► Medan några lag famlar går andra som tåget. 2021:s klart bästa i SHL:
► Skellefteå och Växjö.
► Guldkandídater? Tveklöst, men så är ju det här också en vidöppen säsong i mina ögon.
MÅNGA SUPPORTRAR, KANSKE spelare och ledare också, kastar nog avundsjuka blickar mot centrala Småland och norra Västerbotten just nu.
Växjö och Skellefteå tycks ha, som det heter, ”fått ihop alla bitar”, spelar med den där ”det löser sig-känslan”, och har ni någonsin pysslat med idrott vet ni att den är vansinnigt skön att ha.
Avslappnande – men ändå energigivande.
Okej, Växjö förlorade faktiskt i förlängningen mot Oskarshamn i helgen, men man snittar 2,27 poäng per match, leder nu SHL (vanliga tabellen), och för att hitta senaste förlusten efter ordinarie tid får vi gå tillbaka till annandag jul (2–6 i Örebro).
Då har ändå amerikanske centern Jack Drury varit skadad och saknats sedan början av januari.
Skellefteå är än bättre. 4–1 på Luleå i söndags var nionde segern i rad. Tre gånger har man dessutom nollat motståndet. Poängsnitt i januari: fräcka 2,45.
Skadan på förstemålvakten Gustaf Lindvall spelade ingen roll, då klev bara Göteborgsrookien Arvid Söderblom in och storspelade så länge som det behövdes.
Segern i Luleå var på något vis typisk för den där ”löser sig”-känslan jag beskrev ovan; 1–1 och jämnt efter två perioder, sedan gick Skellefteå ifrån i tredje, gjorde 3–0 där och såg till att fixa ännu en seger.
Jag har sett och imponerats, och om vi börjar kika på Skellefteå:
## En jäkla bra balans mellan ungt och gammalt, i alla lagdelar.
## Spelar med en grym fart, ställer alltid tuffa frågor, tycks ha hittat balansen defensiv/offensiv.
## Har spetsen, Oscar Möller hux flux i hysterisk form (fem mål på tre matcher), veteranen Joakim Lindström nu lika bra som vanligt efter poängsvag start, virvelvinden Jonatan Berggren och Andreas Wingerli producerar, Jesper Frödén gör det, Jonathan Johnson och Albin Sundsvik fyller på, Oskar Nilsson och Adam Wilsby backar upp – och så har ju Melker Karlsson betytt massor sedan hemkomsten från NHL. I själva spelet, men också som ledarfigur (fast just nu sjuk).
Jag lät Adam Savonen på norran.se ge sin syn på Skellefteå just nu.
Om nycklarna till framgången:
– Spelidén har satt sig och alla vet vad de ska göra. Alla klarar uppgiften, även när det är en dålig dag. Hög lägstanivå där alla är med och bidrar på alla plan. En konkret detalj är att box play har fungerat utmärkande bra. Där är nästan alla spelare med och delar på istiden och det kan vara nyckeln till framgången just där.
– Backen Roland McKeown, en NHL-kontrakterad back på väg uppåt i karriären, har haft bra inverkan också. Han har också en del i att bitarna har fallit på plats.
Om framtiden, hur långt det kan bära:
– Svårt att säga. De flesta lagen har ett eget säsongsupplägg och säsongen kan gå lite i cykler beroende på träningsupplägget. Inför slutspelet toppar alla formen, så det är först då man verkligen får se vad som gäller. Men Skellefteå har precis som i fjol placerat sig som en dark horse bakom Frölunda, Luleå och Rögle. Växjö får väl också ses som en dark horse, även om de leder ligan. Jag trodde inte att de skulle ha sådan utväxling som de har haft.
– Skellefteå ska ju in med en forward till och det kommer att bli spännande att se vad som kommer in. Även om ekonomin är en utmaning har det här ändå utvecklat sig till att bli klubbarnas marknad. Det finns många spelare som är intresserade av speltid. Med det sagt innebär det att det kan bli något riktigt spännande som dyker upp innan deadline.
Växjö, då? Mm, här har ju sportchefen Henrik Evertsson trixat och fixat på sedvanligt vis, putsat under säsongens gång, plockat in Christian Folin, Andrew Calof och Brendan Gaunce, inte varit rädd att göra sig av med folk heller, som Marcus Davidsson, Jakob Forsbacka Karlsson och Teemu Eronen.
Sam Hallam har ändrat lite i kedjorna, tvingats till det, men nu är han i det trivsamma läget där om inte alla kan spela med alla så … tja, i alla fall kan många spela med många. Utan att det påverkar resultatet negativt.
