, det fina, det underbara vi såg från Milano.

Jag hade velat att Connor Hellebuycks fullständigt fenomenala match var det enda som tog plats i min skalle, jag hade velat dissekera amerikanens storspel som banade för 2–1-segern, kanske Nathan MacKinnons jättemiss, kanske också vad en hel Sidney Crosby hade betytt för Kanada, kansk annat hockeygodis från söndagen.

Nu sitter jag här och konstaterar att Springsteen bara fick hålla på i en viss tid. Sedan skulle Kalle Anka in.

Det berövade mig lite av glädjen efter en fantastisk OS-final. Eller … rätt mycket, tyvärr.

Jag förstår inte att NHL, som sägs styra det mesta i hockeyvärlden, gick med på detta. Tack och lov är World Cup om två år en mer seriös turnering. Tack och lov tror jag inte NHL gör om samma misstag till OS 2030.

Någon anmärker: ”Men – man kan ju inte spela evighetsförlängningar i OS?” Så klart inte, men kan man spela 20 minuter tre mot tre kan man förstås spela 20 minuter fem mot fem. Busenkelt. Någon gång måste man givetvis bryta för straffar, OS är en tidsbestämd turnering, inte som kampen om Stanley Cup eller LeMat, men fram till dess – låt riktig hockey avgöra, ingen jäkla skills competition.

***

Det här var vackert.

***

Det här var avgörandet.

 

Ladda fler
Ladda fler

Fler notiser

Ladda fler

Fler notiser

Ladda fler

10 Kommentarer

  1. En fantastisk turnering med många bra matcher där den absolut bästa hockeymatchen jag sett på många år slutade tragikomiskt. Det är synd när man egentligen borde ta med sig minnen av en supermatch i slutändan bara minns cirkusen på slutet. Inte värdigt ett OS, inte värdigt världens bästa spelare. Och även om USA nu i slutändan vann sitt OS Guld kan jag inte hjälpa att tänka att dom i denna matchen egentligen inte var värdiga vinnare.

    Fast har man en målvakt som spelar på den nivån i en final så kanske dom ändå är det tillslut.

    Hoppas som du skriver att detta misstag rättas tills nästa OS. Bara fyra år kvar nu. 😅

  2. Kanada kraschade i förlängningen, typexempel hur man inte skall spela 3 mot 3, USA visade sig vara kyliga och vinner välförtjänt, kul med 3 mot 3 spel, händer mkt, skall kanske minska antalet spelare i vanliga fall, roligare och blir väl billigare för alla, färre spelare!

  5. En högklassis final, absolut. Men inte ska man hänga med huvudet som det vora begravning när en silvermedalj hängs om halsen. Tänk på alla de som kommer fyra och blir utan. Anna Magnusson hade varit lycklig.

    • Fast det är ju lite skillnad på sporter där. I t.ex. en skidtävling så kommer man tvåa eller trea och har då ”vunnit” sin medalj där och då tack vare en bra prestation. Men i en utslagsmatch så har man ju förlorat en match, svårt att sätta ord på det men det är nog ändå rätt stor skillnad på hur det känns att ta ett silver i en skidtävling vs att förlora en final och få silvermedaljen som tröst!

  7. Klart det borde vara 5 mot 5, men nu var det inte det. Man kan ju också fundera över varför så många matcher i utslagsmatcherna slutade med oavgjort, det är inte slumpen, det är för att någon leder och spelar på klockan och ett annat lag jagar. Kanske ska man istället satsa på att göra sina tre mål?

Delta i diskussionen?

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Senaste nytt

Senaste nytt

Senaste nytt