► Två intressanta frågor efter att Brynäs sluppit undan hockeydödens käftar och HV71 rasat ner i allsvenskan:
► Hur påverkas övriga SHL-klubbar? Kommer de jobba än mer seriöst framöver – eller sprids bara skräcken?
► Hur tänker klubbar när de rekryterar tränare framgent? Fina meriter inte lika viktiga?
► Jag tänker mest högt här. Gör det gärna ni också.
BÅDE HV71 OCH Brynäs var utmärkta exempel på det här med att när det börjar gå åt helsike, då kan det vara brutalt svårt att bryta den onda spiralen.
Brynäs lyckades via fyra segrar i play-out, skräckkvalet. HV lyckades inte alls och rasade ner i den källare som på svenskt hockeyspråk stavas allsvenskan.
Båda lagen gick in i säsongen med spännande trupper.
Båda trodde sig ha gjort ett bra förarbete.
Båda hade höga förhoppningar.
Båda fick problem från start – och sedan lyfte det aldrig, oavsett vad man gjorde.
Jag ser och hör många prata om hur overkligt det är att en klassisk klubb som HV71 åker ur, att det nästan känns fel.
Här begriper jag ingenting. I debatten som föregick ensamutredaren Ola Lundbergs förslag var ju det absolut viktigaste att ett lag från hockeymördarligan SHL skulle åka ur, att inte de 14 lagen i finrummet skulle casha in på C More-avtalet och öka det redan stora ekonomiska avståndet mellan landets första och andra liga.
Men – vad trodde folk, att bara en ful ankunge som Oskarshamn kunde åka ut, att gamla fina föreningar var vaccinerade mot kriser?
Naivt. Det här är ju verkligheten, med garanti för ett lag ner och ett upp per säsong så kommer HV:s öde snart delas av fler klubbar med stolt historia.
Frölunda, till exempel, den klubben hade varit illa ute redan i år om raset kommit tidigare än mitten januari.
Om inte HV:s kolleger i SHL fattat vad som gäller så har de garanterat fått sig en tankeställare nu.
Frågan är vad den betyder?
Än mer noggrannhet vad gäller värvningar av spelare?
Än mer noggrannhet vad gäller rekrytering av tränare?
Än mer fokus på långsiktighet, sunt tänk rent allmänt för att hålla ladorna fulla skulle det hemska hända?
Eller – är det skräcken som nu slår till, skräcken för att åka ner i ”fattiga” allsvenskan, över en natt gå från hockeyns socialgrupp 1 till 3, därför kommer vi se klubbar som närmast förköper sig på dyra spelare?
Jag sitter inte inne med svaren, men så här funderar jag. Vad tror ni?
Pratade förresten med gammal elitspelare i går, han led med HV:s slagna hjältar, det var så vi kom in på ämnet, spelaren medgav att en stängd SHL inte vore schyst mot fansen, det skulle ha stängt dörren för klubbar som Oskarshamn, men han sa också:
– Däremot så skulle produkten SHL växa något enormt om vi stängde ligan. Fler lag skulle våga spela en bättre hockey, satsa mer på juniorer och ha en bra ekonomi. Framförallt matcherna skulle vara bättre så man inte behöver vara så extremt rädda för att förlora.
Ingen behöver hålla med, men jag tyckte det var intressant.
***
Kort bara om en annan sak. Tränarerfarenheten som Brynäshjältarna Josef Boumedienne och Nils Ekman har, den är minimal vad gäller hög, professionell nivå.
Så blev de hånade på förhand också.
Stephan Lundh i HV71, han har coachat så länge att det känns som ”Lillis” var med när hockeyn föddes.
Hjälpte det i play-out? Inte ett dugg. Berodde det bara på Boumedienne & Ekman vs Lundh? Självklart inte.
Kanske spelade det minimal roll i slutändan. Men jag undrar ändå så här:
Kan vi se en framtid där klubbarna tittar lite mindre på rena meriter när det handlar om att stå i ett bås och leda ett lag under match?
Handlar ju rätt mycket om psykologi, fingerspitzengefühl. Tänk om vi framtiden ser klubbar med en Alex Ferguson-lik tränare men någon annan som matchcoachar?
Jag bara lägger fram tanken. Gör med den vad ni vill.
Samtidigt med detta har Djurgården plockat in Barry Smith, 68. Hur fräckt som helst, tycker jag. Ett långfinger i ansiktet på de som skapat den ålderfascism som råder i Sverige.
Olikheter berikar.