Så här känner jag:
## Målvaktsspelet ruskigt bra, inte minst har ju Viktor Fasth sett ut som vore han 28 snarare än 38, men även Erik Källgrens klass har varit hög.
## Rejäl backsida, på något vis personifierad av nallebjörnen Ilari Melart, men att Joel Persson (4+25!) är tillbaka i formen som gav honom ett NHL-kontrakt är givetvis enormt värdefullt.
## En tydlig struktur med två toppkedjor, det finns ändå bra bredd på materialet. Andrew Calof het som ett strykjärn, Emil Pettersson, där är det Joel Persson-läge, och ett lag med Robert Rosén och Richard Gynge i en och samma kedja kommer alltid vara att räkna med.
Jag lät Daniel Enestubbe på Smålands-Posten/minhockey.se ge sin syn på Växjö just nu.
Om nycklarna till framgången:
– Att inte sparka tränaren när det gick som sämst i fjol, det vill säga under nästan hela säsongen. Med tanke på hur mycket som gick snett var det ett snudd på unikt beslut för en SHL-klubb. Det fanns nämligen en resetknapp från säsongen 17/18, men problemet var att Växjö inte ens lyckades hitta fjärrkontrollen i fjol. Det har man nu, efter en avgrundsdjup självrannsakan, ett på alla sätt mer balanserat lag, ett annat sätt att jobba defensivt och i boxplay. Henrik Evertsson har dessutom fått in säkra kort i Robert Rosén, Joel Persson och Andrew Calof och det är naturligtvis helt omöjligt att bortse från att Viktor Fasth vid 38 års ålder har hittat en ny toppnivå mellan stolparna.
Om framtiden, hur långt det kan bära:
– Växjö är på riktigt i år. Lagets stadiga rörelse uppåt i tabellen följer tidigare formtoppade säsonger. Det har egentligen sett så där malande maskinaktigt och småtråkigt ut ända sedan omgång 1. När Växjö får träff på sitt sätt att krympa ytor och dra ner på tempo är laget väldigt svårt att besegra. Jag har svårt att se några långvarigare formsvackor under resten av säsongen.
– Andrew Calof + Växjö Lakers = framgång. Kanadensaren har fullkomligt otroliga siffror under sin tid som Växjöspelare. Han har till dags dato vunnit 58 av de 78 matcher han spelat i klubben. Växjös snitt före hans ankomst i höstas var 1,76 poäng per match, nu är det 2,03. Den ökningen känns relevant, speciellt under en säsong med svårt haltande tabell där snittet ofta säger mer än de inspelade poängen.
***
Ni har SHL-tabellen till höger. Poängsnittsvarianten. Klickbar.
***
Vidöppen säsong? Ja, som jag skrev i en lördagskolumn nyligen så ser jag många lag som kan ta SM-guld, det kanske är fegt och tråkigt, men det vore ju fånigt om jag skrev något som inte stämmer med min känsla bara för att det ser tuffare ut.
Ett lag som är riktigt spännande, som bara blir bättre, är Leksand. I går – efter att HV71 dunkat in sina tre spelare – presenterade man schweiziske backen Mirco Müller, 25.
Han var säkert lite dyrare än andra coronaspelare med röd prislapp, Leksand hade konkurrens av andra SHL-klubbar, det kunde nog agenten utnyttja. Men Leksand har herr Ejendal och andra finansiärer i ryggen, ser säkert också chansen att bråka om SM-guld, vill passa på den säsong som Marek Hrivik, Peter Cehlarik och Carter Camper är här och ger laget en förstakedja av sällan skådat slag.
Nästa år är någon eller några ur trion borta.
Bara för att ge lite perspektiv, för att jag i går förstod att Mirco Müller betraktades som en ”NHL-stjärna”, men det är han ju inte. Han har två NHL-säsonger bakom sig med cirka 50 matcher i New Jersey Devils, fick inte förlängt kontrakt.
Vald i första rundan för några år sedan, stor talang, rörlig, duktig spelare, kommer säkert göra nytta för Leksand när han fått spela sig i form, menar inte alls att det är floppvarning – men … ja, lite perspektiv, alltså.
***
I kväll ser jag Oskarshamn–Färjestad. Skrev om John Dahlström i går, läste ni?
Tweeten nedan från i går, här alltså dagens matcher.
Morgondagens matcher💥🏒
Vilket lag håller du på?#SHL #twittpuck #ishockey pic.twitter.com/Yii3DgiJNY— SHL.se (@SHLse) February 1, 2021
